Minns ni hur det var? När Nadal och Djokovic började smyga sig närmare Federer i antalet Grand Slam-titlar och man började prata om att det kanske skulle kunna gå? Sen var det en jakt ganska länge. Och det dröjde faktiskt ändå ganska länge innan man förstod att de skulle gå ikapp och förbi. Det var under tiden då det ännu inte var helt normalt att tennisspelare fortfarande såg sig som unga vid 35 års ålder som jag faktiskt tror är fallet för Djokovic just nu. Jag tror inte ens det finns en tanke hos honom om att hans ålder skulle spela roll. Med tanke på hur bra han är, hur fräsch han är, hur överlägsen alla andra han är, skulle jag gissa att han känner sig i princip ålderslös. Jag tror inte han har någon som helst bortre gräns just nu. Om det inte händer något ser jag inte varför han inte fortfarande skulle kunna vara fräsch nog för att spela när han fyllt 40. Han är också den av de tre som aldrig ens fått frågor om huruvida han ska lägga av. Alla fattar liksom att det inte är aktuellt.

Nu är det inte så längre. Det är ingen kamp mellan de tre stora längre. Alla vet hur det kommer sluta och jakten är därmed över. Därför var det egentligen ingen stor grej när Djokovic i söndag gick upp på 22 slams och därmed kvitterade kampen mot Nadal, två före Federer.

När det gäller stora titlar. Vilket egentligen kanske är en viktigare parameter än bara antalet slams när man ska avgöra vem som varit bäst. Så är det sen länge avgjort med råge.

Det man först slås av är förstås att han ännu faktiskt inte vunnit allt, Djokovic. Han har misslyckats rejält flera gånger om i OS, något jag inte tror är en slump överhuvudtaget. Han, och kanske ännu mer hans familj, kan väl utan större omsvep beskrivas som rätt rejält nationalistisk och när OS-guldet ska spelas hem till moderlandet, då har inte Djokovic klarat det. Det har blivit för mycket, för viktigt. Men nästa år i Paris får man väl nästan fråga sig hur han ska kunna misslyckas. Det som är emot är att det är tresetare. Det gör att marginalerna för honom är mindre än annars men motståndet kommer högst troligt vara begränsat och vi kan nog alla lita på att Djokovic kommer prioritera bort en del saker nästa säsong för att gå stenhårt för OS-guldet. det lite negativa för honom är att han inte har möjligheten att fuska till sig OS-guldet. Det syns inte i Federers lista ovan men han har ju faktiskt ett OS-guld. Inte ett guld som räknas till hans stora titlar i den där uppställningen men han vann ju dubbeln i Peking tillsammans med Wawrinka. Därför är Federer egentligen den som har den mest kompletta uppsättningen titlar. Nadal saknar slutspelet, kommer han aldrig vinna. Och Djokovic saknar än så länge OS-guldet. Sen har väl Djokovic nåt sånt där att han vunnit alla mastersturneringar minst två gånger, eller hur är det? Han har också vunnit alla slams minst två gånger, precis som Nadal medan Federer ju har en som han bara vann en gång, Franska öppna. Vilket kanske gör den titeln ännu lite coolare på ett sätt men när det gäller Federer och Franska öppna så kan man väl egentligen skita i titeln. Minns ni fingret i luften när han slog Djokovic i semin 2011? Kanske det coolaste tennisögonblicket genom tiderna.

Det där sista där. Det för mig väldigt välavvägt in på den känsla som fick mig att skriva den här texten. Spelar det ens någon roll?

För mig handlar idrott allra mest om att se människor göra sånt som man själv inte kan göra. Det finns fler parametrar. Vissa saker är roligare än andra. Men när jag sätter mig och funderar över vilka ögonblick som underhållit mig mest så har alla en sak gemensamt. För mig blir det som allra, allra bäst när någon presterar något som är bra, men att det också görs på ett sätt där man liksom riktigt känner hur det är en övermänniska som gör det. Alternativt att själva sammanhanget gör det hela så pass coolt att det nästan räcker att vara där. Därför följer jag nu slutspelet i amerikansk fotboll från semifinalerna, fast jag tycker det egentligen är rätt tråkigt. Därför älskar jag NBA-basketen där om man frågar mig de absolut bästa idrottsmännen spelar. Därför var VM-finalen i fotboll senast så jävla häftig, för där fanns båda parametrarna. Världens största idrottshändelse, och så var det dessutom sportens troligen två bästa spelare som var överlägsna i matchen. Men det behöver inte vara stort. Det kan som sagt räcka med att någon är en övermänniska. Att man inte kan förstå hur det går till. Eller att personen i fråga uppfinner något som gör den överlägsen. Jag tror aldrig jag sett på backhoppning, och det var lite innan min tid, men jag kan tänka mig att många tyckte det var lite coolt när Jan Boklöv uppfann en ny teknik som gjorde honom överlägsen. SÅ överlägsen att den väl under en tid förbjöds. Eller något som hänt under allas vår tid. Skridskoåkning. Det skulle man ju aldrig titta på. Men när man började höra om hur Nisse gjort för att bli helt överlägsen inom sin idrott, och att man sen såg honom åka på ett sätt där han bara fortsatte åka som vanligt, trots att alla andra började falla ihop och då han själv också erkände sig trött, men efteråt mest bara sa att ”vadå, varför skulle jag sluta bli sämre bara för att jag var lite trött?”. Ytterligare ett exempel, när min gode vän Mattias Falck smashade sig fram till VM-final i pingis för några år sen. Sorry Falkis, men jag tror egentligen inte du är lika bra som alla andra, men att uppfinna ett nytt sätt att spela, det är sånt som skapar superhjältar.

Allt det där frossandet i nostalgi för mig åter fram dit jag skulle komma här. Jag tycker inte det spelar någon roll.

Ja, Djokovic är bäst, störst, allt sånt. Han är överlägsen. Men det spelar ju ingen roll. Ingen vill vara Djokovic och vill man vara Djokovic, då har man ett konstigt, dåligt sätt att se på livet. Man kan heja på honom för att han är från ens eget land. Man kan heja på honom om man är alternativmedicinare eller allmän haverist. Men vill man vara honom, då är man dålig.

Vill man vara Nadal då? Nja, jag skulle säga nej. Jag tror det är väldigt jobbigt att vara Nadal. Däremot är det otroligt lätt att se upp till honom. Och ska man prata idrottsmän. Med betoning på hela det ordet. Nadal symboliserar väl egentligen allt som har med idrott att göra. Att älska att spela. Att älska att tävla. Att älska att bli bättre. Nadal är en idrottsman som ingen annan.

Så har vi Federer, som är den man vill vara, eller hur? Och då hamnar man i frågeställningen, spelar det någon roll att han inte var bäst, inte störst, ingenting? Han var coolast. Är förmodligen fortfarande. Varför inte bara låta det vara så istället för att blanda ihop honom med kampen om vem som är tidernas bästa eller största spelare? Det har vi vetat i många år nu att han inte kommer vara. Varför då inte bara ta bort honom därifrån och göra honom till just det som, jag skulle säga aldrig, någon kommer kunna knuffa bort honom som. Som den spelare, och kanske idrottsman, som flest älskat mest. Som flest egentligen skulle vilja vara. Och som är störst inom just det där som jag kanske älskar mest, och som idrott allra mest handlar om. Att tillföra något som får folk att engagera sig. Som för min del med alla namnen inom andra idrotter som jag nämnde ovan. Det behöver inte vara den största sporten. Det behöver inte vara den bäste inom sporten. Det viktigaste kanske egentligen bara är att vara coolast, och där är han förstås oantastlig, inom tennis men eventuellt inom andra idrotter också. För ska vi vara helt ärliga. Det finns ingen idrottsman som har så många vuxna fullständiga hardcorefans som Federer hade. Inte nu, och jag vetefan om det ens funnits.

Är vi då klara med det här en gång för alla? Så klart inte. Men jag tycker ändå det här känns som ett kliv framåt, eller?