Har ni tänkt på att Alcaraz på något sätt har en egen måttståck? I alla fall för min del. Det är som att ingenting riktigt duger. Han vann Indian Wells. Han vann alla sina matcher i Indian Wells i raka set. Han var inte i närheten av att förlora. Han var helt överlägsen. Han är världsetta. Hur mycket pratade man om honom? Både jag, och andra som skriver om tennis från andra länder skulle jag säga, pratade nog tre gånger så mycket om Medvedev. Och vad gjorde han som inte Alcaraz gjorde? Ja, han gnällde. Han var halvknackig spelmässigt. Han höll på att förlora. Det var visst spännande. Men någon som är 19 år gammal, överlägsen och rankad etta i världen. Tydligen inte tillräckligt spännande.

Jag ser att man lite grann måste stanna vid det där sista. Hur spännande är han egentligen?

Svaret kan verka enkelt. Han är så klart hur spännande som helst. Han är världsetta innan han är 20 år gammal, för andra gången. Han var ju världsetta redan i slutet av sommaren förra året innan Djokovic i år tog över en liten stund igen. Han är den som när allt är klappat och klart högst troligt kommer ses som den bästa spelaren någonsin. Han är den som även på riktigt, kvalitetsmässigt, till slut kommer knuffa bort Djokovic från positionen som den bästa spelaren i världen. Inte nog med det. Han spelar ett megaoffensivt, superunderhållande spel.

Så, är svaret att han är enbart spännande?

Jag skulle väl ändå säga nej. För är det inte något litet som saknas? Det är lite för perfekt ändå. Han uppför sig lite för bra. Han är osams med lite för få, eller ja, ingen. Han är liksom som att man stoppat in alla ingredienser för att få den perfekta spelaren, och ambassadören för sporten, i en maskin och ut kom Alcaraz. Det verkar heller inte finnas tillstymmelse till smuts i hans förflutna. Att Federer varit Herr Perfekt, ja, det har väl inte varit något konstigt eftersom han var perfekt, men hade något slags mytiskt, mystiskt runt sig som alla försökte förstå men ingen förstod. Nadal hade sin möjligen lätt pressande familj som vid noll års ålder tvingade honom att spela tennis med fel hand och så vidare. Djokovic, där var det väl helt enkelt lite tufft i uppväxten rent allmänt. Men Alcaraz, som jag sa. Det är perfekt, men kanske inte på det där charmiga Federer-sättet. Det är perfekt på ett lite mer tråkigt sätt. Han har haft det väl krattat hela vägen och han har mejslats fram mot perfektion.

Varför skriver jag då det här?

Jo. Jag skrev inget efter finalen igår måndag. Jag följer som alltid snacket i vår facebookgrupp tennisen. Det har varit sällsynt tyst kring finalen där också. Är det helt enkelt så att folk har lite svårt att engagera sig i Alcaraz? Otroligt nog skulle jag säga ja. Otroligt för att han ju har precis allt som behövs för att man ska engagera sig, men det är på något vid för perfekt.

Det som oroar mig lite där framöver är att han inte har någon rivalitet med Djokovic. Man ser framemot matcherna dem emellan. Jag minns matchen i Madrid förra året. Jag har inte sett någon varken bättre eller mer underhållande match sen dess. Men man hade ju velat att det fanns något mer. Att Alcaraz snackade lite skit om Djokovic, eller tvärtom. Eller att det åtminstone kändes som att Djokovic var lite sur över att ALcaraz kommer upp och rubbar hans cirklar genom att gå om honom på rankingen.

Likgiltigt, lite grann. Notera lite. Jag tycker Alcaraz är fantastisk. Jag älskar att se honom spela. Jag har noll och intet emot honom. Det är nyanser det här, som det mesta annat med tennisen. Jag ville här mest bara peka på att är det inte någonting ändå? Någonting som gör att han inte riktigt får känslorna att brinna hos folk?