Det blir ett klassiskt uttryckt det där som pappa Djokovic hävde ur sig. Att det faktum att Djokovic lyckades ta sig in i Australien var hans ”största seger under karriären”. Han specificerade det till och med att det var större än alla hans Grand Slam-titlar.

När Djokovic nu lämnar Australien som en brottsling, ett djur i bur om man så vill, det är väl rätt enkelt att slå fast att näe, det här blev nog kanske inte karriärens största seger. Och det var väl egentligen här på slutet som det riktigt gick åt helvete. Hela vägen fram till den här avslutningen går det ändå att på något sätt vrida det till att han mest bara försökt, och kom nära. Men när man ser bilder på honom där han anländer till domstolsförhandlingen, i en bil med tonade rutor, med munskydd på sig, något han själv nog så att säga inte tycker är så viktigt. Innan man till slut läser vad som sades under förhandlingen, där Djokovic försvar i desperation gick ut på att ingen hade en aning om huruvida han verkligen var emot vaccin eller inte. Han avslutade liksom som en liten, liten, fängslad, desperat, patetisk man och den stämpeln, den kommer han ärligt talat aldrig bli av med.

Det där är väl det värsta. Att han inte ens kan stå för sina galenskaper. Han har uttalat sig om det. Alla vet. Alla vet att han är starkt emot vaccin, och ser man till hans personlighet förstår alla också att han i sina drömmar skulle vara en ledare, ett affischnamn, för den rörelsen i världen. Något han också redan till viss del blivit, och som den australiska regeringens ombud tryckt hårt på i denna sista strid. Att Djokovic, med sin uppenbarelse i landet, riskerar att bli en förebild för allmänna dårar och att han på så sätt påverkar folkhälsan negativt. Att han i sista stund kryper in i ett hörn och säger att det inte är på det här sättet i ett sista försök att få vara kvar, det är inte särskilt rakryggat, det är det inte.

Jag tycker också att Djokovic uttalande efter allt detta känns lite unket. Samma sak där. Han står ju inte för sina galenskaper. Han säger att han känner sig besviken över beslutet och att han inte håller med, men att han nu kommer samarbeta och lämna landet samt att han nu vill att alla ska kunna fokusera på tennis och den turnering han älskar så mycket. Oooooooookej. Så. Den där turneringen som han älskar så mycket. Som han ägnat så mycket tid åt att förstöra under de senaste veckorna. Är alltså något han älskar så mycket att…han inte var beredd att ta det vaccin som om det inte vore för såna som han skulle ta världen ur en misär, och in i något mer eller mindre normalt igen. Det hade känts klart mer ärligt om man bett allt och alla att dra åt helvete, för det är ju givetvis så han känner. Annars hade han knappast gjort på det här sättet.

Kanske är det bara så att han under merparten av sin karriär lyckades tvätta sig lite grann. Många av er minns hur jag tidigt under hans karriär var ganska negativ till honom. Hur han spelade teater, hur han gav upp matcher utan anledning, antagligen också hur han var inblandad i uppgjorda matcher. Kanske stängde han in alla galenskaper i drygt tio år, men nu på slutet tittade de fram alltför tydligt och lite kan man väl känna att han kanske lyckats polera en yta av sig själv som inte riktigt stämmer. Visst har alla vetat att han är jäkligt konstig, men det här är liksom något helt annat.

Det som också hänt nu när det blivit populärt att kasta honom under bussen så att säga. Är att vissa börjat titta lite på vad han egentligen gör på sin fritid. Det man kunnat se senaste åren, det som han själv lagt ut information om, är att han ägnat sig åt diverse knepigheter. Som att gå och titta på saker som inte finns, krama träd och så vidare. Men nu när det plötsligt blir mer accepterad att släpa hans namn i smuts har man också kunnat läsa om han politiska åsikter som om man är mild kan betraktas som nationalistiska. Med svenska mått mätt är de onekligen väldigt mycket mer än så. Det har jag också vetat om, men eftersom han hela tiden lyckats hålla det lite i bakgrunden har man liksom aldrig fokuserat på det.

Hur är det, karaktärsmördar jag just nu Djokovic gång efter gång? Jag kan verkligen inte tycka det. Han har fullständigt karaktärsmördat sig själv de senaste veckorna. Man behöver knappt ens lägga till några egna åsikter. Det räcker med att skriva om vad som hänt.

Vad händer med turneringen?

Tyvärr, tyvärr, tyvärr verkar det som att Djokovic lyckats dra ut på detta tillräckligt länge för att lottningen inte ska göras om. En kvalförlorare i form av Caruso har lagts in på Djokovic plats i lottningen. Ganska färskt, vi får nog vänta någon timme och se om det står sig, men jag tror det helt enkelt är något som gör att det är så nära inpå starten att man från turneringens håll anser att man inte kan göra den rotation i lottningen som man egentligen ska göra när en toppseedad spelare försvinner. Antagligen handlar det om att spelschemat för första dagen hunnit komma ut, och när det är ute anses turneringen ha startat. Jag gissar i alla fall att det är så. Utfallet blir nu att Monfils har promenadväg fram till kvarten och att en formsvag Berrettini eller precis vem som helst väntar där.

Vi säger väl så för nu. Det är hundra procent klart att Djokovic inte deltar i Australian Open 2022. Det inreseförbud på tre år som han automatiskt får av att bli utvisad tror jag däremot att man ska ta med en nypa salt. Det som till slut gjorde att han blev utvisad var ju ett politiskt beslut från absolut högsta ort. Jag tror nog att det är ett ganska enkelt beslut att släppa in honom nästa år, förutsatt att vi då inte längre lever med den sjukdom vi nu gör. Men det tror vi väl ändå inte. Till sommaren är vi tillbaka, och dårar som Djokovic kan återigen ses som riktiga människor, även om vi nu vet vad de går för. Vi vet att de inte är med oss i det samhälle vi vill ha.