Det är onsdag.

När man börjar en text på det sättet. Då vet man inte riktigt vad man ska skriva. Det kan jag säga. Det positiva är dock att när man inte vet vad man ska skriva, då blir det oftast ärligt. Och är det ärligt, då är det ofta bra.

Jag har under måndagen och tisdagen gått och funderat. Borde jag skriva en text inför veckans turneringar i Tel Aviv, Seoul och Sofia. Ni hör ju hur det låter. Sofia, en turnering som funnits i några år men som årligen varit en av de fem sämsta turneringarna på touren. Och ovanpå det två hittepåturneringar i städer där det inte brukar spelas atp-tennis. Jag kan bara säga som det är. Jag tror inte på 250-formatet längre. Jag tror att man behöver lägga ner det, för det är liksom inte relevant. Det angränsar till uppvisning. Och då är det inte särskilt bra. Sen är det motsägelsefullt. Jag sitter just precis nu och tittar på Albot-Johnson från Seoul. Visserligen framför allt för att jag tycker oddsen var väldigt konstiga. När Johnson hade break upp i första var folk lite för övertygade om att Albot skulle bryta tillbaka och jodå, han bröt tillbaka, bröt igen, misslyckades när han skulle serva för setet, och vann sen ett supersvängigt tiebreak. Har ni sett serien på svt, Spelskandalen, heter den väl? Det enormt obehagliga med den är att den brottslighet den skildrar, som är så extremt förkastlig, i serien har något slags romantiskt skimmer kring sig. Det är äckligt, men samtidigt tycker jag den är överraskande verklighetstrogen. Jag har ju jobbat med sport och spel i mer än 15 år och ja, som sagt, jag tycker de lyckats märkligt bra med att göra den realistisk. Var vill jag komma, är Albot-Johnson uppgjord? Jag vet fan inte. Men jag tror nog ändå inte det. Uppgjorda matcher på atp-touren existerar knappt längre och att en amerikan lägger sig, jag kan knappt påminna mig om att det hänt, inte någon bra spelare i alla fall. Det är nog mer två helt värdelösa spelare som försöker spela tennis, och folks förtroende för Johnson är numera rätt lågt. Inte orimligt att det är så kanske.

Men se den där serien. Särskilt ni som precis som jag är lite överåriga. Vi som minns skandalerna kring bandyn på 90-talet. Men ha i bakhuvudet, det är inte särskilt mycket romantik över att syssla med det där på riktigt. Det är bara ett stort jävla mörker.

Motsägelsefullt är det dock, att jag tittar på den här matchen. Och jag tycker det är lite kul. Förklaringen är nog rätt enkel. Jag älskar tennis, och jag börjar ge upp. Just det där sista tror jag är nyckeln till allt framöver. Man måste ge upp så snabbt det bara går. Så man kan starta om, och lära sig uppskatta en ny era av tennis.

Jag är helt övertygad om att det är enda sättet.

Vi måste glömma Federer.

Vi måste också glömma Nadal.

Vi måste i synnerhet glömma konkurrensen, evighetsdiskussionen, om vem som är bäst någonsin. Vi ska inte bry oss om den. Vi ska acceptera att den eran nu är över, och vi ska börja gilla tennisen för spelet istället, men för konkurrensen, rivaliteten, mellan superhjältarna. Vi ska minnas dem som det bästa. Det som aldrig kommer gå att ersätta. Och istället fokusera på att titta på tennis, för det är, kommer alltid vara, skitkul. När jag började hålla på med tennis var det lika mycket för att titta på och lära mig allt om dåliga tennisspelare. Jag skulle säga att det på många sätt vara roligare än där det landat de senaste åren. Att vänta in de stora matcherna och tycka något om dem. Det var en utmaning. Det krävdes någonting. Allt var inte serverat hela tiden. Nu kommer nog inte jag landa där igen. Jag kan bara säga som det är. Jag kommer aldrig ha tid att sitta och titta på challengermatcher 10 timmar om dagen. Det finns det två lågväxta rackare som sätter stopp för på kvällarna, och på dagarna har jag också lite annan verksamhet att titta till. Men, jag skulle vilja utmana mig själv. Och er. Vi tar väl atp-touren då. Okej, turneringarna den här veckan. Djokovic är visserligen med i Tel Aviv. Men det är inga bra turneringar. Det är dåliga spelare. Ointressanta spelare. Det finns inte mycket att hoppa högt över. Men låt oss bara ha den inställningen, och så tittar vi ändå. När det sen börjar vankas stora turneringar igen, vem vet. Det kanske finns något spännande igen kring Paris exempelvis. Nadal kanske är med. Djokovic är väl där. När kommer Medvedev igång igen? Kyrgios kanske mot förmodan flyger in. Det handlar bara om en sak. Det handlar om att glömma det som varit. Det finns ingen Federer längre. Kraftmätningar mellan Djokovic och Nadal är knappast att hoppas på. Vi får ta det vi bjuds helt enkelt. Det kan låta deppigt, och som att man griper efter halmstrån för att hålla igång ett intresse men så är det inte. Inte för mig i alla fall. För jag vet att det här kommer funka. Det gäller bara att man hittar rätt ingång till det hela.

Med detta inte sagt att jag kommer skriva långa införinlägg till turneringar som de den här veckan. Kanske snarare. Jag kommer titta. Jag kommer hålla ögonen öppna. Jag kommer skriva när det är något som hänt. Som exempelvis när Mikael Ymer ännu en gång skämde ut sig i början av veckan men där känner jag mer och mer att det är för synd om honom för att man ska skriva sanningar. Han är vilsen, förvirrad, det är någonting som inte stämmer. Jag tror han mår väldigt, väldigt dåligt. Och även om det är lockande att då hacka på någon som försöker framställa sig som en halvgud men bara är en liten, liten, vilsen figur. I Mikael Ymers fall måste man väl också ställa frågan, vem bryr sig egentligen? Han är för obetydlig för att det ens ska vara värt det.