5, (12) Alexander Zverev

Man ska veta det. Man ska inte glömma det. När Zverev skadade sig under Franska öppna var hoppet i princip ute. Hoppet om att han inte skulle bli världsetta alltså. Han var den som hade bäst form. Han var den som var bäst på att plocka poäng. Och allt var liksom laddat för honom. Grässäsongen skulle komma också där han hade utmanat de absolut bästa.

Sen ska det också sägas. Det var i Djokovic frånvaro som han hade satt sig i den positionen. Eller ja, Djokovic spelade ju ibland, men Djokovic kunde inte vara världsetta eftersom han inte fick spela allt. Nadal, där räknade man väl med att han skulle bli skadad. Och om Zverev varit skadefri, då hade inte Alcaraz plockat de poäng han behövt för att bli världsetta. Det var inte som att Zverev höll på att ta över tronen, men han hade blivit Alcaraz så att säga. Det hade blivit han som blivit den kanske något orättvisa världsettan vid årets slut istället för Alcaraz.

Varför just här på min ranking då? Varför femma?

Ja ni. Små marginaler, har ni hört den förut? Inte neråt. Att Zverev skulle hamna sämre än på plats fem var aldrig påtänkt. Bättre då? I högsta grad påtänkt. Han hade lika gärna kunnat landa fyra. Nästan lika gärna landat trea. Väldigt jämnt mellan plats tre och fem. Och inte alldeles långt upp till andraplatsen heller egentligen.

Vi får se hur det blir när han nu ska försöka komma tillbaka. Han har spelat uppvisningsmatcher under december. Det såg sådär ut. Framför allt såg han ännu mer klumpig ut än vanligt och det är där risken ligger för honom tror jag. I vanliga fall hänger han precis på repet gällande snabbheten. Han är precis tillräckligt icke långsam för att det ska fungera när han gör som han gör, tar ett par stadiga kliv bakom baslinjen. Både för att hinna med sina stora svingar men lika mycket att hinna med i fötterna. Men om han nu efter skadan är ännu mer osnabb, då kan det börja bli lite gränsfall att han helt enkelt är lite för långsam för att kunna bolla med de bästa. Något att hålla koll på det skulle jag säga.

4, (2) Rafael Nadal

Till slut en självklar placering för min del. Nära neråt, nära uppåt, men i det här getingboet så tycker jag att Nadal ska ligga precis här, som världens fjärde bästa spelare just nu.

Kan tyckas konstigt kanske. Två slams vunna i år. Han var i semi i Wimbledon också innan kroppen inte höll längre och även om han spelade under slutet av året, han hade ingen chans. Kroppen höll inte då heller. Dominant under första halvan av säsongen dock, men då ska det noteras att han var dominant resultatmässigt, kanske inte spelmässigt. Och att det i synnerhet handlade om bristande motstånd mer än någonting annat. Han var absolut bra, men han behövde inte vara övernaturligt bra. En sådär lagom, stabil nivå räckte för att ge honom de titlar han tog.

Helt chanslös under säsongens andra halva och det tycker jag är lite talande för Nadal numera. Det är antingen eller. Han kan fortfarande vara med däruppe, men det finns liksom ingen botten längre. När det känns dåligt och han inte orkar göra som under Franska öppna, att placera foten i något slags sovande tillstånd för att kunna vinna en sista(?) stor titel. Då orkar han inte. Han orkar inte att det känns lite dåligt. Då skiter han i det på ett helt annat sätt än han gjort förut under karriären. För övrigt. Man hoppas ju att det görs lite dokumentärer om de största om ett antal år, när allt hunnit kyla ner sig. Jag tror det kommer kunna berättas fantastiska saker och just årets Franska öppna skulle man ju vilja höra mer om. Man skulle vilja höra om hur det egentligen var. Om det verkligen var så som det antytts. Att Nadal och hans vänner inför turneringens gång tog ett beslut om att foten håller egentligen inte, men vi söver ner skiten och kollar om det går att kräma ut en titel till. Det gick, men det var lite märkligt när man tänker tillbaka på det. Han var liksom inte särskilt glad, för han visste hur det hade gått till. Som att han nästan tyckte att det var lite fusk. Att hans kropp inte var värd att klara av det, eftersom den egentligen inte gjorde det. Den behövde manipuleras för att det skulle vara möjligt och då var det nog inte längre på riktigt för honom. Sen tror jag kanske också det spelade in att jag tror att han där och då, under Franska öppna, faktiskt trodde att det var hans sista turnering. Och även om det gick vägen så var det som att det inte fanns någon glädje i det när han inte trodde att han skulle kunna fortsätta. Men de lyckades väl bränna sönder något i foten på honom, nu ska den vara lite bättre, och i det absoluta slutskedet av förra säsongen tycker jag att det var lite mer positiva tongångar. Han hintar ju hela tiden om att han inte vet om det kommer gå, men han sa i alla fall återigen saker som att han kommer göra allt och lite till för att hitta spelet igen. Och Nadal säger så, då är det nog ungefär som när vi andra gör allt och lite till. Men med det lilla tillägget att när vi vanliga tror att vi gjort allt och lite till. Då finns det fortfarande tre gånger så mycket att göra. I Nadals huvud alltså.

När Nadal är fyra i världen. Då finns det några andra som är ganska bra på tennis. Det är kul det.