Han kanske kan bli något när han blir stor, Alcaraz, eller vad tror ni?

Jag tror det.

Och självklart skojar jag. Men inte enbart. För när han igår kväll satte världsrekord i tennis så fick han fortfarande inte ihop det. Det var väl det närmaste man sett att han skulle få ihop det i alla fall men långt ifrån. Första två seten var det bästa jag sett, och lugn nu. Jag ska förklara.

Om Usain Bolt hade sprungit på 9,20 på en grusplan i Ulan Bator. Ni hade varit misstänksamma, men om tiden hade bekräftats, då hade ni inte brytt er. Då hade det varit ett världsrekord, varken mer eller mindre.

Så var det igår. Tsitsipas var väl kanske inte den där grusplanen i Ulan Bator, men han är heller inte OS-finalen. Det är inte honom Alcaraz ska visa att han är komplett överlägsen för att det ska finnas resultat för att backa upp det. Men ibland måste man inte ha fasta, hårda fakta. Ibland kan man istället lita på det man ser. Och jag tror att åtminstone många. Åtminstone de som är insatta. Såg det igår. Att man såg det uppenbara. Att det inte finns någon som någon gång varit bättre än Alcaraz på tennis. Och jag skulle säga att gårdagens match var den bästa han spelat hittills. Med betoning på hittills. För tänk när han får ihop det ordentligt. Så, gott folk. Då kommer det bli…ja, det finns väl inget ord för det.

Intressant i slutet av tredje förresten. Såg ni hur Ferrero på läktaren helt plötsligt fick puls och såg ut att vilja vrida öronen av Alcaraz. Först tänkte jag att han måste väl säga till honom att lugna ner sig. Men poängen efter fyrade Alcaraz av ett gäng kanoner, in eller ut och gjorde det mesta utom då att lugna ner sig. Jag skulle sätta något rejält på att Ferrero istället sa åt honom att fortsätta våga. Att fortsätta ligga på gränsen. Precis tvärtemot vad vem som helst hade gjort i en sån situation och egentligen också tvärtemot det som är smart. Att börja hålla i bollen och se till att få lite lugn och ro hade varit ett enklare, säkrare sätt att vinna det tredje setet och därmed matchen. Men det där är ju det obehagliga, eller fantastiska om man så vill, med Alcaraz och Ferrero. Visst spelar de för att vinna nu. Inget snack om det. Men de förbereder också fortfarande ALcaraz för att bli ännu bättre. Det handlar inte bara om att vinna nu. Det handlar fortfarande om utbildning. De bygger honom till den perfekta spelaren, även under matcherna och det går före att vinna så enkelt som möjligt kortsiktigt.

På tal om att vara den perfekta spelaren.

Forehanden är ju Federer. Skillnaden att den kanske inte är lika snygg, men väl bra mycket säkrare.

Backhanden, den är ju Djokovic.

Serven, där har de byggt en egen. Såg ni förresten vid 5-5 när han gick upp lite i puls? Då började han plötsligt damma in ess i 215 kmh. Det kan ju bli spännande i framtiden det här om Alcaraz börjar gå för fullt i serven också.

Rörelsemönstret, det är väl Nadal det. Man ser att han har en del av Nadals gester och det går säkert att hitta lite Nadal i hur han dansar runt banan också.

Men så såg jag något nytt igår också. Det finns faktiskt lite Fognini i honom.

Många säger att det ser ut som att Alcaraz har så mycket tid på sig hela tiden. Det handlar så klart inte om att han har mer tid än någon annan utan det handlar om att han har förmågan att läsa spelet, att se var bollen ska komma. Han kan därmed ställa sig väldigt tidigt till bollen utan att behöva justera fötterna i sista stund. Tvärtemot vad som anses vara rätt inom tennisen. Men tveklöst det som är det absolut mest effektiva om man behärskar det. Fognini gör det för att han är ett geni som kan läsa bollens bana, men också lite grann för att han är lat. Alcaraz gör det för att det är det som bygger den bästa spelaren.

Så ska man få ihop allt det där också. Det får inte Alcaraz då det är angränsande till omöjligt. Spelarna jag nämner ovan. Jag nämner deras bästa slag där de så klart satsar lite extra på dessa slag eftersom det är deras vapen. De kan lägga stort fokus på detta enstaka slag vilket gör att det oftast fungerar. Alcaraz ska få alla vapen att fungera på samma gång och risken att något av dem klickar är förstås stor. Det är hans svaghet. Han har för mycket att välja på och han anpassar aldrig sitt spel efter det. Antagligen på grund av det där. Vinna är viktigt, men viktigare är att bygga. Allt ska bli perfekt, och det kommer bli det genom att inte tumma på saker. Men man såg det ju igår. När det började klicka. Då var det möjligt för Alcaraz att spela lite mot honom och där ligger risken för Alcaraz. Att han kanske prioriterar att spela sitt spel när han borde anpassa sig. Mot Djokovic finns det då så klart en risk. Djokovic kommer kunna utnyttja det bättre än Tsitsipas.

Men risken är liten för Alcaraz. Att Djoklovic saka kunna stå emot det här. Att Djokovic ska kunna dra fram ett spel bättre än han någonsin lyckats kräma fram. På fredag. Nej, det händer ju inte.

Alcaraz är ny världsrekordhållare i tennis. Gör er redo för att rekordet kommer slås löpande framöver. Av honom själv så klart.

Jag vill avsluta med en sak. Jag vill nämna Tsitsipas. Jag tycker han var helt fantastisk igår. Han skulle nog inte erkänna det själv men jag tror han fattade ganska snabbt att det aldrig skulle gå. Han sa det själv under matchen till sin pappa. Han kunde helt enkelt inte kontrollera Alcaraz slag. De var för hårda. Han hann inte med och höll ett par gånger på att missa bollen. Ändå, trots att han var så enormt chanslös, bara fortsatte han. Han vägrade ge sig. Och att han till slut fick bryta Alcaraz serve. Till slut fick vinna sex gem i ett set och spela ett tiebreak samtidigt som publiken sjöng hans namn. Så otroligt rättvist. Ska man förlora, då ska man fan förlora som Tsitsipas gjorde igår.

På tal om publiken. Hörde ni suset som var under de första två seten? Jag har knappt hört något liknande. Folk satt nog och gemensamt försökte förstå vad de såg. Hur han kunde spela som han gjorde. Hur han kunde vara så overkligt bra, Alcaraz.

Det var något i hästväg det där. På fredag kommer Djokovic få uppleva något han aldrig tidigare upplevt.