Den första kvartsfinalen var ingen blixtrande upplevelse direkt. Den andra, den skulle jag säga var det. För det är väl så. Man får nog se det som något mänskligt. Men att se det gå dåligt för de allra största idioterna, jag kan visserligen bara prata för mig själv men jag tror inte jag är ensam. Det är något av det skönaste som finns. De där idiotierna, de faller alltid så högt också. Alltid så tungt. Och när Kyrgios stod där och bankade sönder grejer i panik innan han rafsade ihop sina saker och lämnade centercourten som en liten ynkrygg. Jag mådde, det gjorde jag. Han tog sig inte ens tid att sätta på sig en annan keps, som annars är så viktigt för honom. Ni minns kanske Wimbledon där han absolut skulle ta på sig en röd keps efter matcherna. För det ska man ju inte göra, så det var viktigt. Och han pratade också om hur viktigt det var för honom att få ha på sig sina speciella skor. Den här gången låg kepsen nog kvar i väskan, och skorna fick han gå och bära på. För det var tydligen bråttom att ta sig ut från banan. Han hade ju blivit bortgjord. Han ville inte vara med längre.

Han är en fjant, Kyrgios. En tönt. En idiot också, absolut, men om jag måste välja från de där tre, då är han en fjant. Han är själva motsatsen till någon som är cool, ett ord som väl inte går att översätta till svenska riktigt men om man ska försöka så får man ta ett helt gäng ord. Att vara cool är att vara som andra egentligen skulle vilja vara. Kyrgios vill vara så. Han vill tro att han är så. Att han är på ett sätt som andra vill vara. Några vill säkert vara som han. Gemensamt för dem är dock samma sak. De är töntar. De är så som man definitivt inte vill vara.

Varför så trycka ner någon som ligger ner? Han har ju just förlorat, Kyrgios? För att det är ju det man vill göra. Det är kanske min svaghet, skulle jag säga. Jag är en ganska dålig vinnare. Om jag varit den som slagit Kyrgios på det sätt Khachanov gjorde hade jag nog gärna ägnat några sekunder åt att ställa mig och berätta för honom hur dum i huvet jag faktiskt tycker att han är innan tackningsceremonin vid nätet var över. Jag har ett av mina absolut bästa tennisminnen från en sådan situation. När Hernandez slog Köllerer för hur många år sen. Piruetten kanske jag personligen hade hoppat över, men hånskrattet, och upplysningen om hur värdelös han faktiskt är, som sagt, ett av mina bättre minnen.

Khachanov är coolare än mig. Han gjorde inte så. Han var bara cool. Under egentligen hela matchen. Det jag egentligen är mest imponerad av är hur han accepterade att han aldrig kunde vinna matchen på att vara bättre än Kyrgios. Skulle han vinna var enda chansen att det skulle ske exakt, på millimetern, på det här sättet. Hela femte set var egentligen en enda lång uppvisning i hur det enda sättet som Khachanov kunde slå Kyrgios idag var. Han var tvungen att acceptera att han var den sämre spelaren. Och han var tvungen att utnyttja tennisens räknesystem till absolut max. Om femte set skulle avgjorts som en boxningsmatch, på poäng av domare, tror jag ingen hade haft något att invända mot att Kyrgios var vinnaren. Han var mycket bättre än Khachanov. Jag skulle säga nästan överlägsen. Men Khachanov utnyttjade det faktum att varje gem är helt fristående. Det störde honom inte att han inte ens var nära i flera av gemen. Det störde honom inte heller att han var maximalt pressad i flera av sina egna servegem. Han löste dem, ett, efter ett, efter ett, och lyckades till slut kliva över mållinjen. Inte genom att vara bättre utan genom att vara smartare, och coolare.

Jag kan inte påstå att jag gillar Khachanov. Han är varken eller för mig. Jag tycker egentligen han är rätt tråkig. Men när man förstör för en idiot, då blir man lätt en hjälte och åtminstone för en dag är Khachanov min hjälte.

Man ska komma ihåg en sak med Khachanov. Allt är relativt. När man säger supertalang och dessutom pratar om Kyrgios, då ska man kanske inte nämna någon annan. Kyrgios är troligen den största talang som spelat tennis. Men Khachanov, han är också en tidigare supertalang. Jag minns hans första match på atp-touren. Hur bra han var redan då som 17-åring. Sen hade han några magra år, och har definitivt underpresterat senaste åren, men han är i grunden en stor talang, som har enormt mycket tennis i sig. Och när man ser honom spela som idag, då kan man undra vad som i vanliga fall är problemet. När han spelar såhär, som han också spelat när han varit som bäst, då är han riktigt bra. I normala fall är han rätt vild och slarvig. Han tar alldeles för stora risker. Han är på tok för obenägen att vilja bolla ut sin motståndare. Men när det idag var enda alternativet, att vara noggrann, så var han det. Han stod och mobbade Kyrgios backhandsida och höll sig där helt lugn, istället för att försöka sig på något. Och han är säker när han vill, Khachanov. Det är bara det att han i normala fall varken har ork eller tålamod. Men precis så som Kyrgios nog egentligen skulle vilja vara. Eller inte egentligen. Man ser att han söker efter det konstant. Han skulle kunna vilja välja själv när han ska koppla på sin genialitet. Det kan han inte. Han ville vinna femte set idag så in i helvete jävla mycket. Men han kunde inte. För han är inte cool. Han är en tönt som försöker leka cool, och då går det inte. Inte när man försöker mäta sig med någon som är cool. Som kan koppla på exakt allt man har när man vill det som allra, allra mest. Som Khachanov i morse. Han kan inte en procent mer än sådär. Det räckte inte för att vara bättre än Kyrgios. Det räckte dock för att slå honom och därför är Khachanov min hjälte. Bara för idag dock. I semifinalen mot Ruud, då vetefan. Det kommer nog inte bli mycket känslor där från min sida kan jag ju säga.

Men.

På tal om känslor.

Nu finns det en enda sak att fokusera på under resten av den här turneringen.

Och på tal om att vara cool.

Låt oss nu bestämma att Alcaraz klarar av att koppla på en lite, liten noggrannhet under de närmaste fem dagarna. Att han kör över de oduglingar som är kvar. Och bara vinner US Open, blir världsetta, och tar över tennisens tron innan det blir riktigt smutsigt med kreti och pleti som gör anspråk på positionen som världens högst rankade spelare.