Nu ska vi troligen skriva om två helt olika saker. Så vi kallar det för en måndagsblogg helt enkelt.

Finalen igår i Rom, inte alls som jag trodde. Jag trodde att Rune som favorit skulle lämna över till Medvedev att göra något men så blev det inte alls. Istället anpassade Rune i otroligt stor utsträckning sitt spel till Medvedev och att som favorit göra det, sällsynt. Sen kan man ju definitivt fundera över om Rune kanske på förhand kände att han var sämre och att han borde hitta på något, men då kände han enligt mig fel i alla fall. Jag tänker främst på hans sätt att spela duellerna. Han fokuserade väldigt lite på sitt eget men väldigt mycket på att sätta höjd i sina slag för att på så vis försvåra för Medvedev. Ingen särskilt bra idé faktiskt. Medvedev kan visserligen ibland kliva på lite för hårt på höga bollar men rent generellt har han inga problem med det och kan bibehålla säkerheten ändå. Det hela utmynnade istället i att Rune både blev osäker men framför allt att han inte fick något tryck alls på Medvedev och det är ju aldrig särskilt bra mot någon motståndare.

I min bok är det svårt att riktigt utläsa så mycket av gårdagens final gällande hur bra spelarna var och hur de står sig mot varandra framöver. Rune spelade inte som han ska göra. Medvedev kunde mest tacka och ta emot. Man ska dock också veta det. Medvedev gör det som krävs. Jag skrev om det om Rune häromdagen, hur han kan vinna matcher utan att det händer något. Medvedev är när han själv vill egentligen ett steg längre bort på den skalan. Man ska verkligen slå honom. Det klarade inte Rune och mycket oklart om han hade klarat det ändå. Medvedev var svår att ta sig igenom den här veckan, höll jag på att skriva. Dessa veckor, ska jag istället skriva. Det börjar bli gaggigt, men som man förstört mastersturneringarna med det här tvåveckorsupplägget. Det blir liksom ingen fart, inget drag, och man märker såhär dagen efter knappt att det är slut i och med att det varit så lågintensivt. Att sänka tempot i en värld där underhållning i princip bara handlar om tempo numera, det är ju ingen superidé, det är det inte.

Medvedev ny tvåa på rankingen. Ganska klar etta på årsrankingen men konstigt vore väl annars. Var hans femte titel det här och vi är inte ens inne i juni. Det är starka papper det. Nu har han dessutom lyckats trolla bort nästan hela grussäsongen utan att ha gått poängmässigt minus på någon. Vi får väl se om han lyckas göra detsamma med grässäsongen. Otroligt det där. Gräs borde egentligen vara hans absolut bästa underlag. Vi får se när han bestämmer sig för att gilla det.

Det var det som var. Nu ska vi ta det som ska komma.

Tre topp-10-spelare i elden den här veckan faktiskt, fem topp-20-spelare. De som bestämt sig för att de inte har något med Franska öppna att göra, kan man väl säga. För Ruuds del tror jag dock det mer handlar om att han nu när han hittat något vill fortsätta varva upp maskineriet. Helt rätt skulle jag säga. Några matcher till kommer nog göra honom gott. Fritz, Felix, Norrie och Paul däremot. Där kan vi väl istället bokföra deras deltagande i Geneve eller Lyon som att de vet att de inte har mycket att hämta i Franska öppna så det är lika bra att nöta på och försöka skaffa sig några enkla pinnar den här veckan istället.

Vi hoppar över de där lottningarna för övrigt. Det går alldeles utmärkt att följa tennisen den här veckan också. Jag kommer göra det. Men det är små turneringar och alla väntar väl mest bara på Franska öppna nästa vecka.

På tal om Franska öppna. Kvalet startar idag. En svensk med. Bara en svensk ska sägas. Dargos Madaras har vunnit nio futureturneringar i år. Vilket är helt sanslösa siffror men det är bara 15 eller 25 poäng för att vinna en sån turnering och det går därmed segt uppåt i och med att det är så sjukt enkelt att samla poäng på challengertouren. Otroligt det där att man aldrig gör något åt det där. Som jämförelse, det går alldeles utmärkt att ta sig upp till plats 60-70 i världen någonting på att enbart spela challengers i stort sett. Kort sagt, man kan bli en stabil atp-spelare utan att ha spelat på atp-touren. När det gäller det andra hoppet, det är i princip omöjligt att ens ta sig in på challengertouren utan att ha kvalat sig in i turneringar och spelat där. Madaras är med sina nio titlar i år och några finaler rankad 241 i världen. Det räcker väl för att komma in i många challengers, men inte mer än så. Det delas helt enkelt ut alldeles för många rankingpoäng på challengertouren, både sett till atp- och futuretouren. Det krävdes plats 229 för att komma in i kvalet till Franska öppna. Madaras alltså några platser ifrån, även med de två senaste veckornas titlar.

Lite otur kanske att Madaras inte fick vara med men på tal om otur. Karatsev, semifinalist i Madrid för någon vecka sen, behöver kvala in till Franska öppna. Han är den allra högst rankade spelaren i kvalet. Typ en rankingposition ifrån att komma in av egen kraft alltså. Eller ett avhopp ifrån om man så vill.

Elias Ymer med i kvalet i alla fall. Men man måste undra vad som hände här. Om det ska bli en akut omlottning här på förmiddagen innan de första matcherna startar. För här har ju Ymer fått en direkt dålig lottning. Det har nog faktiskt aldrig hänt tidigare. Om nu turen också börjar svika honom, då vet jag inte riktigt hur det här ska sluta.

Det där är stenhårt. Passaro som försökt sig på spel på atp-touren i år till att börja med. Svag form på honom och absolut ingen omöjlig motståndare men han är lite bättre än Ymer skulle jag säga. Sen troligen Mayot i en eventuell andra omgång. Kunde varit värre, men han är alls icke ofarlig. Det stora problemet givetvis dock. Hanfmann, han var ju inte alldeles tokig i Rom. Om han bara bibehåller någonting av formen därifrån så kör han bara över allt motstånd på den här kvaldelen.

För en gång skull. Inte troligt att Ymer kvalar in. Kvalfinal är realistiskt men med tanke på att han är oseedad kommer han denna gång inte stå först i kön gällande kvalförlorare som får komma in efter avhopp. Så nej, jag tror det blir tufft.