Vilken otrolig jävla final. Det är inte varje dag numera som jag sitter och tittar på en hel tennismatch kan jag säga. Jag ser delar av tennismatcher. Det är min grej numera. Hur ofta jag sitter och tittar på en tennismatch i fem och en halv timme. Ja, det säger väl sig självt. Det är svårt att ofta titta på matcher som inte finns. Det kan inte ha spelats många längre matcher än såhär, särskilt om man räknar bort matcherna som gått förbi 6-6 i avgörande.

Så, vem är värd att försöka beskriva det här då?

Ja ni, det är frågan.

Det var lite stökigt i vår facebookgrupp under matchen. Min gamla poddkompis Nisse förslog mig att stänga av samtliga, för att ingen var värd att prata om matchen. Jag stängde bara av en match. När han för tionde gången kallade Medvedev för idiot för att…ja, för att han inte slog Nadal kanske. Då var gränsen nådd. Men i övrigt fick alla hålla på men jag tänkte lite samma sak jag ska jag säga. Att säga helt fel saker om en sådan här match. Det känns inget bra, och då borde man låta bli.

Hur är det med mig då? Är jag värd att försöka beskriva den?

Jag tycker nog det faktiskt, för jag förstod mig på matchen.

Även om den enda som egentligen visade sig värdig att beskriva den, och vars ord väger rätt tungt i sammanhanget, är Medvedev. Men det kan vi kanske komma till senare.

Så, om vi ska ta vad som hände först då kanske.

Medvedev skulle vinna matchen. Den var helt öppen för honom att vinna då han är både bättre än Nadal och har fördel av att det var hardcourt den här gången. Han vann också matchen i två set och efter det kunde han förstås bara förlora den. Det som ska sägas är att han i de två första seten inte spelade jättebra, men Nadal hjälpte honom. Dels det uppenbara. När Nadal höll på att vinna det andra setet missade han sin första enkla smash på 20 år, typ. 25 år kanske. Kanske någonsin, vad vet jag. Nadal missar inte smashar, punkt. Men han blev nervös. Förutom det tycker jag att Nadal kom ut med lite konstiga idéer. Han hade för att vara honom en väldigt utpräglad matchplan där det mesta gick ut på att göra det bökigt för Medvedev. Denna matchplan gjorde att han lite grann glömde bort att spela och det blev inget bra alls. Han pressade inte upp Medvedev till någon högre nivå.

Jag tycker det fortsatte relativt medelmåttigt från Medvedevs sida. Inte dåligt. Missförstå mig inte. Det var en kanonmatch. Men vi snackar om världens just nu bästa spelare, som inte hade sin enda rejäla konkurrent på plats. Han är bättre än såhär. Han hade matcher i den här turneringen då han inte kom upp på sin högsta nivå då heller. Men så hade han förstås perioder då han var uppe på sin högsta nivå. Slutet av matchen mot Tsitsipas. Då var det svettigt. I den här matchen var han skitbra, Medvedev, men han var inte så fruktansvärt bra som han kan vara.

Sen blev han trött. Jag tror jag såg det tidigare än de flesta. Jag tror att Medvedev blev trött redan i början av tredje set. Han började hushålla lite grann på krafterna och det försämrade honom. Från början av fjärde set var han inte längre lite trött, han var riktigt trött. Och då jag inte tror det var något fel på honom, det är bara att sätta det direkt på Nadals konto. Han fick Medvedev trött. Det har ingen annan lyckats med mig veterligen. I alla fall inte när Medvedev varit i ledning.

Efter att Medvedev blev trött fanns det två frågor. Den första, skulle hans nivå som trött tennisspelare ändå räcka för att vara bättre än Nadal? Svaret på den frågan tycker jag man fick ganska fort. Svaret var nej. Från det att Medvedev blev trött var Nadal den bättre spelaren. Den andra frågan? Ja, det är klart så in i helvete att Nadal skulle bli trött. Medan jag skriver det här såg jag precis en intervju med honom där han berättade hur fruktansvärt nervös han var i slutet av andra set, då han tappade matchen, kunde man tro då. Med det i bakhuvudet. Han skulle ju bli nervös igen. Oavsett vad som skulle hända skulle Nadal hamna i ett läge där han skulle bli nervös och då kunna falla ihop igen. Det där är ju inget nytt. Nadal som under största delen av sin karriär var den som var allra bäst i pressade lägen har som alla oss andra blivit lite nervvrak genom åren. Så man visste det. Sen finns det ju grader i helvetet så att säga. Han hetsade inte direkt upp sig när han blev tillbakabruten till 5-5 i skilje. Jag tror det är så enkelt som att när det ska avslutas, då blir det jobbigt. Men när det går emot, då klarar han ändå av att hantera det och som sagt, det gjorde han ju. Han breakade Medvedev direkt, och avgjorde sen bombsäkert med ett sjukt bra sista gem.

Det var det som hände. Finalen var fantastisk spelmässigt, men man ska inte lura någon att det var uppe och nosade på det bästa man sett eller nåt sånt. Det var skitbra, men inte sådär megabra.

På tal om vad som händer just nu. Nadal sitter på en träningscykel och varvar ner efter matchen i detta nu. Han laddar väl för Franska öppna i maj kanske. KAN DU INTE BARA SPRUTA LITE CHAMPAGNE DIN JÄVLA TÖÖÖÖÖNT!

Okej, nu kanske jag borde blivit avstängd här, men det är trots allt min blogg. Det är svårt att stänga av mig. Jag kan tycka att han kanske borde slappna av lite. Drick något gott, ät något fett, gör något kul. Han har precis blivit tidernas största tennisspelare. Han borde väl för fan inte sitta och cykla. En god vän till mig började förresten cykla så aggressivt under andra set att en granne klagade på honom. Tennisspelarna vi gillar kan höja stressnivåerna en aning.

Så, vad känner vi då?

Jag är väl inte den som ägnar mig åt några större känsloutspel när jag tittar på tennis. Sådant är reserverat till mästerskapsmatcher i fotboll för min del. Allt annat, jag tar det med någorlunda jämnmod. Så när jag säger att jag verkligen ville att Nadal skulle få vinna den här matchen, då är det ändå något, och det ville jag verkligen. Jag tycker han var värd att vinna den här, för matchen säger liksom så mycket om honom.

Man ska kämpa. Sen ska man kämpa lite till. Sen ska man komma ihåg att spela också. Sen fortsätter man kämpa. Och krävs det så kämpar man lite till.

Det där är Nadals sätt att lyckas som tennisspelare i stora drag.

Och när han nu blev först till 21 vunna Grand Slam-titlar med just den här matchen, det blir ju liksom inte mer balans än så. Ingen av sina Grand Slam-finaler har han på samma sätt vunnit genom att kämpa. Den här matchen kunde han inte vinna, men han gjorde det. Genom att kämpa. Lägger man till att om man lyssnar på honom så har han kämpat en del för att komma tillbaka till den här formen. Det är en del kämpande i den här titeln, och det är ju fint.

När man tittade på honom själv under och efter matchen också. Man är ju van vid att se honom springa omkring och pumpa upp sig, pumpa upp publiken, pumpa upp allt. Det fanns inte i honom idag. Jag vet inte om han inte orkade. Om han inte vågade. Om han inte ville väcka den ryska björnen. Ingen aning. Men däremot, efteråt. Jag tycker inte det går att läsa det på något annat sätt än att det inte bara är jag som anser att detta nog var den största av alla hans titlar. Jag tror han kände samma sak själv också. Till viss del för att han nu slutligen tog sig förbi de andra som den som vunnit flest stora titlar, men kanske mest av allt sättet. Han har under perioder inte ens varit i närheten av att utmana om stora titlar på hardcourt de senaste åren. Under turneringens gång började man se öppningar i lottningen och började tänka att det var möjligt men när Medvedev gick till final, det kändes ändå rätt svårt. Under matchen kändes det svårt. Det var en titel som var om inte omöjlig så väldigt svår i alla fall och som sagt, det har inte varit gödslat med stora titlar på hardcourt på senare år. Nu tog han en, när det borde vara omöjligt för längesen.

Jag tycker var och en får avgöra vad man vill göra av att Nadal just nu är en slam före de andra. Det som kommer avgöra är förstås var de slutar någonstans och det är inte klart. Det enda man kan säga om det är väl att Federer nu lär vara svår att placera högre än trea på den stegen. Om Djokovic kan ta sig förbi, det får vi se. Det gör han nog. Det blir kanske problem för honom i sommar också, det återstår att se, men jag får ju erkänna att jag är rätt sugen på att åter se honom i den här mixen. För Medvedev kommer vara en tuff nöt för honom. Medvedev kan bättre än det han visade idag, och då kan han mycket väl redan vara bättre än Djokovic. Och givetvis, Nadal i det här skicket, det är inget som är enkelt för Djokovic att hantera på grus, om han nu får vara med i sommar, Djokovic. Jag tror nog ändå det, trots allt.

Medvedev var det. Jag skulle vilja avsluta att säga något om honom. Jag tycker han är en fullständigt fantastisk person. Han är ju sig själv, och dessutom en bra sig själv. Att höra honom prata helt utan att göra sig till efter matchen, helt utan bitterhet, helt fantastiskt. Han såg ledsen ut, absolut, men lite som Djokovic genom åren, men bättre. Djokovic brukar vara en fantastisk förlorare, det vet alla att jag tycker. Men det känns ändå alltid lite fabricerat. Man tänker typ att ja, fan vilken stor man han är i förlustens ögonblick, men sen ser man också framför sig att när sen ingen ser så sitter han och torterar kaniner i omklädningsrummet, typ. Medvedev är motsatsen. Jag tror han var lite smygstolt över att få spela den här matchen mot Nadal och att han förlorade den fast han egentligen var bättre, han vet hur det är och han accepterar det bara. Sen tror jag det där är Medvedevs problem lite grann också. Folk har en tendens att dras till superhjältar. Som Nadal. Tveklöst som Federer. Och som Djokovic försöker vara. Medvedev är en helt vanlig snubbe som väldigt många tycker om, men när han möter en superhjälte som Nadal, då hamnar folks sympatier ändå lätt på superhjältens sida.

Så. Nu fick ni ert för idag, spanskjävlar. Om ett par timmar krossar vi er i handbollen, det får ni leva med. 2,10 i odds på Sverige här på Bethard. Som Tommy Svensson en gång sägs ha sagt, ta det lugnt, vi vinner detta. Riktigt fint odds.

Fantastisk turnering. Fantastisk final. Fantastisk jävla idrottsman. Tack Nadal för att vi fick titta. Det här var en av de handfull stora matcher som vi aldrig kommer glömma.