Det där blev väl ett bra avslut på Wimbledon ändå, eller vad säger ni?

Man vill ju att en final ska sammanfatta turneringen på nåt vis. För efter finalen finns det ingen möjlighet att ändra något. Om något går fel där. Att en spelare skadar sig eller vad som helst, då kan det inte ordna till sig senare. Som om en av de absoluta topparna floppar tidigt i en turnering, eller blir skadad tidigt. Då kanske man inte vill att spelaren som får maximal utväxling av det, men egentligen inte är så bra eller värd att gå långt, ska få dra all nytta av det. Då hittar man istället någon annan spelare i lottning som står lite på tur och som tar chansen, och så känns det plötsligt värdigt på något sätt. Men händer det något i en final, då är det som det är. Då får man leva med resultatet. Och därför tycker jag ofta det är rätt viktigt att finaler blir som de ska bli.

Den här finalen tycker jag definitivt med hull och hår blev som den skulle bli.

Kyrgios fick visa att han är bra, och hotade lite. Men inte mer än så. Han vann inte. Han var inte nära att vinna. Och därför är han där han ska vara. En kapabel spelare, men inte en spelare som vinner. Vi kan nu sortera in honom med de andra finalisterna som man aldrig kommer ihåg. Berduch, Raonic, Cilic, Anderson, Berrettini får man nämna också även om jag tror just nu kommer ge oss orsak att inte glömma honom de närmaste åren. Det jag menar är spelare som tagit sig till final i Wimbledon, ofta på en bra lottning eller att toppspelarna floppat. Men som vi inte kommer ihåg. Som vi inte riktigt bry oss om, för de vann inte och skillnaden mellan final och semi, dit väldigt många någon gång tar sig i en stor turnering, är inte särskilt stort. Antingen vinner man eller så gör man det inte och för min del känns det otroligt skönt att Kyrgios inte vann. Då hade man behövt sortera in honom tillsammans med Ivanisevic hjälteseger 2001 och det hade känts direkt smutsigt.

Så det var skönt att Djokovic vann, och jag känner också att jag börjar komma till sans med mina känslor min uppfattning om honom. Jag börjar kunna hålla isär hans kompletta galenskaper som människa och det han gör på tennisbanan. Jag kommer aldrig tycka om honom. Hat är ett starkt ord, men avsky kanske man kan säga då. Folk som ifrågasätter vetenskap och på så vis försätter andra i fara, det är något som inte kan respekteras. Man får leva med det då vi lever i ett system där det inte är straffbart, men vi får leva med det. Huruvida man som Djokovic ska tillåtas påverka andra med galenskaperna kan kanske diskuteras men samma sak där, det system vi lever i tillåter det, och då får det vara så för nu. Men trots Djokovic galenskaper, jag kände igår ändå att jag kunde titta på honom som tennisspelare och på något sätt nöja mig där. Jag blev inte glad när han vann. Jag tyckte inte han var värd att vinna. Man är inte värd framgång när man förstör för andra. Men jag kunde ändå känna någon slags respekt för just hans tennis, för han är bra fantastisk ändå.

Det är väl ett uttryck. Eller om det bara är i mitt huvud, vad vet jag. Men ni vet det där. Vem skulle man ta med sig ut i ett krig brukar man väl prata om. Vem skulle man vilja skulle kriga för en. Vem skulle man välja om någon skulle spela en tennismatch, eller en boll, där ens liv hängde på det. Man skulle ju inte vilja kasta in Kyrgios kanske som drar en underarmare och sen går och sätter sig och tjatar på domaren. När Djokovic, i mitten av andra set igår avgjorde matchen så tänkte jag på just det där. Hur kan man ha en sån extrem kontroll på något som man egentligen inte avgjort. Han var nästan fortfarande i underläge när jag påstår att han hade avgjort. För man såg att det var så sjukt stabilt. Att det liksom inte kunde gå fel. Kyrgios skulle inte få någon mer chans. För Djokovic hittade exakt den stabila nivå som krävdes för att inte ge Kyrgios möjligheten. Det hela var i min värld bara en fråga om huruvida Kyrgios skulle klara att få till något tiebreak. Det klarade han ju till slut. Normalt sett stark i tiebreaks, Kyrgios. Men det var samma sak där. Jag skulle påstå att Kyrgios inte kunde vinna det sista tiebreaket. Djokovic hade hittat en för hög, stabil nivå för att det skulle vara omöjligt för Kyrgios att vinna sju av poängen i tiebreaket. Jag tycker verkligen att Djokovic insats igår var helt fantastisk. Det är inte lätt att hålla Kyrgios under den där nivån av kontroll när Kyrgios kämpar. Sen nådde inte spelet upp till den nivå det kan göra när Djokovic möter någon av de absolut bästa spelarna men efter den uppkomna situationen tycker jag Djokovic insats var fantastisk.

Kyrgios då? Var han bra?

Tycker faktiskt han gjorde det bra, Kyrgios. Men jag tycker också han visade varför man inte kan säga, ”tänk om Kyrgios bara kunde fokusera, hur bra hade han inte varit då?”.

För om man ska vara helt ärlig. Anledningen till att Kyrgios vann första set var att han var hundra procent avslappnad. Det är alltid en fin linje för honom mellan att vara helt avslappnad och slarvig. Jag skulle säga att han ibland måste gå över gränsen till att vara slarvig. Han måste vara så nära gränsen. Han måste göra några idiotslag ibland, för gör han det inte blir han stel och får inte till det där oberäkneliga, totalt avslappande spelet där hans variation mellan rent duttande och extremt pangande blir helt perfekt.

Om ni skulle titta på matchen igår skulle ni se att Kyrgios i de tre sista seten egentligen inte slår till bollen. Han försöker höja tempot ibland, men de där riktiga stjärnsmällarna, de kom inte. Han började riskminimera. Han blev för fokuserad. Han ville vinna för mycket och då fick han plötsligt alla de problem som vanliga tennisspelare har, att hitta balansen, att hitta variationen. Så nej, Kyrgios skulle aldrig bli en fantastisk spelare om han lärde sig fokusera för just det där, att ligga precis på gränsen mellan genialitet och galenskap, det är det som gör honom till den livsfarliga spelare han är. Han ska skita i allt, men ändå vilja spela. Det är typ den sinnesstämning han ska ha. Ibland blir det bara skita i allt, då går det inte. Som igår kan det också bli vilja spela för mycket, och det blir inte heller bra.

Djokovic är tidernas bästa tennisspelare. Tidernas bästa grässpelare. Snart är han också tidernas odiskutabelt största och mest vinstrika. Sen kommer han alltid ses på som en knallhatt, en ynkrygg, som aldrig kan respekteras som person, men det tennismässiga är odiskutabelt och att säga något annat än att han är en superrättvis segrare av Wimbledon, det går inte. Det jag skulle vilja säga är dock att man ändå måste titta lite grann på vilka spelare de här två behövde besegra för att ta sig till final. Djokovic hade vägen Kwon-Kokkinakis-Kecmanovic-Van Rijthoven-Sinner-Norrie-Kyrgios. Kyrgios hade vägen Jubb-Krajinovic-Tsitsipas-Nakashima-Garin-walkover för att ta sig till final. Han lyckades förlora fem set på de där matcherna dessutom. Vi visste att det var en tunn upplaga av Wimbledon det här och sett till spelarna som var med så hade de väl lite flyt de här två, inte mer än så, men ser man till turneringen som en Grand Slam-turnering, det blev inte riktigt på riktigt det här. Nadal har haft någon riktig räkmacka i Franska öppna men Djokovic väg till titeln måste ses på som en av de lättaste i modern tid.

Det var Wimbledon det. Jag tycker det var en jätterolig turnering. Tennis är alltid roligt. Underbart. Inte minst när man som jag får sitta och skriva om det så att massor av människor läser. Jag har hållit på i snart 14 år och otroligt nog tycker jag nog faktiskt att det är lika kul fortfarande. Kanske till viss del för att jag inte längre har detta som min huvudsakliga verksamhet utan mer som världens roligaste sidoverksamhet som jag dessutom får bra betalt för. Ett superstort tack till Bethard som vanligt för det. Man ska inte spela för pengar man inte kan förlora, man ska spela med måtta, bla bla bla. Men om ni spelar, ha i bakhuvudet att det är Bethard och ingen annan som gör att vi kan ha det såhär roligt tillsammans. Så lägg gärna ett gott ord för Bethard när det passar. Jag hoppas att vi får fortsätta denna lek tillsammans ett bra tag för som sagt, visst är det kul.

Kul ska vi fortsätta ha. Om 50 minuter startar spelet i Båstad. Vi får se om jag hinner få upp en införtext innan det. Ska kunna gå.