Vi har ju atp-turneringar den här veckan. Inget tvivel om det. Och vi tittar till dem. Såhär ser det ut.

I Seoul är vi nästan framme vid semifinaler redan. Morgonturnering det här och två kvartar redan spelade, en walkover. Den senaste, att Nishioka nyss slog Ruud, fullt rättvist. Jag såg någon kommentar häromdagen, om det var Facebook eller Twitter, oklart. Innehållet i den var i alla fall varför jag är så negativ till de nuvarande toppspelarna, för de är ju så fantastiska. De är ju bland de bästa i världen liksom. Hur kan man säga något negativt om dem? Ja, det där är väl en av de vanligare invändningarna mot det jag skriver. Och ofta den som kanske indikerar att man inte är så insatt. Det behöver man absolut inte vara, och man ska givetvis fråga. Men det finns ju ett steg till. Där man blir arg över att jag skriver negativt om de nuvarande toppspelarna för att de inte är så bra. Detsamma gäller om man någon gång skriver lite hånfullt om någon av våra svenska tennisspelare. För ”de är ju skiiiitbra. Jag såg dem spelare i Ullareds rackethall och vilken jäääävla träff de hade på kulan alltså!”. Ni kanske förstår typen. Kort sagt, folk som har väldigt lätt för att bli imponerade. Ska man dra det där så är det för övrigt lite intressant. Det pratas ofta om hur svårt det är att bli topp-100 i världen i tennis. Jag skulle nog svarare säga tvärtom egentligen. Tittar man på hur det ser ut i andra stora sporter finns det tusentals professionella spelare som lever gott på sin idrott och därmed kan satsa fult ut. I tennis finns det ett par, tre hundra någonting, spelare som klarar sig eller lever gott på idrotten och därmed kan satsa fullt ut. Jag skulle säga att det är någorlunda enkelt att slå sig fram som talangfull tennisspelare numera. Är man bra så är vägen framåt faktiskt ganska kort och osnårig.

Men ska man hålla sig vid de nuvarande toppspelarna. Ruud är rankad tvåa i världen. Det är bara ett komplett skämt. Ni som läst det jag skrivit länge vet att jag är en stor vän av att förklara att idrott alltid utvecklas. Nästan alltid i alla fall. Dopingsporter kan ha dippar. Vissa andra sporter också. Men sporter med teknik och material, de blir alltid bättre. Ni har läst många av mina texter där jag berättat om hur låg nivån på spelet var på 90-talet när vi hade svenska spelare i världstoppen. Inte nödvändigtvis för att de var sämre idrottsmän, men för att materialet var outvecklat och i någon mån också tekniken och taktiken. Sen har jag ju också skrivit en del om nivån på spelet tidigt 00-tal. Om hur chanslös Federer som då dominerade hade varit idag med samma nivå på sitt spel. Federer när han var som mest dominant hade inte varit ens nära att vara topp-10 idag, och då har topp-10-nivån ändå fullkomligt havererat.

För det är bara att säga om det är. Tennisen är nu en sällsynt sport där det går åt fel håll.

Det här är en helt ouppnåelig dröm. Men på tal om lagmatcher. Hur man skulle vilja att en lagmatch spelades. Apropå Laver Cup. Tänk en match mellan topp-10 för exakt 10 år sen och dagens topp-10. Vilken jävla uppgörelse. Och det jag ska komma till är att trots att 10 år gått. Att spelet ska utvecklas. Att allt alltid ska bli bättre. Jag är helt övertygad om att topp-10:an för exakt 10 år sen med Federer, Djokovic, Murray, Nadal, Ferrer, Berdych, Tsonga, Del Potro, Tipsarevic och Monaco hade slagit dagens topp-10:a. Och då var det där ändå ett svagt exempel på topp-10:a förr i tiden men jag tänkte att det skulle vara kul att ta för exakt 10 år sen. Wawrinka och Nishikori låg då just utanför topp-10 men hade man fått kasta in dem också hade laget för 10 år sen varit ännu mer överlägset. Så ska det förstås inte vara, och det talar väldigt tydligt om hur svag världstoppen är just nu. Sen kan man absolut argumentera för att det inte blir så mycket roligare av att upprepa det hela tiden men om man inte skriver som det är, vad ska man då skriva om liksom?

Shapovalov, Brooksby och Nishioka i semi i Seoul i alla fall. McDonald borde bli den fjärde semifinalisten. Måttlig nivå får man säga men det är ju lite dålgit med asiatiska turneringar i år. Det är den här och Tokyo nästa vecka och kanske ingen skräll att inte så många bra spelare valt att göra den här resan.

Tel Aviv får ses som en straffspark för Djokovic så klart. Tel Aviv och nästa vecka Astana. Nu ska man inte snacka skit om länder rent allmänt. Israel är det väl inget fel på i alla fall. Men att Djokovic dras till såna här turneringar skulle väl kunna ses som ett tecken på att ingen tycker om honom i de vanliga tennisländerna riktigt.

Vet inte om det finns så mycket mer att säga här än att Thiem fortsätter harva på. Han lyckades kriga till sig ett set mot Cilic men var sen chanslös. Vägen tillbaka där är fortsatt helt overkligt lång.

Och så har vi Sofia där Sinner får sägas vara ganska ensam. Han har vunnit här förut och det känns ju helt osannolikt att han inte ska vinna igen. Väldigt, väldigt dålig klass.