Man får gå så långt tillbaka i tiden att jag inte riktigt kan bedöma det. Då har man gått långt tillbaka i tiden. År 2001 vann Portas och Pavel varsin mastersturnering. Jag kan inte avgöra om någon av dem kan ha varit en skräll i nivå med den skräll som Coric levererade den här veckan i Cincinnati.

Man kan absolut säga att han varit så högt som 12:a i världen och att han varit skadad mycket men det håller liksom inte. För dels, han har aldrig varit så bra. Inte ens riktigt i närheten om man frågar mig. Men framför allt, det har liksom inte handlar om att han ska ta sig tillbaka utan han föll ifrån innan han blev skadad och låg då och skvalpade runt 50-strecket någonstans. Det är med andra ord inte en gammal toppspelare som nu visar sin nivå igen. Det är en spelare som på senare år haft enormt svårt att hävda sig på atp-touren. Det är bara att titta på hans resultat i år. Han kom tillbaka till Indian Wells och sen dess har han visserligen hunnit vinna en challenger. Han slog Elias Ymer i finalen i Parma. Men han har också förlorat mot spelare som knappt ens finns och ofta varit chanslös mot atp-spelare.

Tredje titeln, den första på hardcourt. Han har vunnit på grus och gräs tidigare och är det något man ska säga om den här spelaren, som är gigantiskt tråkig, som gör honom unik så är det att han verkligen är exakt, på pricken, lika bra på underlagen. Jag tror faktiskt inte han skulle kunna välja själv. Det är ingen skillnad för honom. Han är så allround som man bara kan bli.

Hur kunde då detta hända?

Framför allt så klart. Det är sånt här som händer när nivån sjunker. Det är bara att säga som det är. Det som man som olyckskorp kraxat om i många år, vad händer med tennisen när den magiska generationen faller ifrån? Precis just det här. Vem som helst börjar vinna stora turneringar. Man kan gilla oförutsägbarheten om man vill. Jag gillar det inte. Jag vill ha så hög nivå som möjligt och det här är inte hög nivå.

Ska man se till finalen enbart så blev väl Tsitsipas lite avslöjad egentligen. När han mötte någon som är ännu mer noggrann än honom själv, och som inte överhuvudtaget viker ner sig när det hettar till, så fanns bara det spelmässiga kvar för Tsitsipas. Och där, ni vet nog. Där är han inte så fantastisk utan Coric var helt enkelt lite bättre när bollen var i spel.

Coric kom in i turneringen på skyddad ranking. Jag tror hans sådana turneringar började sina lite grann. Han hade fått ta den långa vägen via challengertouren. Det hade garanterat tagit honom hela det här året och troligen en del av nästa år att mjölka sig tillbaka till atp-touren. Men man kan ju göra såhär också. Klättra 123 placeringar och bli topp-30 och seedad i US Open på bara en veckas spel. Ganska mycket enklare än det första alternativet på något vis.

En helt otrolig insats men samtidigt, ytterligare en mastersturnering som bara inte håller måttet. Mastersturneringarna är inte längre en kamp mellan de bästa spelarna i världen. Inte just nu i alla fall.