Där dog det lite grann. Eller mycket. Eller ja, dog är ju inget positivt ord riktigt. Men alla visste att det var gårdagens match som var det som gällde den här turneringen och att vi nu blev berövade på den. Det känns ju lite som att man sitter och väntar på att matchen ska spelas klart på något sätt. Nu kommer Franska öppna 2023 i princip avslutas som en ofärdig turnering. För vi fick aldrig veta hur matchen hade blivit.

Det enda roliga i det hela är att det åtminstone finns mycket att berätta. Som kanske inte riktigt berättades under matchens gång. Var det den sämsta insatsen någonsin av de som jobbade runt matchen på Discovery plus tro? Kombinationen av att de inte hade koll vad det stod. Inte hade koll på reglerna. Och en del annat. Inte var det bra i alla fall. Och då tycker jag ändå Magnus Norman hade en fantastisk start på det hela när han i införssnacket med en helt otrolig inlevelse berättade om sin egen förlust i finalen av Franska öppna, och sen om hur stolt han var över att Wawrinka massor av år senare fick avsluta det han inte kunde avsluta. Inte visste vi då att vi igår skulle få se en match som inte ens avslutades.

Så, hur var det då?

Ja, jag brukar ju puffa för vår facebookgrupp, Tennisen. Att dne tillför så mycket. Alltid egentligen, men framför allt under de största turneringarna. Igår, delvis under, men framför allt efter, det var så jävla dåligt. Det fanns ett helt gäng människor som ansåg att matchen hade ett värde. Som ansåg att Djokovic vunnit på riktigt. Att han på något sätt tystat tvivlare och bevisat att han är bäst. Så där värdelös kan man liksom inte vara. Nu var det visserligen en liten klick, men det blev några avstängningar igår. Ska man provocera lär man åtminstone på något sätt angränsa sig själv till verkligheten.

Så här var matchen.

I första set blåste det. Eller nej, i första se och halva andra set blåste det. Ganska rejält faktiskt. Sen slutade det, som från en sekund till en annan. För övrigt en annan sak som de som jobbade med matchen på Discovery plus inte ens noterade. Inte så imponerande.

I blåsten såg man ett stort hål i Alcaraz spel. Att han helt enkelt inte klarade av det. Blåsten i kombination med tempot ska jag säga. Han klarar säkert av blåst bra i lågt, vanligt tempo. Men när han nu, kanske för allra första gången, mötte en spelare som tålde hans eget tempo och till och med pressade upp det. Då blev blåsten alldeles för tuff för honom. Jag skulle säga att det mer än något annat, i princip bara det, förklarar matchens första halva. Där Djokovic visserligen hela tiden behöll sin ledning med en hårsmån. Det var ALcaraz som hela tiden hade breakchanserna, det var Djokovic som hängde kvar i princip. I alla fall i första set. Alcaraz vann fler poäng när han returnerade, 37% av dem och hade fyra breakbollar men inget break. Med de siffrorna ska man inte gå ifrån ett set utan break men Alcaraz spelade dåligt. Han blev också frustrerad av att det låste sig på de viktiga poängen. Och jag skulle säga att han i första set var nära botten av vad han kan prestera.

Djokovic då? Var han också med? Jodå. I första set spelade inte han heller bra. I början av andra set började han däremot spela bättre och första delen av andra set var hans bästa period under matchen. Med lite flyt kunde han fått med sig ett break där och då kanske vunnit matchen av egen kraft. Nu var det Alcaraz som lyckades hänga kvar. Fram till att det slutade blåsa vid 3-3.

Sen blev det som det skulle bli. En fantastisk insats av Djokovic att lyckas släpa sig kvar och han hade ju också den där breakchansen vid 5-5. Om han tagit den och servat hem setet hade det varit en vansinnig stöld men att han kom så nära säger massor om prestationen. Att han lyckades pressa Alcaraz så pass även när Alcaraz började spela bra. För under den andra halvan av andra set. Då blåste det inte. Då började Alcaraz träffa bollen. Då började det se ut nästan som jag trodde att det skulle se ut på förhand. Jag trodde kanske inte att Djokovic skulle ha en så pass hög nivå i sig, att han klarade att stå emot om än en kortare period. Men om det där hade fortsatt. Låt oss säga så här. När matchen avslutades i början av tredje set. Då hängde Djokovic på repen. Inte bokstavligen, men säg så här, han hade fått åka. Oj, oj, oj vad det hade blivit åka av. Om Alcaraz nu fått fortsätta. Det var dukat för en uppvisning. En uppvisning som vi nu aldrig fick se. Och det är ju det som är så otroligt trist. Att jag inte får visa vad som hade hänt. Jag kan bara berätta om det.

Det såg på de första bilderna ut som att han vred till knät men ganska snabbt klarnade det och att det handlade om kramp. Något Alcaraz märkte och då han angränsar till att vara dumdristigt sportslig berättade han det bara direkt. Bilden jag sett de flesta måla är att det var massören som sa det i sidbytet efter att Alcaraz gett bort ett gem till Djokovic men det stämmer så klart inte. Det faller på sin egen orimlighet. Om Alcaraz inte direkt sagt att det var kramp hade han inte heller kunnat ge bort ett gem till Djokovic. För då skulle han så klart åtminstone fått en undersökning först innan massören i så fall hade kunnat säga att det var kramp och att han därmed inte var berättigad någon behandling. Regeln är som den här. Alcaraz har förstås hämtat saker från alla toppspelare men det är väl inte så mycket snack, det spelar ingen roll vad han säger. Uppträdandet, gesterna, det är Nadal. Den där besattheten av att sportslighet går före allt. Det där har han kanske inte hämtat från Djokovic eller Federer, så att säga.

Nu spelade det ingen roll. Den långa pausen som Djokovic tog mellan andra och tredje set. På tal om sportslighet. Den var nog inget bra för Alcaraz. Han var maximalt uppumpade. Kroppen gick ner i varv. Och det är väl en ganska ovågad gissning att säga att det var där det startade. Sen ett par gem in i setet började olika delar av kroppen krampa och även om han kanske hade något slags hopp om att det skulle släppa. Det släpper ju aldrig tillräckligt. Ska man spela tennis mot Djokovic, då lär man vara på 100% av sin förmåga. Alcaraz hade säkert kunnat pressa upp sig till 80% men det hade aldrig räckt ändå.

Att klara av att hålla sin kropp i skick för att spela är så klart en stor del av sporten. Jag tror egentligen inte det här var något fysiskt så till vida att Alcaraz inte orkade spela tennis mot Djokovic i två timmar. Han orkar det och ett gäng timmar till. Men han blir nog helt enkelt för peppad. Han ville för mycket. Han var troligen lite för spänd, lite för sugen, innan och under den här matchen och att kroppen då tog stryk av det. Man kan tycka det är oproffsigt, barnsligt, allt möjligt. Det är ju inte bra. Det är inte bra om det handlade om att han drack för dåligt heller. Det är inte bra att ryka på en sån här skitgrej. Men jag vill ju samtidigt vrida det till att vara något som jag tycker är så fantastiskt. Alcaraz är inte Nadal, men till 0% på ett negativt sätt. Nadal är den där lilla killen som blivit pressad under hela uppväxten för att bli den perfekta tennisspelaren. Av andra, men kanske ännu mer av sig själv. Jag tror aldrig Nadal sett fram emot en match som ett barn på julafton. Jag tror det alltid varit ett visst mått av panik i honom inför matcherna. Vilket i sig är fascinerande och lätt att tycka om att någon vill så otroligt mycket. Alcaraz vill lika mycket, men jag tror inte att det överhuvudtaget är kopplat till att vinna eller förlora. Jag tror att det enbart är kopplat till att han vill spela. Och i det här fallet hade han nog sett fram emot att äntligen få möta någon som kan tvinga honom att pressa sina gränser. Jag tror att han helt enkelt var så sjukt nyfiken på att se vad Djokovic hade att komma med att det liksom blev för mycket. Som ett barn som på julafton klappar ihop innan eller under julklappsutdelningen. För att det bara blir för mycket. Jag tror det blev för mycket för Alcaraz igår. Det var en för stor stund för honom. Viktigt att påpeka att det inte var skallen som sänkte honom. Han klarade av det mentalt. Han klarade av att komma igång och att kratta för att köra över sin motståndare under andra halvan av matchen men kroppen svek honom. Något som kan sägas ha varit hans fel också det, men man ska inte blanda ihop det med någon slags mental genomklapping.

Nu när jag skriver om det. Det var ju ändå en upplevelse. Att först se hur Djokovic, som egentligen inte är bra i vind, med sin rutin ändå lyckades göra det som krävdes. Hur Alcaraz sen var redo på en sekund när förutsättningarna förbättrades och hur han då lyckades pressa upp sin egen och delvis Djokovic nivå. Vi fick i alla fall se några få gem som var fantastiska. Det är något.

Samtidigt är det en del som känns dåligt efter matchen också. Tråkigt att man inte fick se klart. Det har nog framgått nu. Men jag tycker också att man så här i efterhand åtminstone måste nämna hur mycket av reglerna som ligger på spelarna att hantera.

Jag tänker så här.

Djokovic stod och studsade redan under matchens första gem. Mellan vissa poäng tog det en minut från det att poängen innan var färdigspelad till det att han drog iväg serven. Tiden mellan första och andraserve var ofta över 30 sekunder. Det kanske inte låter så mycket, men att se en människa stå och studsa en boll i en halv minut. Det blir smått parodiskt. Man ska vara noga med att inte kalla det fusk. Det är en tolkningsregel där det är domaren som ska säga vad som är rätt, och vad som är fel. För att jämföra med det Rune gjorde mot Cerundolo. Att man själv till hundra procent vet att man förlorade bollen, men istället väljer att ta den då domaren inte såg.

Men när man tar alla Djokovic regelbrott. Inklusive pausen mellan andra och tredje set. Som domaren valde att inte göra något åt. Och så kastar man in Alcaraz som gav Djokovic ett gem, ett break till och med, för att han direkt sa sanningen. Att det var kramp, något som man sen några år tillbaka inte får någon behandling för mer än i gempauser. Som sagt. När domarna är så komplett värdelösa och fega, då hamnar väldigt mycket på spelarna och att de sportsliga spelarna då får betala ett så enormt högt pris. Det känns inget bra. Sen var det i det här fallet absolut inte avgörande, men det känns lite risigt.

Djokovic vidare. Jag har inga problem med det. Jag har ju problem med honom som person numera som de flesta kanske vet. Han sket i det blå skåpet under pandemin. Men att han nu högst troligt slutligen slår ner spiken i kistan gällande vem som är störst någonsin. Och att han halvvägs in i säsongen sitter i läge för att göra det fantastiska, obegripliga, att vinna alla slams under ett och samma år. Det kommer kittla inför Wimbledon. Och klarar han det där, vilket är troligt, tänk er, vänner. Tänk er en US Open-final mellan de här två där Djokovic står inför sin sista möjlighet att göra det enda som saknas. Och så är det Alcaraz, den sista bossen, om man ska prata tv-spelsspråk, som står på andra sidan nätet. Det hade varit något som skulle få försnacket till den här matchen att blekna. Det borde också vara möjligt rent rankingmässigt. Eller ja, möjligt är det ju alltid. Om någon av dem skulle bli semiseedade i US Open är det fortfarande 50% chans att de kan mötas i final. Men de borde kunna bli seedade som etta och tvåa i US Open. Medvedev leder årsrankingen fram till imorgon då Djokovic troligen går om och ALcaraz är då bara 200 poäng bakom Medvedev något som är troligt att han hinner hämta in innan US Open.

Jag vill avsluta med en fin sak. Man såg på honom att han var irriterad. Igår var ännu en i raden av dagar då Djokovic störde sig på att publiken inte tyckte om honom över huvud taget. När Corretja, som intervjuade honom efter matchen, stannade upp intervjun för att lyssna på när Djokovic kompisar, inga andra, ropade ”Nole” från läktarna. Det var skämskudde och kanske ett bevis till på hur ogillad han faktiskt är. Men trots det där tycker jag att han på ett fantastiskt sätt klarade av att beskriva matchen. Att prata om sin motståndare, det gör ju alla. Oftast bara rent trams och allmänt oärligt. Men hur Djokovic beskrev matchen. Att han sa att matchen var helt jämn fram till Alcaraz skada och att det som hände efter den inte var så relevant. Hur han själv sa att han också var pressad till max fysiskt efter två set. Så ärligt och så fint. Det hade varit så lätt att åtminstone underförstått stå och spänna upp sig över att man själv orkade, inte motståndaren men Djokovic fångade situationen, analyserade den helt ärligt och korrekt och jag tycker det kändes som en trots allt fin avslutning på något som var en så otroligt stor besvikelse, i alla fall för min del.

Sen var det en semifinal till. Ruud hade en dag då han missade extremt lite. Och det visade sig också att han är en av enormt få som klarar av att läsa sönder Zverevs serve. Något som var minst sagt otippat då Ruud i vanliga fall är rätt usel i den grenen. Ruud till final. Det tycker åtminstone jag känns i sammanhanget bra. En final mellan Djokovic och Zverev. Djokovic försökte vara ”den fria världens ledare” under pandemin. Zverevs slogs under pandemin. Jag ber om ursäkt. Det där var nog i alla fall det sämsta jag gjort idag. Att blanda ihop de där två grjerna. Djokovic må vara en farlig foliehatt men det kan så klart inte ens jämföras med Zverev och hans uppförande. Men jag är i alla fall glad att inte Zverev fick gå till final. Ruud känns mycket bättre och det gör också att finalen imorgon ändå kittlar lite grann. Ruuds tredje Grand Slam-final redan. Otur för honom bara att han haft ruskigt tuffa motståndare i dessa finaler. En ny sån imorgon. Det pratar vi mer om, just i morgon. Tack till er som orkade läsa hela vägen. Hoppas jag lyckades beskriva matchen och ännu mer, hoppas att vi någon gång kan få uppleva den riktiga versionen av den här matchen. Den match det hade kunnat bli.