Jag satt och tittade på damvolleyboll igår. Som många andra kan jag tro. Jag tror det blivit lite konstigt det där, men ibland händer det. Någon, oftast är det SVT, bestämmer sig för att satsa lite på något, många börjar automatiskt titta, och helt plötsligt hakar då också alla andra medier på. Det kommer plötsligt pushnotiser i telefonen på något som normalt kanske inte intresserar så många. Jag vet inte om jag egentligen tror att EM i damvolleyboll är någon större händelse. Men jag vet att jag alltid tyckt att volleyboll varit lite fascinerande. Det är lite likt andra sporter jag gillar. Det finns likheter med basketen, det är ungefär samma fysiska egenskaper som krävs, plus att det krävs många olika typer av spelare i ett lag. Och volleyboll har ett par stora likheter med tennisen. Inte själva spelet kanske, men att det är matcher där det inte kan bli oavgjort, man räknar i set istället för totalt resultat, men mest av allt, servefaktorn finns där. Det handlar om att bryta motståndaren, även om det är tvärtom i volleyboll. Det är ju inte superbra att serva så att säga.

Jag ska inte säga att jag satt som klistrad hela tiden. Jag gav upp en sväng när Sverige blev krossade i första set, som jag oftast gör, jag är själva urtypen av medgångssupporter. Men jag fortsatte ändå uppdatera resultatet och liveoddsen här på Bethard i telefonen. För jag förstod inte riktigt hur Sverige kunde anses vara så chanslösa. De var uppe i 20 gånger pengarna under första set. Jag tittade in igen när det började gå bättre i andra set och sen såg jag åtminstone nästan hela matchen efter det. Min fru grymtade och frågade om det inte fanns något som vi kunde titta på. Jag sa att det var damvolleyboll. Hon sa att jag inte är intresserad av damvolleyboll. Jag sa kanske inte, men nu vill jag titta på damvolleyboll. Hon gav upp och satte sig och väntade på att det skulle ta slut.

En stund senare satt vi gemensamt och tog oss för pannan över att passaren skickade bollen till andra spelare än ”Bella”, då det var alldeles uppenbart att det inte fanns så många andra svenskar som kunde spelare, och att det inte spelade så stor roll att motståndarna visste att bollen skulle komma till henne. Om passningen bara var bra nog slog hon över dem.

De sista poängen var svettiga och jag ska inte säga att det var fotbollsmästerskapsstämning hemma i soffan, men vi hejade i alla fall i den mån vi har förmåga att heja. Ingen av oss är kanske en person som tänder bengaler i trädgården under vanliga allsvenska matcher, så att säga.

Vad vill jag då ha sagt med detta?

Jo, jag har ju ett litet problem. Och jag tror att många andra har exakt samma problem, det är bara det att man inte riktigt vill erkänna det.

Om man tittar på mediaklimatet, och därmed också det allmänna samhällsklimatet så förväntas man när det gäller idrott heja på ALLA svenska idrottsmän och lag. Är idrottaren svensk medborgare eller spelare laget för Sverige, då ska man heja på dem. Man ska också heja lika mycket på alla, för de är ju svenskar. Det ska inte finnas några nyanser. Man hejar på alla, utan undantag, och lika mycket.

Jag klarar inte det där så bra. Och jag tror det är likadant för väldigt många andra, men man vill bara inte acceptera det.

Nu till min poäng med volleybolltjejerna.

Det är alldeles uppenbart att de har något. Något som jag gillar. Faktiskt flera saker jag gillar.

Det första, som man märkte tidigast, glädjen att spela. Visst, i volleyboll är det kutym att man alltid jublar som om man vunnit VM efter varje poäng, oavsett om man vinner eller förlorar den. Detta antagligen mestadels beroende på att man historiskt försökt påverka domaren. Volleyboll är en sport med kanske ännu mindre marginaler än tennis. Det är helt omöjligt för domaren vid nätet att se om en boll touchar de blockerande fingrarna eller inte på sin väg ut, i alla fall ibland, och att då jubla som det är självklart att det var det egna laget som vann bollen, det har nog plockat många poäng genom åren. Nu har man infört någon slags hawkeye i volleyboll också och få sporter har nog haft mer nytta av det. Inte minst i en match som den igår där ena laget hade hemmaplan. Sverige fick med sig ett helt gäng poäng efter utmaningar, Bulgarien nästan ingen. Det är ganska lätt som domare att ryckas med av publik. Det är inte för inte som jag med en dåres envishet hävdar att hemmalaget i basket alltid startar en match med 10 poäng ledning, enbart för att man vet att domaren kommer ge dem fördelar i domsluten. Men åter till glädjen. Det finns olika sätt att jubla på. Det finns det bulgariska lagets pliktskyldiga sätt att jubla. De såg mest rädda ut för att förlora och när man såg dem skälla på varandra, och höra hur tränaren i vissa timeouts skällde på dem, det går väl kanske att förstå. Och så finns det också det svenska lagets sätt att jubla. Den där rena glädjen och sättet att peppa upp varandra. Någon slags stolthet varje gång man vinner en poäng och även ickerädslan. Det fanns inte ett enda uns rädsla att förlora. Heller ingen acceptans för den troliga kommande förlusten. Det såg ut att vara hundra procents glädje och någon slags stolthet över varje vunnen poäng. Ska man damma av något riktigt mossigt kan man säga att det var en uppvisning att ta en boll i taget, något som till slut utmynnade i en hutlöst orättvis seger. Bulgarien vann 15 poäng mer under matchen, det måste vara extremt mycket i en sport som volleyboll där serven betyder så mycket åt det negativa hållet, men Sverige vann till slut matchen.

Även efteråt fick man alla former av bekräftelse på det man känt under matchens gång.

Det var inte mycket mediaträning, så att säga. Eller så var det kanske det, men att de fullständigt sket i det. Kanske lite både och. Det började med en spelare som hade något slags sammanbrott i direktsändning där hon stod och storgrät samtidigt som hon försökte förklara hur det egentligen gått till när hon lyckades slå in matchbollen. Sen kom någon som fokuserade mer på ”hur jävla roligt det är att få spela volleyboll” och att hon inte hoppades på att inspirera vissa unga tjejer som satt och tittade på tv, hon tyckte att alla skulle börja spela volleyboll, för det var så jävla kul. Och till sist om Bella, den enda bra spelaren, som stod och höll om sin syster, de är väldigt fysiska, damvolleybollspelare, det ska sägas, samtidigt som hon berättade att, ”vi hängde ju med Holland till 20 förra matchen, det ska väl inte vara så svårt att vinna de sista poäng också”.

Jag tror ni förstår att jag till slut ska skriva något om Mikael Ymer i den här texten, men jag ska göra en jämförelse till.

Det där att man förväntas heja lika mycket på alla svenska idrottsmän, lag som individuella. Är de svenskar ska man heja på dem.

OS-finalen i damfotboll. Straffläggningen. Jag följde den också tillsammans med min fru. Då på radio, inte tv. Hon hejade lite. Jag hoppades att de skulle förlora. Jag vågade inte riktigt säga det, men jag ville inte de skulle vinna.

Varför?

För att de är precis allt som damvolleylandslaget inte är.

Nu är damfotboll lite minerad mark. Jag ska inte klampa för hårt. Men jag kan inte gilla det landslaget. Deras ständiga krävande av uppmärksamhet. Deras ständiga tjat om att de inte har samma villkor som herrspelare. Deras konstant försök att fokusera på allt annat än att bara spela. Spelar man, och levererar något som får folk att tycka om det, trå mig, då får man uppmärksamhet. Kolla bara på skidåkningen där damerna troligen drar mer tittare än herrarna. När det gäller handboll är det nog jämnt skägg, som det ska vara. Det här damvolleylandslaget hade garanterat kunnat fylla läktarna i en hall i Sverige. Det finns ett helt gäng sporter där damerna är lika, eller mer intressanta i mina och andras ögon än herrarna. I damfotboll spelar de fortfarande inför tomma läktare i sina damallsvenska matcher. Jag tror det beror mycket på att det inte finns så mycket att tycka om. Det finns bara en grinighet och en missunnsamhet. Det finns ingen glädje över att få göra det man vill göra.

Nu till Mikael Ymer.

Jag önskar så mycket att han skulle vara damvolleylandslaget. Men han är ju liksom damfotbollslandlaget. Och kanske något ännu lite svårare att ta till sig ändå.

Jag läste igenom alla trådar och alla kommentarer i min Facebookgrupp om tennis. Eller vår ska jag säga, jösses vad bra den blivit. Snart 700 medlemmar och väldigt många som bidrar med att få till det fina tennissnack som saknats i ganska många år nu. facebook.com/groups/tennisen hittar ni den på. I kommentarerna under och efter Mikael Ymers final i Winston Salem, det är nästan någon slags desperation. Vi vill alla liksom så otroligt gärna ha ett damvolleylandslag att heja på, men tyvärr så har vi ett damfotbollslandslag i Mikael Ymer. Det känns emellanåt som att tennisintresserade blir lite desperata. Man vill så extremt gärna att det ska vara något annat än det är. Man vill så gärna heja på Ymer, men det går bara inte.

Vad som hände igår kväll, jag vet faktiskt inte. Han kanske var sjuk. Han kanske sket i det för att markera att han inte presterar på beställning när någon förväntar sig det. Eller så föll han bara ihop mentalt som han gjort ett gäng gånger tidigare. Sällsynt är det i alla fall att en spelare i en atp-final inte ens riktigt försöker göra sitt bästa.

För min del är det kört sen länge. Jag tycker inte Mikael Ymer verkar vara någon vidare trevlig figur, och för min del räcker det då inte med att man är svensk. Tänk damfotbollslandslaget kontra damvolleybollslandslaget. Jag tar till mig det ena, inte det andra. Samma syndrom är det för min del inom andra idrotter. Exempelvis skidåkningen. Johan Olssons hjältelika insatser är några av de främsta idrottsminnen jag har. Om Calle Halfvarsson mot förmodan någon gång hade vunnit något så hade jag troligen bara blivit missnöjd över det för att det var orättvist.

Varför tycker jag då inte om honom?

Ja, många orsaker. Men det finns inget genuint, jag tror inte han är sig själv, egentligen någon gång. Han spelar en roll som han tycker är cool. Han härmar andra. Han visar ingen som helst glädje för det han gör. Det finns helt enkelt inget att ta till sig. Han gör det helt omöjligt för mig att sympatisera med honom.

Stryk blev det i alla fall. En fantastisk turnering för Mikael Ymer och väldigt troligt att detta när han summerar karriären blev hans enda finalplats. Så en stor händelse, men tyvärr en extrem flopp i finalen.