Min topp-50 – Plats 45-44

45, (30) Francisco Cerundolo

Plats 127. Där inledde han året, Cerundolo. Han var då inte ens bäst i familjen. Hans lillebror, som också var den av dem som vann titel på atp-touren först, var topp-100 vid årets början. Han har haft det jobbigare och är nu rankad 155, men storebror Francisco har alltså klättrat rätt bra under året, kan man väl lugnt säga.

Man kan väl börja med att säga att han representerar en av de spelstilar som jag har svårast att förstå mig på. En grusspelare som inte har snabbheten som sin styrka. Som inte är sådär extremt säker. Men som ändå är en extrem grusspelare. Det går inte riktigt ihop i huvudet på mig men svaret är väl egentligen att nej, hans spel är inte sådär extremt inriktat på grus, men kommer man från ett land där det spelas en del på grus, då kan man bli grusspecialist ändå. På tal om underlagen ska det sägas att han i år också vann några matcher på hardcourt. Bra så, men det kommer vara grus som gäller för honom, inte mycket annat och vill man vara där han är på atp-rankingen, runt 30 i världen och bara prestera på grus, då ska man göra det väldigt, väldigt bra. Jag tror inte han kommer lyckas behålla den rankingen. Jag tycker helt enkelt inte att han är så bra.

Bra grundslag, om man ska förklara varför han är bra. Han sätter mer tryck på sin motståndare med sitt första tillslag i en poäng än de flesta andra och gör man det, då kommer han undan med en del annat. Inga jämförelser i övrigt, men man kan jämföra honom lite med Rublev, som väl var den bästa spelaren han slog i år. Rublev har kanske egentligen inte heller allt som behövs för att vara så bra som han är, men ser man till att alltid ha tryck på sin motståndare, då behöver man oftast inte spela något spel man inte vill spela.

Han vann i Båstad, Cerundolo. Det minns säkert några av er. Slog Ruud där, så Rublev var väl inte den bästa spelaren han slog i år om man ska se det så men Ruud var väl inte jättebra i den matchen kanske. Sen semi i Hamburg också. Efter det var han komplett värdelös, Cerundolo. Han förlorade sju matcher i rad efter Hamburg och vann bara tre matcher till under resten av året. Vi får väl se om det är ett tecken på var han kommer landa nästa säsong men det är tydligt. Alla hans poäng, all hans ranking, är uppbyggd på några få turneringar. Semin i Hamburg, 180 poäng, Vinsten i Båstad, 250 poäng, semi i Rio, 100 poäng, och den största skrällen av dem alla, semin i Miami, 360 poäng. Han vann totalt åtta matcher på hardcourt den här säsongen. Fem av dem kom i Miami. Kanske ingen slump. Det studsar ganska högt i Miami.

Nu blev det en liten sågning det här kanske. Det är ju inget kul, och inget bra. Men när jag knuffar ner en spelare jämfört med atp-rankingen, då lär jag ju förklara varför.

44, (36) Yoshihito Nishioka

Så mycket jag pratat om den här spelaren. När han då slutligen får maximal utväxling på sin ranking så ska jag trycka ner honom. Så kan det gå.

Det man ska säga om det här är att det är ungefär 10 spelare på ranking som är direkt felrankade, på olika nivåer så klart. Spelare som underpresterat men ännu mer, som varit borta i perioder. Dessa blir uppknuffade och vissa andra spelare, som Nishioka, blir därmed lite automatiskt nedknuffade på min ranking.

Sen måste jag väl också säga det. Jag förstår inte helt hur han kan vara rankad 36:a i världen. Och jag förstår heller inte helt hur han klarar sig. Men det är ju en liten trollgubbe det här. Det kanske bara är magi.

Hans styrkor är inte direkt svåra att peka på. En av tennisens tre snabbaste spelare skulle jag säga. Det är han och De Minaur jag förstå kommer att tänka på. Det finns säkert någon mer som ska vara med i diskussionen. Hur bra han skulle göra sig i ett hundrameterslopp, det vetefasiken. Troligen inte jättebra. Han skulle nog krokna efter 20 meter någonting. Men kvick, det är han. Ni som spelat tv spel i er ungdom, eller kanske fortfarande gör, vem vet. Vet att i sportspelen delades spelarnas snabbhet upp i två kategorier, kvickhet och snabbhet. Kvickhet hur snabb spelaren är på att reagera och röra sig de första stegen, snabbhet hur spelaren gör sig på lite längre sträckor. När det gäller kvickhet, där har Nishioka nog hundra. De där första stegen, oavsett om det är i djup- eller sidled, om någon ska ta honom där är det nog De Minaur.

Sen är han lite speciellt. Jag tycker han är som bäst när han bara bestämmer sig för att vägra missa. När han vill försvara sig. Men ofta vill han driva på spelet istället, och ibland är han till och med lite obenägen att försvara sig. Knepig kille, som sagt. Och det är väl kanske en del av hans framgång. Att han inte är som alla andra. Motståndarna får sällan riktigt ihop taktiken mot honom.

Så klart också. Grundslagen. Jättebra. Han saknar förståeligt nog trycket i slagen men han kan absolut slå igenom sin motståndare. Men i ett malande bollande, där blir han tunn. Därför han inte alls lyckas på grus. Allt finns där, men saknar man tyngd, då blir man uppäten.

Till det där som inte går att förstå. Att han klarar sig så bra.

Hans förstaserve är som en annan spelares andraserve. Hans andraserve är som, ja, vad är den som. Den är lös. Den är vek. Den är bara att smacka in. Men där kommer man till något som är outvecklat inom tennisen. Där det märkligt nog inte händer så mycket. Motståndarens andraserve är ofta det bästa läget att trycka till som man får under en bollduell. Men spelare är obenägna att ta den chansen. Det där att inte missa returen, att sätta bollen i spel, är så inpräntat i spelare. Sjukt viktigt för Nishioka det där för om motståndarna skulle börja göra det man bör göra mot honom. Att bara slå in returerna och sen är det slut. Då skulle det nog bli lite jobbigt för Nishiokas del. Inte helt olikt hur det är för Mikael Ymer för övrigt. De har etablerat sig på atp-touren och blivit riktigt bra. Men trots det är det som att motståndarna inte riktigt förstått hur de ska utnyttja de stora hålsen i deras spel.