Jag tycker det är kolossalt svårt med 250-turneringarna nu för tiden. Om man inte ser på dem som uppvisning, någon slags kringresande cirkus, då förstår jag verkligen inte hur man ska kunna lägga fokus vid dem.

Egentligen tror jag det är så enkelt som att tiden sprungit ifrån små idrottsevenemang.

Häromkvällen tittade jag och min fru på friidrott, det var första dagen av VM tror jag, och vi frågade oss samstämmigt varför vi inte kände igen några av de som sprang och hoppade. Man kan för övrigt sannerligen fråga sig varför de som försöker nu är så vansinnigt mycket sämre än de som höll på för ett gäng år sen i ett helt knippe grenar. Höjdhopp den mest oförklarliga. Jag minns att Christian Olsson, som nu är kommentator, när han i början av karriären var som mest överlägsen i tresteg övervägde en satsning på höjdhopp. Han var så duktig i den grenen, men inte riktigt nära toppen ändå. En snabb googling slår fast att han hade 2,28 i personbästa i höjd. Det var den höjden som nästan alla av världens bästa höjdhoppare häromdagen hade jätteproblem med. Hur kunde det bli såhär uselt liksom? Det var dock inte det vi kom fram till. Vi började prata om den gamla tidens Golden League-tävlingar som brukade gå på fredagarna, på absolut bästa sändningstid, 20-22 var det, det minns jag. Det fanns ingen annan idrott på fredagar på den tiden och även nu för tiden är det väldigt tunt på fredagar. Sen försökte friidrotten utveckla det där. Man ville ha fler tävlingar än de där 5-10 som alla tittade på varje sommar. Tävlingsserien bytte namn till Diamond League, tävlingarna började spridas ut på alla möjliga dagar, och ingen tittar längre. Det är antagligen, bland annat, orsaken till att jag nu inte ens känner igen de som är bäst i världen i många friidrottsgrenar, från att under många år ha haft stenkoll. Du kan ju prova själv. Hur många hundrameterslöpare som var aktiva för tio år sen kan du nämna? Och hur många nu aktiva kan du nämna. När min del är det nog mellan 5 och 10 i alla fall för tio år sen. Nu är det noll. Sen ska man kanske inte ta sig själv som komplett måttstock för saker och ting men jag tror det åtminstone är nära sanningen.

Hur ska jag sy ihop det här då? Ska jag säga att jag inte känner igen Baez och Cerundolo som spelar final i Båstad idag?

Det blir ju lite svårt kanske.

Det jag ska säga är istället att det faktum att jag, och säkert många andra, har svårt att engagera oss i 250-turneringar är självförvållat av tennisen på samma sätt som friidrotten misslyckats med att bibehålla intresset kring sina turneringar. Däremot har det skett på motsatt sätt. Friidrotten förstörde sin egen produkt genom att späda ut den. De gjorde något, och det gick åt skogen. För tenniserns del handlar det snarare om att man inte gjort något.

För att fortsätta jämförelserna. Nu är ju jag lite konstig av mig men den största konkurrensen för Båstad brukar inte komma från en annan tennisturnering. Man har konkurrerat med ett gäng olika turneringar genom åren. När det varit som värst har väl Hamburg spelats samtidigt något år men oftast har det varit småturneringar i Europa, likadana som Båstad, som konkurrerat. För min del är problemet istället att The Open i golf alltid spelas samma vecka. Det är världens fräsigaste golftävling det. Där, på tal om att göra spelarna till profiler som folk bryr sig om, jag nog skulle säga att jag känner igen 80-90% av spelarna i startfältet, trots att jag knappast följer golfen slaviskt.

Nu har golfen för första gången problem faktiskt. Kan den gott ha, för det har gått så sjukt jäkla perfekt för PGA-touren de senaste tio åren. De har gjort allt rätt, de har haft all flyt i världen, och de har haft en produkt där tävlingarna känts som stora precis varje vecka. Det har delats ut stora prispengar varje vecka, det delas ut stora poäng varje vecka, och ett gäng av toppspelarna spelar varje vecka. De bryr sig också i allmänhet om hur det går. Då PGA-touren inte använder sig av startpengar har spelarna när de väl spelat alltid brytt sig om hur det går och tävlingarna har alltid känts trovärdiga. Nu har det kommit en konkurrerande tour. Som ingen någonsin kommer ta till sig. Men den saudiska staten ger spelare miljarder bara för att delta i ett gäng tävlingar och många av de stora har redan gått över varpå PGA valt att bannlysa dem från sina turneringar. Det kommer aldrig funka det där. De kommer behöva anpassa sig, hur lite de än vill det och om man ska vara helt ärlig. Det är precis det här som kommer göra att PGA-touren kommer bli precis som ATP-touren. När spelarna ska spela andra turneringar också kommer de vanliga tävlingarna på PGA-touren dräneras på bra spelare och de kommer istället få fokusera på att få de bra spelarna att spela ett antal stora tävlingar, tänk typ tennisens masters.

Varför har det då blivit såhär för tennisen? Att Ruud, Rublev och ett gäng bra spelare till kommer till Båstad, men att det är Baez och Cerundolo som spelar finalen?

Det handlar förstås, jag skulle säga bara, om spelarnas inställning.

Är man en ung spelare på väg uppåt som är rankad mellan 30 och 40 i världen, som dagens två finalister, så är Båstad en turnering man bryr sig om. De har ungefär 1000 rankingpoäng var och de har spelat in runt 10 miljoner var under karriären. Då spelar 250 poäng roll. Och en miljon eller vad det nu är man får för att vinna i Båstad spelar roll.

Går man till Ruud, Rublev och de andra bra spelarna. Ruud har 5000 rankingpoäng och som tennisens ranking är utformad tjänar man ibland inte ens något på att vinna en turnering om man redan fyllt kvoten för den turneringstypen. Ruud skiter i poängen. Och även om han kanske inte helt skiter i en miljon som vinstpengar, jag skulle tro att Ruud fick ungefär en miljon bara för att komma till Båstad. Visst kunde han bubbla den pengen vid vinst, men jag tror det är omöjligt att inte tänka att miljonen för att komma och göra några miljoner var mer lättförtjänt än miljonen man får för att vinna turneringen. Nu är Cerundolo i final. Och Cerundolo är verkligen en duktig spelare. Men Ruud förlorar inte särskilt ofta mot sämre spelare på grus. Han hade inte förlorat den matchen i en större turnering.

Nu till de jättestora frågorna. Är det här så farligt då, att stjärnorna lånar ut sitt namn men inte presterar i turneringarna? Och är det ens så farligt att det är Baez mot Cerundolo i final?

Jag skulle säga nej egentligen, kortsiktigt. Det verkar ha varit bra med publik i Båstad den här veckan. Publiken har fått se riktigt stora namn och ett par av dem, Thiem och Rublev vann också ett par matcher. Jag tror att många varit riktigt nöjda med underhållningen den här veckan och det tycker jag egentligen inte är fel. Man ska också säga att det inte är kreti och pleti i final. Både Baez och Cerundolo är på väg rejält uppåt som spelare och nivån är fullt okej.

Men.

Jag kommer tillbaka dit där jag började texten.

Underhållning är en sak.

Men ska man verkligen behöva se på 250-turneringarna som en kringresande cirkus? Nu är det VM i liknelser i den här texten. Men ni vet den gamla tidens cirkusar, som hade diverse djur som kanske inte ska hanteras på det sättet. Sjölejon som klappar i händerna och elefanter som tar ett varv i manegen. Ville de djuren vara där? Inte direkt kanske. Alla visste det då också, men på den tiden var det som det var. Man bortsåg från det och var nöjd ändå.

När bubblan på samma sätt brister inom idrotten då, i det här fallet tennisen? När alla förstår hur det ligger till? För det är lite hokus pokus kring det här. Startpengar är något som aldrig någonstans nämns från någon turnerings håll. Det finns heller inte med någonstans i ATP:s kommunikation. Det finns där, men det är lite under bordet-stuk på det hela. Om alla visste att någon eller några av spelarna får mer betalt för att ställa upp än vad spelaren som vinner turneringen får, håller det då? Kanske, vem vet. Det man däremot kan veta är att det inte känns särskilt modernt och fräscht att man håller på med saker under bordet som man aktivt försöker hindra folk från att veta. För ser ni framför er att man i programbladet listar hur mycket spelarna fått för att ställa upp i turneringen? Jag tror i och för sig att det egentligen inte vore så fel. Man skulle få igång en diskussion kring det och det skulle bli något för folk att intressera sig för. Man kan ju gissa att publiken till viss del skulle vända sig emot de som fått betalt och istället heja på de som inte fått det. Det hade nog kunnat sätta en viss krydda på det hela.

Var landar det för min del då?

Jag förstår helt enkelt inte riktigt vad jag ska bry mig om. Vad jag ska beskriva som intressant, stort, och spännande. Jag kanske inte är den som förblindas av stora namn, det är möjligen problemet. Jag vill se stor idrott, inte stora namn. Jag skulle aldrig intressera mig för en uppvisning av något slag. Det spelar ingen roll om så Jesus skulle möta Gud på centercourten i Båstad. Om det är en träningsmatch skulle jag inte engagera mig nämnvärt. Jesus mot Mohammed hade varit en fin match dock. Buddha kunde varit domare kanske. Skulle nog inge ett visst lugn för spelare och publik. Den hade jag nog köpt biljett till.

Det blir rörigt för mig, precis som den här texten. Är Båstad en uppvisningsturnering? Eller är det en riktig turnering? Jag skulle definitivt säga både också och det är där jag tycker att man egentligen måste bestämma sig.

Lösningen?

Den har jag haft i många år.

Såna här mindre turneringar, jag vet inte exakt hur det är med Båstad nu, men genom åren har man nog ofta betalat spelare totalt fem miljoner eller mer bara för att komma till start. Totalt då för en hel turnering. Enstaka spelare har garanterat fått fem miljoner eller mer i enstaka turneringar också, men då snackar vi de absolut största som ju aldrig kommit till exempelvis Båstad i alla fall utan då har det rört turneringar i mellanöstern. Samma pengar som nu gör att golfen gungar med de där nya tävlingarna, för övrigt. Tittar man på Båstad är den totala prissumman i år sex miljoner. Man får 900 000 kronor för att vinna.

Hur göra då?

Åter till golfen.

Gör som golfen.

Den tredjedel av startfältet som inte presterar, de som blir utslagna efter två dagar, får noll kronor.

Inga startpengar till någon.

Då skulle man i Båstads fall ha uppemot 10 miljoner kronor som prispengar. Tar man bort prispengarna för de som förlorar i första omgången, det vill säga inte ens vinner en match, sparar man en miljon till.

Drygt 10 miljoner att sprida ut på de 16 bästa spelarna. Om man lägger en förhållandevis liten peng på de som förlorar i andra omgången så har man 9 miljoner att sprida ut på de åtta bästa. Och till sist landar man i att det skulle vara fullt möjligt att ge 3-4 miljoner till vinnaren av turneringen. Kanske inte pengar som lockar Federer, Nadal och Djokovic men tittar man bakom dem, då är det ärligt talat pengar som lockar alla. Då skulle man säkert få med toppspelare ibland men ännu mer, man skulle få toppspelare som försöker vinna och det skulle förändra allt.

Lägg därtill att man skulle kunna skjuta till rankingpoäng också till de turneringar som får starka startfält. Jag har länge sagt att en turnerings rankingpoäng borde styras av startfältet och inte av turneringens kategori. Om man lyckas få till ett start startfält, då kan det också få delas ut många poäng. Det skulle inte vara så svårt att få till.

Enkla lösningar som skulle förändra och förbättra allt. Det kommer dock aldrig någonsin att hända och orsaken är enkel. ATP styrs i praktiken av just de spelare som får betalt bara för att delta i turneringarna och de tycker givetvis det är skitbra. Därför kommer det fortsätta som det är nu, och det är också det som gör att mitt intresse numera är rätt koncentrera till typ hälften av årets spelveckor. Det är slams och masters det handlar om numera. Det är de riktiga turneringarna. Övriga turneringar har om man frågar mig hamnat aningen snett.