Inte många kvar nu för Alcaraz

Det har var lite av en styrkedemonstration ändå. På alla möjliga sätt.

Jag tänkte dra en parallell till Djokovic. Jag brukar alltid säga att Djokovic i stort sett aldrig spelar bra. Vi snackar någon gång per år som han spelar riktigt, riktigt bra. I övrigt är han lite halvknackig, men ändå bäst i världen. I den här matchen tycker jag att Alcaraz skrapade lite på ytan gällande vad som kommer hända de gånger han spelar riktigt bra. Då kommer det liksom inte vara tal om han ska vinna på någon eller inte. Det kommer vara tal om hur mycket han ska förnedra motståndaren.

Sen måste jag säga att det imponerar något otroligt att han klarade av det här. En av de första matcher han spelat inför sådär riktigt perfekt hemmapublik. En av Spaniens största tennisarenor en fredagskväll, med fullsatta läktare. Det var lite upplagt för att det skulle bli såhär. Att vamos:andet skulle bli rätt frekvent så att säga och att han skulle kliva lite över gränsen gällande att vara uppumpad. Just det hände så klart i andra sätt. Han spelade sjukt bra och var uppumpad till fullkomligt max. Men det blev lite över max och han klappade ihop för en stund. Att sen ändå göra ett fantastiskt sista set, där han åter pumpade upp sig. Inget tal om att försöka ta det lugnt eller nåt sånt. Bara göra samma sak igen, men utan att gå över gränsen. Riktigt mäktigt faktiskt.

Det spelmässiga. Ni ser det nog själva. Det här var inte en match mellan två spelare på samma nivå. Inte överhuvudtaget. Med andra ord, om Alcaraz har några spelare kvar att ta sig förbi är det de tre bästa. Alla andra är han redan förbi, åtminstone vad gäller kapacitet.

I och med denna seger är han nu topp-10 i världen på rankingen från måndag. Han kan som bäst bli nia om han vinner i Barcelona och han nosar då Rublev i nacken, bara några få poäng bakom. Det där är dock helt ointressant egentligen. På årsrankingen är han redan trea. Bara hundra poäng bakom tvåan om han vinner här i Barcelona. Han är helt enkelt på väg att bli bäst redan nu.