Märkligt egentligen. Jag minns när jag för många, många år sen. Vad kan det egentligen vara. Om man skulle skjuta från höften kanske man hade gissat på 10 år sen med Djokovic. Med Nadal, ja, vad kan det vara, 15 år sen kanske? När jag började slå fast att Federer inte är den bästa spelaren. Och att han inte kommer anses vara den bästa, eller för den delen, största spelaren den dag då allt är klart. Det där med Federer blev klart för flera år sen. Då var det väl ändå något. När Nadal och senare Djokovic slutligen körde förbi honom gällande allt som går att mäta och att det då inte längre var någon diskussion.

Men nu, när Djokovic slutligen körde förbi Nadal. Är det ens en grej? För mig är det nog inte det. För Nadal har inte de där överbesatta, extremt enögda supportrarna som Federer hade på sin tid. Det finns liksom ingen prestige någonstans. Och egentligen går väl det hela vägen upp till spelarna själva skulle jag säga. När Djokovic igår klev förbi Nadal och upp på 23 vunna slams. Visst, han hade en tröja som det stod 23 på och som han sa i intervjuer efter matchen. Det var nog en jäkla lättnad att vinna. Men knappast så mycket mer än så. För det har inte varit någon diskussion under en lång tid. Alla har vetat det. Alla har vetat att Djokovic är både bäst och störst någonsin. Lite komiskt då att samma vecka som han blev störst någonsin kanske han blev omkörd som bäst någonsin. Att Alcaraz nivå under turneringen trots allt var det bästa som skådats. Det där får man aldrig något svar på. Det går inte att mäta. Kanske när det gått en tid. När alla hunnit se det i något eller några år, hur bra någon är. I det här fallet Alcaraz. Till slut kommer folk att nå samförstånd kring att han är den bästa spelaren som funnits men det kommer ta tid och är kanske inte superviktigt. Det är viktigare det som går att mäta. Det är ändå det som på något sätt är viktigast. Och det är viktigt, men kanske inte jättespännande när det redan varit avgjort en tid. Alla har vetat att varken Federer eller Nadal kan mäta sig med Djokovic på något plan. Och när han nu nådde 23 i ett läge där det förefaller enormt osannolikt att Federer eller Nadal vinner en slam till. Hade det inte hänt nu hade det hänt senare. Det var liksom ingen match längre.

Jag tycker inte finalen var någon match heller. Seten var jämna. Spelet var väl någorlunda jämnt också men att göra det så enkelt för sig att man säger att det var de viktiga poängen som avgjorde. Då är man kanske ute och snurrar lite. För hade det krävts, om Djokovic hamnat i knipa. Då hade det nog inte varit jämnt så länge så att säga.

Jag tycker inte att Ruud är en spelare för en final i en Grand Slam. Jag fastnar vid det där jag pratade om häromdagen. Att Ruud fyllt en position, kanske inte på att han är så vansinnigt bra utan egentligen mer på att ingen annan tagit positionen. Han är en fattig mans Nadal, men kanske lite väl fattig. Alldeles för fattig för att kunna pressa Djokovic i en final i alla fall.

En sak tyckte jag var kul med finalen igår och det var att vi fick se den typ av spel som det en gång var mellan Djokovic och Nadal. Under den tid då Nadal länge varit dominant, men där Djokovic lyckades utveckla en helt ny spetskompetens, en spetskompetens som jag skulle säga i princip förändrat tennisen sen där. Jag tänker på när Djokovic plötsligt blev extremt bra på att hantera höga, toppade bollar. Det som var det som gjorde Nadal oslagbar under många år. Ingen klarade av det. Djokovic visade dock till slut hur enkelt det kunde se ut. Att istället använda höjden för att få en grym vinkel för attackslag. Det har senare utmynnat i att typ alla spelare blivit mer eller mindre duktiga på att attackera den här typen av bollar. Och det utmynnade i sin tur i att Nadal blev mycket mer offensiv och sänkte sina marginal över nätet rejält.

Den där typen av spel, där Djokovic fick stå och slå få Ruud ganska höga bollar. Som sagt. Det var kul att se igen under stunder av finalen och jag tror faktiskt det var lite av en taktik från Ruud. Att testa den där förmågan som Djokovic inte behövt använda sig av på något år men den satt där. Och det var inte särskilt vinstgivande nu heller.

Djokovic uppe på 23 titlar. Djokovic etta på både atp-rankingen och årsrankingen. Djokovic där han ska vara kanske…eller? Nu blir det ju lite fördröjt. Jag har ruskigt svårt att se att Alcaraz, som var så usel på gräs förra säsongen, ska lyckas bli bra nog för att riktigt vara uppe på Djokovic nivå på det underlaget den här sommaren. Så när det vankas hardcourt inför US Open sen. Det är väl först då som vi får plocka upp den här så vansinnigt spännande frågan igen. Vem av dem är egentligen bäst? För självklart. Nu vann Djokovic den här turneringen. Det är väl knappast osannolikt att han vinner Wimbledon. Då, med tre av tre vunna slams det här året och en massiv ledning på rankingen. Då blir det ju svårt att hävda att Alcaraz är bättre, innan han också presterat något.

Avslutningsvis skulle jag, precis som jag visserligen gjorde i facebookgruppen Tennisen redan igår, vilja tacka er alla som hängde med här på bloggen under den här upplagan av Franska öppna. Jag tycker det var en på många sätt grym upplaga. En av de roligare turneringarna jag följt på länge. Och att hela tiden hålla snacket i gång med många av er i facebookgruppen har verkligen gjort det lättare för mig att vara på tå och att hålla ångan uppe. Så fortsätt engagera er, då blir det alltid extra roligt.

Nu väntar grässäsongen. Om man frågar mig en av årets absolut roligaste perioder. Så det kommer även fortsättningsvis vara full fart på mig, och förhoppningsvis på er också. För det är ju rätt kul det här med tennis, trots allt.