Jag såg en dokumentär nyligen. Den handlade om den där tjocka killen som en gång slog Karelin. Antagligen bland det mer oväntade, och omöjliga någon gjort inom all idrott.

Jämförelsen är skitdålig, och bra. Dålig såtillvida att han visserligen inte var någon dålig brottare den där killen, men han var liksom ingen superbra brottare heller. Så att jämföra honom med att världens näst bästa tennisspelare krossar världens bästa tennisspelare, det är värdelöst. Sättet han vann på, också extremt dålig jämförelse. Han vann på tur, och kanske inte helt rättvist. Att säga att Medvedev slog Djokovic på tur, och inte rättvist nu ikväll, det finns säkert någon som känner så, men då ska man nog öppna ögonen.

På vilket sätt är då jämförelsen bra?

Så, den här tjocka killen som slog Karelin. Han berättade hur allt hans idrottande i stort sett hade handlat om att besegra Karelin, eller kanske snarare egentligen om att få möta honom. Han gjorde allt han kunde under många år och allt utmynnade i den här matchen. Som han vann. Och sen blev det inte så mycket mer.

Det kommer bli mycket mer för Medvedev, men jag fick exakt den där känslan under matchen nu ikväll. Inte som att han kastat pil på Djokovic ansikte under sin uppväxt. Inte som att han ens haft Djokovic som en förebild på något sätt. Precis som alla andra har de flesta spelarna som kommit upp de senaste åren haft helt andra spelare än Djokovic som sina idoler.

Men, när Medvedev nu ikväll spelade perfekt. Och nu menar jag bokstavligen perfekt. Jag brukar vara den första att prata om att det ofta är en kombination i tennis. Det krävs två spelare för att något ska gå som det går. Ikväll var det verkligen inte så. Det var en spelare som spelade perfekt, och en spelare som inte kunde göra något åt saken. När Medvedev spelade som han spelade ikväll. Med den sjuka övertygelsen. Jag tycker det kändes som att han på något sätt var redo. Att det han gjort och lyckades med hittills liksom var en uppbyggnad för det här. Nu var han redo att spela perfekt, och han gjorde det.

Jag tycker också det är intressant att se skillnaden i deras inställning till matchen.

Det Medvedev gjorde idag har Djokovic bara gjort några få gånger. När han 2011 tog över och ibland snudd på förlöjligade Nadal. Då gick han in till matcher med inställningen att han måste spela svårare än han någonsin gör annars, och att han även måste spela perfekt.

Precis det gjorde Medvedev ikväll. Från första till sista poäng försökte han spela perfekt. Han servade tuffare mot linjerna och med mer övertygelse än jag någonsin sett honom göra. Han var mer offensiv än han någonsin varit tidigare. Och sen, jag vet inte om det var något som var en del av hans plan, men han kunde ju verkligen slå hur hårt som helst, spela hur snabbt som helst, utan att missa. När Djokovic i panik började skruva upp tempot genom att slå stenhårt i hörnen på Medvedev så svarade Medvedev, med att kontra och själv skruva upp tempot ytterligare.

Djokovic var inte beredd på det här. Jag kan inte säga att det var en av de bästa matcher jag sett. För det var ingen match. Det var en överkörning där Djokovic inte kunde göra något. Inte var beredd på att behöva göra något. Eller så kunde han bara inte. Han är otroligt bra fortfarande, Djokovic, men för att han skulle vinna den här matchen, då hade det krävts både att han var som han var när han var som bäst, och att han gått in med den där inställningen att behöva spela perfekt. Ingenting, absolut ingenting annat hade kunnat göra att han vunnit den här matchen. Om man pratar om att han spelade dåligt, att han borde fått med sig ett break i andra set, eller något sånt där. Lägg ner bara. Lägg ner. Kolla ett klipp från matchen och se hur Medvedev spelade istället. Det fanns ingenting Djokovic kunde göra. Det var bara helt omöjligt.

Vad tycker jag då om detta?

Jag ska inte sticka under stolen med att jag så klart hoppades att Djokovic skulle vinna och på ett sätt tycker jag det känns lite deppigt att han nu aldrig för göra den där perfekta Grand Slam-säsongen. Men på ett annat sätt känner jag mig ändå glad. Jag menar, om den största mästaren någonsin ska falla när han ska göra det sista han ännu inte gjort, då ska han ju liksom inte göra det i någon slags gastkramning där han till slut snöpligt faller i ett jämnt femte set. Då hade jag känt mig bedrövad kan jag lova. Men det här, att den största mästaren faller på mållinjen gör att det dyker upp något nytt, något som är perfekt, det är ju precis så det ska vara. Det är så idrott ska vara och därför tycker jag ändå det känns bra.

Tyvärr blev han nervös till slut, Medvedev. Han lät publiken påverka honom. Därför blev väl insatsen bara 98% perfekt men det kan ju räcka kanske. Det är fortfarande troligen den mest perfekta insats en tennisspelare gjort, åtminstone så länge jag följt tennisen och det är ju onekligen några år nu.

Avslutningsvis. För ett år sen stod Thiem och Zverev och såg ut som det ser ut när jag själv försöker spela tennis, typ. De stod och tävlade i vem som klarade av att få in en andraserve innanför linjerna. Kontrasten blir ganska stor när man tänker tillbaka på det, inför tomma läktare, och sen tänker på kvällens match. Då var allt uselt. Nu är allt bra igen. Med det så stänger vi igen den här turneringen med att notera att Medvedev var redo, och tog en av de mer rättvisa Grand Slam-titlarna om man frågar mig.

Nu kommer Federer tillbaka i januari och snor åt sig Grand Slam-rekordet ändå va?

Kanske inte nej, men visst öppnar det kanske för en liten kamp nästa säsong i alla fall. Det blir kult det.