Vad börjar det likna? En dokumentär om en människas förfall, kanske? Eller om det i själva verket liknar någon slags sån där riktigt gammal dålig dokusåpa där det gick ut på att få folk att klappa ihop och att underhållningen då ska komma efter det.

Det ligger inget på sociala medier vad jag kan se men SVT har fått ut ett klipp på Mikael Ymers nya genomklappning som skedde igår i Holland. Ni hittar klippet här. Titta på det först.

När jag försökte hitta ett klipp på det som hände igår så hittade jag det som sagt inte, eftersom det inte fanns. Men, jag hittade så klart en massa andra klipp på Mikael Ymer, och en del på Elias Ymer också så klart. Men framför allt ett klipp på dem båda.

För sex år sen var de hos Malou Von Sivers av alla människor. Trodde nog aldrig jag skulle få nämna Malou Von Sivers på bloggen men det finns en första gång för allt. Hur som helst. Sex år sen. Då var det så här.

Ser ni vad jag ser? Det är liksom inget fel. Elias Ymer har väl behållit sin personlighet från den tiden skulle jag säga. Lite seg. Kanske inte den som trivs bäst med att prata. Kanske inte den som framstår som ett geni men framstår heller inte som någon dålig kille överhuvudtaget. Kort sagt, ganska vanlig, som de flesta av oss. Som han väl känns än idag även om han kanske påverkats lite av Mikael Ymers galenskaper det senaste året, jag vet inte. Just på tennisbanan har han väl också emellanåt spårat ur på ett sätt som förvånar mig lite grann i alla fall. Han känns inte sån egentligen.

Men.

Mikael Ymer.

Ni ser ju.

För sex år sen, vad var problemet?

Ingenting.

Som vilken ung kille som helst. Han framstår kanske som lite mer utåtriktad än Elias Ymer till och med. Han är ung men gör ändå jättebra ifrån sig. Han svarar bra på frågorna. Jag skulle säga att han känns angränsande till charmig. Att den där killen skulle gå och bli den kille han är idag sex år senare, det är verkligen enormt osannolikt.

Igår, sex år senare, satt han bredvid en tennisbana i Holland och muttrade om att åka till Afrika och leva som en prins. Vad nu det innebär. Det kan väl var och en spåna över. Men kanske allra mest anmärkningsvärt. De är ju födda i Sverige de här båda och mig veterligen har Mikael bott i Sverige hela sitt liv. Elias bodde väl i Spanien i något halvår i vuxen ålder. Mikael Ymer pratade perfekt svenska för sex år sen. Idag, igår, pratar han svenska med en brytning som indikerar att han på något sätt är uppväxt utan det svenska språket och lärt sig det senare i livet. Det jag vill slå fast är att detta så klart inte spelar någon roll. Gör man sig bara förstådd så kvittar det ju hur det låter. Mikael Ymer gör sig sannerligen fortfarande förstådd, så det spelar förstås ingen roll på så sätt. Jag ser det bara på något sätt som ett tecken på vad det egentligen är som har hänt. Att jag skulle säga att det är helt unikt, jag har aldrig någonsin sett och hört någon annan genomgå den här grejen att man i vuxen ålder börjar prata sitt eget språk med en viss brytning. Det är något som sticker ut. Och något som får en att fundera över vad det är som har hänt. När man dessutom pratar osammanhängande om riktigt konstiga grejer, då stärks väl den känslan lite grann också. Att man börjar fundera över vad det är som inte stämmer.

Det är på något sätt som att vill ta avstånd från den han föddes som och var under sin uppväxt. Han verkar inte känna sig helt bekväm med att vara den här Svensson-människan som han ju faktiskt är. Han är född i Sverige. Precis som jag exempelvis är. Och i grund och botten gör det oss till precis samma, om man så vill tråkiga, Svenssons. Det är ungefär där jag tycker det blir så konstigt att han sitter och pratar om att leka prins i Afrika. Visst hade ni blivit överraskad om jag började spåna kring om att åka till Afrika och leka prins? Eller i mitt fall blir det väl kanske Skåne eller Halland då där jag har någon slags mer eller mindre avlägsna rötter. Skåne är trots allt nästan Danmark så lite exotiskt är det ändå. Att Mikael Ymer under de senaste åren också mer och mer pratat om hur orättvist han blivit behandlad under sitt liv, något som bara blivit värre och värre och till slut utmynnat i att han känner sig sviken av samhället, typ. Tittar man på klippet för sex år sen så, det andas ju kanske inte sviken från samhället direkt. Det andas snarare helt fantastiska föräldrar som gjort och gör allt och lite till för sina barn men helt utan att det andas press för att få fram prestationer. Jag är ungefär noll insatt i deras familjesituation men man måste väl säga det. Det pratas om att de sovit i tält under tennisturneringar i sin ungdom. Att de sovit i tennisanläggningar, och så vidare. Ja, det är väl det svenska föreningslivet det? Åtminstone fram till för några år sen då det där väl kanske spårat ur en del, åtminstone på vissa håll med hotellboende och så vidare. Men jag vet inte, när ni var små och åkte på fotbollscup, bodde ni och hela laget på hotell då? Kanske inte riktigt va? När man som ung åker iväg på idrottsgrejer i Sverige, då bor man i gympahallar. Kan man bo i tält tycker nog många att det är lite extra spännande, typ.

Jag ska inte trassla in mig alltför mycket i detta men han fascinerar mig, Mikael Ymer. För just nu. När han har sitt livs chans. Han har en ranking som gör att han kan spela vilka tennisturneringar han vill. Han har tidigare visat att han har kapacitet att hänga med och även besegra riktigt bra tennisspelare. Men så väljer han att ge sig in på någon slags superdestruktiv stig där han gör sig själv till ett offer vilket utmynnar i att han tappar allt fokus och lite till.

Nu tycker jag ju inte att han gör något sympatiskt intryck. Jag tycker också att det är självförvållat där han hamnat. Jag kan därmed inte påstå att jag tycker synd om honom eftersom jag helt enkelt inte tycker om honom. Däremot tycker jag att det är så otroligt synd för hans del, att han inte tar chansen. Jag tycker också synd om alla svenska tennisfans som så otroligt mycket törstar just efter en sån här kille att heja på. Eller kanske snarare, det är den där killen för sex år sen i Malous soffa som folk törstar efter. Hade han bara sett till att behålla den versionen av sig själv, oj så många supportar han hade haft. Så vansinnigt mycket enklare allt hade blivit för honom.

För man ska veta det. Ja, han har en bra ranking nu. Men han har en grässäsong framför sig där han är ganska svag. Sen börjar de komma, turneringarna där han försvarar alla sina poäng. Där hans fina ranking börjar försvinna. Från Washington och under slutet av året försvarar han 500 av de 800 poäng han har just nu. Det krävs drygt 600 poäng för att vara topp-100. Han är 96:a på årsrankingen just nu. Om han inte hittar formen, då startar han nästa säsong på challengertouren och där börjar det bli direkt farligt för hans karriär skulle jag säga för då måste han börja jobba hårt igen. Där får man inget gratis och med tanke på den sits han försökt sätta sig i just nu. Det kommer bli en ännu mindre charmig sits på challengertouren, så att säga.