Svensk tennis är ett skämt

Vilket skämt svensk tennis är alltså. Eller svenska tennisspelare kanske man ska säga. Det här är verkligen fullständigt genant.

Det pratas ofta om att det vi saknar för att svensk tennis, och svenska tennisspelare ska man säga, ska bli bättre är svenska turneringar på olika nivåer. Och då inte främst atp-turneringar. Det har vi ju. Två atp-turneringar för ett litet land som Sverige, det är ganska mycket det. Turneringar på låg nivå är det generellt dåligt med dock. Men det finns ju. Just nu spelas det en i Falun till exempel. Lottningen ovan. Tycker ni det ser bra ut?

Rätt komiskt egentligen. Kolla lottningen. Det här är alltså den lägsta kategorin av turnering där man kan få världsrankingpoäng, future. En svensk tog sig in av egen maskin. Ett par till kvalade in. Och så ett gäng wildcards då. Men en enda svensk som kommer in i en future på sin ranking på hemmaplan. Det måste vara fullständigt rekorddåligt. Att den spelaren är några år över 30 och fortfarande försöker men kanske utan några större framtidsutsikter gör kanske inte saken bättre direkt.

En spelare kom in av egen maskin. Hur många svenskar vann en match då?

Det kan ni ju också se. En. Och förklaringen till den matchvinsten kan man ju kanske hitta i den första omgången där. Han mötte en annan svensk. Två svenska wildcards mot varandra i första rundan, då är det svårt att inte få ut en matchvinst.

Det kan väl tilläggas att några av svenskarna förlorade mot spelare som mig veterligen inte längre är direkt aktiva utan egentligen har lagt av. Det ska också sägas att ingen spelare i fältet på något sätt är inne på challengertouren. Man kan alltså säga att den som vinner den här turneringen inte ens är riktigt där man ska vara för att kalla sig en professionell spelare som åtminstone inte förlorar pengar på sitt arbete. I samma turnering är alltså en svensk spelare bra nog för att få vara med.

Förra veckan spelades en likadan turnering i Jönköping. Det svenska utfallet där blev tre matchvinster. En av dem berodde på att två svenskar möttes i första omgången.

Jag ska säga att jag inte följer den svenska blåbärstennisen alls längre. Jag gjorde det litegrann för några år sen. Nu har jag tappat intresset för den fullständigt men jag kan bara konstatera att när vi för några år sen kunde slå fast att det är så dåligt att det borde vara omöjligt, då var det ändå bra sett till hur det är nu. Bröderna Ymer är som alla vet jätteduktiga spelare, men tar man bort dem. Breddverksamheten alltså. Så har vi ingen svensk rankad bland de 400 bästa i världen. 400…ni förstår nog. Det är sådär. I andra länder brukar det vara så att om man inte blir topp-500 snabbt, i 20-årsåldern eller så. Då lägger man av, för man förstår att det inte kommer bli något. I Sverige, där lyckas våra veteraner på ålderns höst kanske i bästa fall börja nosa på topp-500. Det är skillnaden mellan hur det ser ut i Sverige och hur det ser ut i andra länder det.

Vad beror det här på då?

Visst finns det systemfel. Visst finns det en utbredd oduglighet bland svenska tränare. Men det måste liksom vara en hel del annat också. Det ska liksom inte vara möjligt det här.