Det var nån som skrev igår kväll att en final aldrig är slut förrän jag har skrivit om den. Det var lite fint ändå. Är det någonting som är komplett omöjligt att själv förstå så är det att det faktiskt sitter folk och väntar på det man ska skriva. Kanske tur det egentligen. Om man visste hur många som faktiskt läste, typ om man såg dem framför sig på en läktare eller liknande, då hade man nog blivit aningen mer defensiv. Det är det fina med internet det där. Därför älskar jag internet. Det är mycket lättare att vara bra, snarare än värdelös som det är ganska enkelt att vara om man är ute i den något kargare verkligheten.

Verkligheten, där håller ju Nadal till, men man kan ju börja undra kanske om han i själva verket håller till i en parallell verklighet.

Fyra matcher har han förlorat i Franska öppna. Under 17 år. Han har alltså nu vunnit 14 gånger, förlorat fyra. Det går liksom inte att förstå. Det stämmer faktiskt inte ens. Han har förlorat tre gånger och lämnat walkover en gång. Nu vet jag. Det här är det mest provocerande jag kan göra. Det finns ingenting som Federermänniskorna hanterar sämre än när jag skriver att Nadal är skadad när han förlorar. I någon mån kan man efter att ha hört det man hört senaste dagarna ha lite mer förståelse för det. För tydligen har Nadal varit skadad i 16 år. Det har bara varit mer eller mindre dåligt med foten. Men säg såhär då, det är när det varit dåligt som han förlorat. 2009 mot Nadal var det inte foten utan knät som gjorde att han inte kunde spela. När han förlorade mot Djokovic 2015 var han skadad. 2016 lämnade han walkover i tredje omgången, skadad. Det är väl egentligen förra året då. Han tog ett längre uppehåll efter Franska öppna förra året och spelade bara en turnering till under säsongen. Han var inte fräsch men det var ändå Djokovic som faktiskt slog honom. Så kokar man ner det. Han har väl under de här 17 åren förlorat en gång på riktigt i Franska öppna då. Det går inte att förstå. Man kan inte vara så bra.

Kul tycker jag också att det klarnade lite grann under de två sista dagarna av den här turneringen. Det han sagt, det han hintat om, plötsligt kom det ut lite information som faktiskt går att ta på och plötsligt går allt ihop.

Han sa tidigt under den här turneringen att han inte vet vad som händer i framtiden, men att han kommer spela klart den här turneringen då ”de gjort det som krävs” för att han ska kunna göra det. Man kunde förstås gissa sig till vad det innebar, men under de sista dagarna fick vi svaret. De har bedövat hans fot och kanske också delar av benet så att det ”sover”. Kort sagt, han har mest troligt inte känt sin fot de senaste två veckorna. Och när han sagt att han inte vet vad som händer efteråt så menade han nog helt enkelt att han inte vet. Jag tror ingen på förhand kunde säga hur detta skulle påverka. Rent spontant kan jag känna att det kanske inte går att veta. För det är klart, smärta är ju något som varnar för att man inte ska göra något. Har man ont i foten så menar kroppen med smärtan att du inte ska använda foten, för den är trasig. Att då stänga av smärtan, under en jättelång tid, då lär det ju kunna hända lite vad som helst. Sen har de förstås någon slags kontroll. Jag tror inte de tryckte i honom någon slags rysk spruta inför turneringen som sen hållit sig i två veckor utan de har givetvis undersökt och fyllt på, mest troligt dagligen. Kort sagt, som Nadal sa. De gjorde det som krävs för att han skulle få en möjlighet att vinna just den här turneringen och att han då också lyckades driva det i mål. Det är verkligen helt overkligt. I mitt huvud går det inte att förstå hur bra det måste kännas.

Han såg lite lurig ut efter matchen. Han såg så ledsen ut. Så man började ju undra lite men eftersom jag hört det där innan matchen så trodde jag inte längre att han skulle meddela att han lägger av redan nu. Det han däremot sagt är att det blir inga fler såna här turneringar och det är ju det han sagt hela tiden egentligen. Han har sagt att han inte vet om detta är hans sista turnering och det vet han nog inte ännu. För han kommer inte spela på det här sättet med bedövning igen. Någonting måste bli bättre för att han ska spela igen.

Det närmaste hoppet är att de kommande vecka ska gå in i foten och bränna sönder något. Det luktar ju lite nödlösning vilket det antagligen också är. Om han haft dessa problem i 16 år har det nog provats ett och annat. Om det nu mot förmodan fungerar så är han nog spelsugen men jag skulle säga att det är angränsande till omöjligt att han spelar Wimbledon. Kommer han tillbaka senare i år? Nja. Nej, jag tror inte det. Kommer han tillbaka till starten av nästa säsong? Troligt ändå skulle jag säga. Har han inte kommit tillbaka förr, är han då tillbaka till nästa års grussäsongen? Där skulle jag säga att ja är ett starkt utgångsbud. Det skulle förvåna om han kan hålla sig borta från ett försök till. Och om han inte gjort försöket om ett år, då kommer han göra det då. Knappast troligt att det kommer falla väl ut då, men vem vet. Om inte annat lär Alcaraz vara i stort set oslagbar då, men när det gäller Nadal hade han nog accepterat att förlora, bara han fick spela och känna sig okej.

Jag har ju inte sagt något om matchen igår?

Det är inte så konstigt för det var ingen match. Det är naturligtvis lite trist att behöva säga det. Jag trodde det inte alls och jag hoppades verkligen inte på det men Ruud föll igenom. Han höll inte för situationen. Kombinationen av att spela sin första Grand Slam-final och möta sin enda riktiga stora idol. Det blev för mycket. Han presterade inte och han såg ärligt talat ut som en förlorare från första till sista poäng. Att säga att han inte försökte är stora ord men det förvånar mig att han inte ens försökte göra något annat när han kände vartåt det barkade. Det var ett riktigt dåligt försök av honom. Sen hade det högst troligt inte räckt oavsett vad han gjort. Nadal hade nog en helt okej dag även om det egentligen inte behövdes.

Det var matchen mot Djokovic som avgjorde den här turneringen. Och i någon mån att Zverev inte klarade av det mentalt. Man ska inte ta till några överord kring Nadals insats rent kvalitetsmässigt. Han var på topp mot Djokovic, men Djokovic hade vunnit matchen en vettig dag. Mot Zverev, jag ska inte säga att Nadal gjorde en plattmatch, men han ska vara väldigt glad att han klarade sig där. Sen Ruud som alltså föll igenom i finalen. Det krävdes kanske inte supermycket den här gången, men å andra sidan, hur många gånger har inte Nadal vunnit Franska öppna på det sättet? Man ska inte överhuvudtaget underskatta hans aura i den här turneringen. Går man till Djokovic så tror jag definitivt det påverkade honom. På alla andra ställen tror jag han känner sig som en vinnare mot Nadal. Att bara han spelar okej så vinner han. I just den här banan, på just den här centercourten. Det är någonting. Alla vet att Nadal nästan inte kan besegras och det spelar in. Det är en delförklaring till både vinsten mot Djokovic och Zverev. Och det är givetvis Nadals förtjänst. Han har byggt upp det där under ett och annat år.

Avslutningsvis vill jag säga något om turneringen. Nu kommer det stora ord här, men det här är en av de mest underhållande tennisturneringarna jag upplevt. Inte den spelmässigt bästa, långt därifrån. Men det har funnits så sjukt jäkla mycket att berätta vilket ni nog märkt på mina texter. Det var längesen jag skrev såhär många, så långa, texter om tennis och haft så stor behållning av det. Om jag ska peka på en enda sak så är det kampen mellan de tre favoriterna. Nadal och Djokovic var bland dem, som de ska vara, men så skulle man också ta hänsyn till Alcaraz. Ingen gång tidigare har det funnits tre så jämna favoriter på förhand och under turneringen. Det kryddade verkligen det hela och att alla tre var på samma halva störde nog inte heller. En annan sak som gjorde det hela intressant var hur normalt ganska svaga spelare lyckades pressa toppspelare tidigt under turneringen. Oftast inte att toppspelarna var dåliga eller skadade utan att de svagare spelarna överpresterade. Jag minns särskilt matchen mellan Tsitsipas och Kolar. Den var något alldeles extra trots att Kolar inte ens lyckades pressa den in i ett avgörande set.

En sak till ska jag säga. Alldeles för positivt detta. Jag känner inte igen mig själv. Men facebookgruppen Tennisen som numera har närmare 1000 medlemmar gör verkligen en sån här turnering så overkligt mycket roligare. Internet har förändrats en del under åren. Det var en underdrift. Jag startade vamosrafa.se 2008. Bloggen är alltså nästan 14 år gammal. Det var inför US Open den startades tror jag. 14 år. Att internet ens fanns på den tiden. Men jodå. Och på den tiden så gav folk hela tiden, konstant, avtryck efter sig på internet, i synnerhet på bloggar. Mina texter hade inte sällan 50 kommentarer under sig där det diskuterades kring det som stod. Utan det kan jag säga att jag aldrig hade fortsatt. Sen förändrades det. Folk slutade skriva kommentarer på internet. Diskussioner flyttades under en tid in på Twitter, men det var egentligen aldrig särskilt bra, för det var bara de som räknades som syntes. Såna som jag syntes för tusentals människor, men de som ville lufta åsikter syntes i princip bara för mig. Nu, med Facebookgruppen, tycker jag vi hittat tillbaka till det där fantastiska som var under bloggens första år. Alla som har med har (nästan) samma möjlighet att synas. Facebook är kanske inte helt rättvist. Vissa har en större tendens att komma upp i folks flöden men med tanke på hur aktiv gruppen är så tror jag de flesta når ganska många när de lägger upp något. Och framför allt kommentarerna där, mycket underhållande. Jag vill ha det sagt eftersom jag stänger av folk på löpande band i några timmar när jag tycker de är jobbiga, ibland hamnar jag i konflikt med folk, ibland blir vi osams. Men det är det där som är vamosrafa. Nu har den gruppen visserligen ingen officiell koppling till den här bloggen. Det ska sägas. Men givetvis, de som är där läser mina texter och det är ofta det som diskuteras. Och som sagt, det var det som fick mig att fortsätta i början, och det är också det som gjort att jag under den här turneringen tyckt att det varit roligare på mycket länge. Så tack till alla er som bidrar där. De enda jag inte vill tacka är de ytterst, ytterst få som inte kunnat svälja att de blivit avstängda kortare perioder när de uppfört sig dåligt. Ni kan bajsa på er, som mina söner skulle sagt. Så får man inte säga, men jag sa det i alla fall, för det är roligt. Så det så.

Där nöjer vi oss. Tack för en fantastisk turnering. Tack Nadal för att du visar att det alltid är den absolut sämsta idén att ge sig. Och tack till alla er för att ni hänger med mig. Absolut mest av allt dock. Det borde ni också ställa upp på. Ett stort, varmt tack till Bethard för att vi får göra det här tillsammans. Hur kul jag än tycker att detta är så hade jag inte kunnat motivera att lägga den tid som krävs helt utan arvode. Bethard gör verkligen en fantastisk insats som låter den här sidan rulla på. Utan dem tror i alla fall jag att det hade varit väsentligt tråkigare att vara tennisfanatiker i det här landet.

Nu då? Lägga oss under en sten i några veckor?

Definitivt inte.

Idag inleds den magiska grässäsongen, och Wimbledon är bara några veckor bort. Vi kör på.