Det otänkbara har hänt! Samtliga svenskar är utslagna ur Stockholm Open!

Okej, jo, jag skojar lite. Det kanske inte är så konstigt ändå. Vi är ju skitdåliga på tennis i Sverige. Vi är fullkomligt klappkassa, varken mer eller mindre.

Vår bästa spelare, Mikael Ymer rankad 91 i världen hade faktiskt kunnat ta sig in i Stockholm Open med nöd och näppe utan wildcard. Han hade blivit en av de absolut sista spelarna in, kanske den sista. Men han spelar en challengerturnering i Frankrike den här veckan istället för Stockholm Open. Det är liksom så rubbat så det knappt går att beskriva. Han ville ha betalt för att spela Stockholm Open, vad det verkar bra betalt till och med och det är bara att vara ärlig. Varför skulle någon betala honom för att vara med? När Sveriges näst bästa spelare, hans bror Elias Ymer, spelade igår kväll var det…ja, hur många hundra åskådare? Tre kanske? Det såg ut som typ 300. Hur många var där för att det var en svensk som spelade? 50 kanske. Hur många var där för att det var Elias Ymer som spelade? 10? Typ. Om det varit Mikael Ymer, någon skillnad? Knappt märkbart skulle jag säga. Man hade väl sålt hundra biljetter någonting till hans match i första rundan där han högst troligt hade åkt ut. Jag vet inte vad biljetterna kostar de första dagarna riktigt men ja, 25 000 kronor någonting? Jag tror att Mikael Ymer försökte ta mer betalt ändå kan man gissa, och då hade det ju inte varit någon bra affär riktigt. Ordet verklighetsfrånvänd är ofta ganska lätt att använda om dessa tennisspelande bröder.

Jag såg en intervju med Elias inför matchen mot Tiafoe på turneringens Facebooksida. Han sa att det alltid var show när Tiafoe spelade, men att det också var det när han själv spelade. Och att det skulle bli en riktig, jag tror han sa diskomatch. Det var i så fall ett rätt torftigt diskotek i Kungliga tennishallen igår kväll. Det var ingen kö i dörren så att säga.

Det som slog mig under matchen är hur det gått åt fel håll för Elias de senaste åren. Det är lite tråkigt faktiskt. Det är ju inget man tänker på särskilt ofta. Han märks ju i princip inte. Han spelar några challengerturneringar, han försöker kvala in i Grand Slam-turneringarna, men det händer oftast inte så mycket. Han har blivit lite sämre för varje år vad det känns de senaste åren och vid 25 års ålder börjar nu utsikterna att kunna nå atp-touren se rätt små ut, för han är liksom inte bra nog för det. Han har kvalitéer. Det finns liksom någon slags grund. Han kan serva rätt hårt, även om han har nåll kontroll över den så hans förstaserveprocent är oftast usel. Backhanden är rätt bra, men han använder den inte. Så försöker han trycka på med sin forehand, men den är ju liksom skitosäker och ofta landar bollen i skynket bakom banan. Det är väldigt, väldigt ovanligt det här, men vid 25 års ålder är hela Elias Ymers uppenbarelse en juniors uppenbarelse. Han pratar som en junior, han uppför sig som en junior men mest av allt, han spelar väldigt mycket som en junior.

Det är väl det där. De har inte blivit vuxna, någon av de här bröderna. De har växt upp i någon slags skyddad verkstad där de blivit intalade att de är stjärnor, och sen har de liksom inte kommit ut i verkligheten. Mikael Ymer spelar nu med nöd och näppe på atp-touren. Han kommer in i små atp-turneringar, så han kan väl på något sätt kanske backa upp det men för storebror Elias, det har blivit väldigt konstigt allting.

Torsk i alla fall. Enda svensken ute ur Stockholm Open och vi får hoppas på några roliga matcher mot veckans slut i alla fall.