Nadal, Alcaraz, Felix, Careno Busta, Shapovalov. Vi får nog räkna med att det kommer några till och det positiva med det är väl att Mikael Ymer som såg cementerad ut i kvalet fram till för någon dag sen nu är allra första reserv. Ett avhopp till innan lottningen och Ymer är inne i huvudturneringen av Monte Carlo. Möjligen andra reserv. Draper är första reserv just nu men han har redan ett wildcard. Om en spelare till kommer in så frikopplas troligen hans wildcard och går då inte nödvändigtvis till Ymer. Vi får se. Precis på gränsen är det i alla fall. Sen ska han ju vara frisk och skadefri också. Det vet man väl inte helt hur det är med det just nu. Stökigt för övrigt när det gäller det här, vilka spelare som ska komma in i turneringar. Munar, nu rankad på plats 83 är närmast bakom Ymer i listan. Efter honom hittar vi Ruusuvuori, rankad 37. Blir konstigt ibland det här att gränsen dras flera veckor innan en turnering startar. När gränsen för Monte Carlo drogs låg de 58 och 59 de där två.

Nishioka den sjätte spelaren som dragit dig ur förresten, för de är bara sex stycken, något jag tycker är intressant. Endast sex spelare har kastat in handduken till Monte Carlo. Plus då någon som inte anmälde sig. Kyrgios är väl den jag kommer på där. Det finns säkert någon mer. Cilic och Isner, vid en snabb anblick. Ingen av dem verkar särskilt sugen på att komma till Monte Carlo och serva. Cilic är väl skadad. Isner mer bara dålig kanske.

Varför intressant att det bara är sex stycken då?

Jo, för att av de sex är det två spelare som hade kunnat vinna, ytterligare en toppspelare, och alla spelare utom en som dragit sig ur är på den övre halvan av en sån här turnering kvalitetsmässigt.

Varför är det egentligen så? Varför kan blåbären spela alla dessa turneringar utan problem? Medan toppspelarna turas om att hela tiden vara frånvarande?

Jag brukar alltid ta golfen och i synnerhet PGA-touren som det perfekta exemplet för hur individuell proffsidrott ska skötas. Nu håller det inte riktigt längre då den touren kanske inte havererade, men i alla fall försvagades massor när det kom en pirattour för ett drygt år sen. Vilket väl är intressant i sig. Om det går för bra, då kan det uppstå andra problem, som att någon annan vill ta sig in och äta av kakan. Kanske är det som är ATP:s taktik, att allt ska vara lite halvvärdelöst så att ingen vill utmana.

Det som jag tyckte fungerade så bra med golfen, bland annat, var att man lyckades samla världens bästa spelare några gånger per år. De fyra majors så klart, motsvarande våra slams, men sen också ett gäng turneringar som man kan säga motsvarar tennisens masters. De där tävlingarna, drygt tio på ett år, spelade alla bra spelare som inte kraschat med sina sportbilar, slagit på flygplan, eller något sånt. På tal om det. Han som slogs på planet. Bland annat. Det var väl en rackarns händelserik flygning det här. Thorbjörn Olesen. Han blev väl i princip så utkastad som man kan bli utan att bli utkastad från touren för sitt usla uppförande. Jämför det med hur ATP:s hanterade Zverev förra året. Det finns fler saker som golfen kanske hanterar lite bättre.

Hur som helst. Man lyckades samla alla bra spelare i x antal turneringar per år. Viktigt. Tennisen misslyckas där. Men också, ovanpå det så spelade de bästa spelarna x antal tävlingar i övrigt också, något som gjorde att det varje vecka var några av de största som spelar. Faktiskt något som man får säga ”fungerar” inom tennisen också som det är nu. Det finns oftast någon toppspelare på plats i 250-turneringarna. Skillnaden dock som sagt. Tennisen får med alla spelare till slamsen, ingenting mer. Mastersturneringarna har numera i princip alltid flera avhopp. Och så får man med enstaka toppspelare till de små turneringarna. Golfen klarade hela skiten. Majors, och WGC (masters), där spelade alla, enligt min uppfattning i alla fall. Alla som kunde. Och de mindre tävlingarna, där spelade de bästa ibland också av egen fri vilja.

Varför? Finns det något svar?

Flera så klart. Ett av svaren är att det fanns och i synnerhet finns enormt mycket mer pengar inom golfen. Man får över tio miljoner för att vinna en mindre tävling på PGA-touren medan pengarna i de absolut största tävlingarna faktiskt inte är större än i våra majors. Jag tror förklaringen där är rätt enkel. Alla fattar att pengarna i majorsen inte är särskilt viktiga, för där vill alla spela och vinna ändå. Gäller väl tennisen också. Alla de bra spelarna i alla fall, skulle spela Wimbledon om man så tävlade om ett diplom. Den här veckan får man mindre än en miljon kronor för att vinna Estoril och Marrakesh. Tror ni att någon av de bästa spelarna bryr sig särskilt om det? Kanske inte.

Men vad är då förklaringen till att spelarna även överger en turnering som Monte Carlo? Medan spelarna, enligt min uppfattning, gärna spelade motsvarande tävlingar inom golfen?

Där tycker jag faktiskt jag har en rätt god idé. Som jag tror tennisen skulle tjäna otroligt mycket på att göra något åt. Jag pratar om spelschemat.

Nu ska jag inte säga att jag har golfens tävlingsprogram i huvudet. Men det är min uppfattning om att tävlingarna och de stora tävlingarna är väldigt utspridda över året. Sällan eller kanske till och med aldrig spelas två riktigt stora tävlingar två veckor i rad. Utan det är snarare en stor tävling, sedan en, ofta två eller tre veckor, och sen kommer en stor till. Mellan det mindre tävlingar. Spelarna kan på så vis lugnt och fint planera för de stora tävlingarna, och sen slänger man in några mindre tävlingar där det passar en som bäst. Kort sagt, där man vill spela.

Tennisens spelprogram har man ju däremot i huvudet i stora drag, ni också tror jag. Hur tycker ni att det närmaste halvåret ser ut?

Monte Carlo nu kommande vecka, masters.

Veckan efter Monte Carlo, Barcelona. Kanske den största turneringen på hela året utanför masters.

Veckan efter Barcelona, Madrid masters.

Direkt efter Madrid masters, Rom masters.

Sen en vecka emellan och därefter Franska öppna.

Men det stannar ju inte där. Sen ska det ju spelas på grus. Tre veckor mellan Franska öppna och Wimbledon, och där är det förstås inte optimalt, även om det går, i alla fall om man är ett geni som Djokovic, att vila samtliga veckor. Alla andra vill spela minst en turnering inför Wimbledon. Så det blir bra drag där också.

Sen lugnar det sig några veckor innan det kommer en sån där superperiod igen med två raka mastersturneringar på två veckor, Toronto och Cincinnati och sen bara en vecka innan US Open.

Vi kan skita i golfen nu. Jag vet inte ens om min uppskattning stämmer. Men så här då.

Om man tänkt sig att vinna Franska öppna, kan man då ens spela Monte Carlo, Barcelona, Madrid och Rom? Definitivt inte. Då krävs det att man floppar i åtminstone två av införturneringarna för att man ska vara i skick nog för att vinna Franska. Om man tar bort Barcelona då som inte är en masters? Det är väl ganska möjligt, men jag skulle inte säga att det är någon optimal uppladdning i alla fall.

På något sätt tror jag att man identifierat det här problemet. Jag hittar liksom ingen annan orsak till att man gör mastersturneringarna till tvåveckorsevenemang på löpande band. Men är det den smarta lösningen?

Självklart inte.

Problemet är väl i grunden att man vill krama ur så mycket som möjligt ur den europeiska sommaren, men ändå inte använda sig av hela den. För hur idiotiskt är det inte att man överger Europa när det gäller stora turneringar redan i mitten på juli? Det finns då två riktigt bra månader kvar. Tänk om man kunde använda de månaderna istället. Då skulle man kunna köra mastersturneringarna på grus som enveckasturneringar med två veckors mellanrum och ändå få in allt, inklusive Wimbledon som då skulle spelas i slutet av augusti istället. Man flyttar kanske inte på Wimbledon bara sådär så att säga men har grejen med Wimbledon verkligen någonting med speldatumen att göra? Den turneringen skulle nog överleva det. Och att US Open sen skulle kunna spelas i oktober någon gång. Jag tror inte det skulle vara några större vädermässiga problem med det heller va? Kanske snarare tvärtom. Nu när man bygger tak över alla möjliga Grand Slam-arenor, det kanske inte vore så dumt att arrangera dem när temperaturen är lite mer human. Just nu är det väl så att egentligen samtliga fyra slams spelas när det är som varmast eller nästan varmast på orten där de spelas. Möjligen måttligt begåvat.

Jag hade ju föredragit det där, så mycket kan ja säga. Och jag skulle nästan garantera att man både hade fått fräschare spelare och framför allt fler bra spelare i de stora turneringarna.

Varför gör man då inte så här?

Jag tror det är absolut den enklaste frågan att svara på. De bästa spelarna vill inte ha det så. De vill inte behöva vara igång hela tiden utan de vill ha långa perioder då de varken behöver spela eller vara i form. Sen kan man ju diskutera hur idiotiskt det är, men jag tror de bästa, i alla fall historiskt, föredragit det här. Trots att det inneburit att de blivit slitna och skadade på löpande band.

Sen tror jag kanske att detta kan tänkas att ändras i framtiden. Går man till de unga spelare som är bäst nu känns det inte som att de har något emot att spela tennis direkt utan att de snarare egentligen vill spela mest hela tiden. Så när det blir Alcaraz, Rune och Sinner som bestämmer i framtiden, då kanske man kan få till de schemaändringar som Federer, Nadal och Djokovic väl egentligen legat och blockerat i 20 år någonting.

Tråkigt hur som helst att Monte Carlo ännu en gång blir en turnering där flera av de bästa inte deltar. Återstår att se hur det blir i Madrid och Rom, som i år alltså är tvåveckorsturneringar, vilket vi väl vid det här laget lärt oss i alla fall inte är det mest underhållande för oss som vill titta på tennis.