Har man hamnat i någon slags tennismässig identitetskris tro? Det känns faktiskt lite så. Frågan är om inte många egentligen känner samma.

För jag börjar fråga mig. Vad bryr vi oss egentligen om numera?

Man kan väl börja med det uppenbara. Sverige spelar just nu Davis Cup mot Italien. Vi väntar på den avgörande dubbelmatchen där efter att Mikael Ymer slagit Sinner i en trestare efter det att Elias Ymer fick stryk av Berrettini i raka set. Medan vi väntar får vi se dubbeln i finalen 1997, Sverige USA. Björkman/Kulti mot Martin/Stark. Jag minns den lagmatchen. Jag minns hur mycket man hejade på Sverige. Det var liksom den veckans självklara sporthändelse i Sverige. Det var stort. När Sverige nu spelar Davis Cup mot Italien, i Italien, sitter jag och scrollar flödet i vår facebookgrupp tennisen som numera har en bra bit över tusen medlemmar. Vackert det för övrigt, att det finns så många som bryr sig om tennis. Men när man ser flödet just nu. Det är enstaka omröstningar om huruvida man hejar på Mikael Ymer eller inte. Knappt 60% procent svarar att de i någon mån hejar på svenskarna. Drygt 40% svarar att de antingen inte alls hejar eller inte bryr sig. Kontrasten är onekligen rätt stor.

Ointresset för Sveriges Davis Cup-lag handlar så klart om att Mikael Ymer spårat ur fullständigt och väl får ses som Sveriges för närvarande mest osmakliga idrottsman av de som folk i någon slags allmänhet vet vilka de är. Elias Ymer, som inte heller är så enkel att gilla, får tyvärr hänga med på sin brors skitiga tåg där. Det är svårt för honom att värja sig mot sin brors galenskaper tror jag även om han nu kanske skulle kunna tänkas vara lite mer vettig. Det är tragiskt i sig att folk inte ens hejar på vårt tennislandslag. Inte ens de mest tennisintresserade alltså. Inte alla i alla fall. Men det sätter också fingret på en större känsla som jag måste erkänna att jag just nu har. Och som jag gärna berättar om, för är det någonting jag i alla fall alltid varit i mitt skrivande så är det väl ärlighet. Sen kan man ju onekligen tycka olika om det jag skriver, men jag lindar ju sällan in något så att säga.

Så, vad bryr vi oss egentligen om numera?

Den slätstrukna avslutningen av US Open senast är givetvis kvar i huvudet. Man brann inte direkt där. Man tittade, men man engagerade sig måttligt. Det var i någon mån kul att det var Alcaraz som vann, men om man jämför med tidigare mäktiga Grand Slam-upplevelser, det var väl sådär. Djokovic överlägsenhet i Wimbledon. Nadals vinster i brist på annat tidigare i år. Okej, nu blir det för mörkt, men ni hänger med lite grann va? Riktigt som förr är det inte.

Efter US Open har Nadal flera gånger uttalat sig som han aldrig gjort tidigare. Om att han känner sig gammal, trött, och framför allt, långsam. Det är inte långt kvar där, det kan jag säga. Jag tror den riktiga klubban för honom kommer vara när barnet kommer. Eller vad tror ni, kommer Nadal vilja vara en halvdålig, frånvarande pappa? Jag tror hans ambition kommer vara att vara fullständigt perfekt. Eller ja, jag tror han kommer sitta och stirra på ungen dygnet runt för att säkerställa att inget händer. Kort sagt, det där kommer han inte hantera bra. Han har också sagt att det kommer finnas viktigare saker än tennis för honom framöver och då menar han förstås barnet. Kort sagt, jag tror att Nadal kommer sluta väldigt snart. Han känns klar. Jag har svårt att se riktigt vad som skulle motivera honom framöver. Jag tror ärligt talat inte han bryr sig ett skvatt om ifall Djokovic kör om honom eller inte. Jag tror Nadal är nöjd. Han har fått ut allt han har. Jag tror det räcker gott för honom.

Den här texten hade icke blivit av om det inte var för dråpslaget. Federer berättade häromdagen att det är slut.

Federer slutade egentligen för flera år sen. Nej, Federer var slut för flera år sen. Vi har alla vetat länge att han inte kommer komma tillbaka. Det har länge varit utsiktslöst. Men jag fastnar vid ordet konservering. Det spelar ingen roll att Federer inte spelar. Man vill bara att han ska finnas kvar. Han ska inte sluta. Han ska vara skadad, borta. Han ska rehaba. Man ska tro att han kanske kommer spela snart. Han ska inte försvinna. Det hade varit fint att konservera honom. Det spelar ingen roll om han aldrig spelar, bara det finns någon slags möjlighet. Bara han inte försvinner. Nu sa han visserligen något väldigt slut i samband med beskedet. Att han aldrig kommer försvinna. Han kommer spela igen. Han kommer alltid hålla på med tennis. Han kommer bara inte spela några riktiga turneringar igen. Jag tycker det är så fint på något sätt. För det är så lätt att göra som alla andra. Att säga att nu ska jag göra det och det och det som jag längtat efter. Federer längtar nog inte efter något. Han har det perfekta livet och hade velat fortsätta att ha det så. Nu går det inte så då får han göra det näst bästa, att ändå vara med på ett hörn. Det skulle inte förvåna om han spelar Laver Cup någon mer gång även efter avskedet nästa vecka. Om han inte spelar kommer han så klart att ersätta Björn Bort som lagledare där. Eller ja, maskot kanske är ett bättre ord. Och man vet aldrig. Tänk om det börjar klia i fingrarna till nästa grässäsong. Man ska nog aldrig säga aldrig.

Djokovic då? Är han ensam något att bry sig om? Han är väl inte det egentligen. Det är dynamiken med Federer och Nadal som varit grejen. Djokovic mot de andra, jag vet inte. Dessutom känns han fortfarande så överlägsen att det inte ens är en kamp. Det är väl möjligen då när Alcaraz börjar hitta rätt i sitt spel och kan utmana Djokovic igen. Säg att Djokovic då får vara med i turneringarna, och har ett bra år till. Förslagsvis nästa år. Det skulle kunna bli något, men jag vet inte. Man kanske griper efter halmstrån.

Vad är då svaret? Är allt över? Ska vi bara gå och gräva ner oss?

Högst troligt inte. Det kommer alltid nya saker. Andra, nya, tar alltid över. Det kommer hända något. Det gör det alltid. Vi vet bara inte vad ännu.

Men för nu, jag tycker man kan få säga som det är. Att det är lite tennismässigt deppigt just nu. Det får väl också vara så någon vecka kanske. Men självklart, någonstans ser man ju ändå framemot Federers avskedsföreställning. En sista gång. Det kan ändå bli något. Hoppas vi, eller hur?