Jag hade tänkt att jag lite skulle hålla mig ifrån det här nu. Det här med Mikael Ymers förfall, kanske inte mest som spelare även om det går dåligt där också utan mer som människa.

Anledningarna till att jag inte gärna vill fortsätta ånga på med beskrivningar om hur mycket han tappat det är flera. En av dem hur hans uttalanden har en tendens att komma ut. När han har något att säga hör han av sig till en kille som han antagligen är bekant med och orden sprids sen därifrån. Otroligt märkligt och jag kan inte komma på någon annan någorlunda duktig idrottsman som gör på det här sättet. Att man liksom låter någon annan vara ens röst. Det blir liksom inget bra då det aldrig ställs några frågor. Och att han själv inte heller behöver backa upp det han säger. Det hade väl varit det normala att själv lägga ut det på sina sociala medier men det vågar han antagligen inte, så han gör som han gör istället. Ett annat alternativ skulle förstås vara att höra av sig till en av tidningarna där han vill att citaten till slut ändå ska landa. Men det vågar han nog inte heller, då de i värsta fall skulle vilja ställa frågor till honom.

Det är en del. Men det är inte det främsta.

Det främsta handlar om att jag tror att det nu gått så långt. Att han är så förvirrad att det börjar kännas obekvämt att försöka beskriva hur dumt allting är. Kort sagt, när det slutligen går illa för honom. När han börjar må för dåligt. Såvida han inte får hjälp. Jag tror verkligen att han behöver hjälp, Mikael Ymer. Får han det inte, då skulle jag oroa mig rejält för honom om jag var en person som brydde mig om honom.

Sen det sista också. Det är liksom inget nytt. Han havererade för länge sen. Det här är bara en fortsättning.

Det var också helt apropå ingenting det här ska sägas. Anmälningslistan till Båstad kom ut för någon vecka sen. Magnus Norman som är med och styr turneringen förklarade att Mikael Ymer hade fått ett erbjudande om att delta. Underförstått, de hade erbjudit honom ersättning på något sätt för att vara med men att Ymer hade tackat nej till det. Att han tyckte det var tråkigt, men att Ymer var välkommen i framtiden om han skulle vilja det. Det enda jag tänkte om det var att jag tycker det är imponerande, eller om man vänder på det, det kan ju inte kännas riktigt bra i magen. När folk håller på med något sånt och känner sig tvingade att säga något de absolut inte tycker. Jag skulle säga att det är ungefär en på tusen att det är så där som Norman verkligen tänker. Han tycker nog som ungefär alla andra. Att det är fascinerande hur någon kan fladdra iväg så enormt långt ifrån verkligheten som Mikael Ymer gjort. Att han numera är så förvirrad att han väljer att spela en turnering i Schweiz utan ersättning istället för att ta emot ett belopp som är lite mindre än det han tycker han är värd och ändå spela i Sverige.

Det där har tydligen svängt, för övrigt. Båda parter bekräftar att Ymer erbjudits pengar för att delta i Båstad i år. Men Ymer säger att han inte kan köpas för pengar, typ. Allt som enbart handlat om pengar för hans del de senaste åren. Han har egentligen bara velat prata om att han tjänar pengar. Men nu är det alltså tvärtom. Nu spelar inte pengar längre någon roll. Han kan inte köpas, kort sagt. Och i det där ska också gud vara inblandad. På något sätt. Ja, ni förstår. Det är lite rörigt.

Men, det var inte det där jag skulle prata om nu. Jag ville bara ge en liten bakgrund.

Jag vill faktiskt inte ens lägga ut citatet. Ni kan läsa det i våra kära kvällstidningar. Det handlare om gud och att saker och ting ska stoppas upp på ställen. Men som sagt, jag tycker det är ett så otroligt konstigt sätt att få ut information på att man liksom vill ha någon liten förhoppning för hans egen skull om att han faktiskt inte har sagt det. Eller att det på något vis inte var meningen att det skulle komma ut. Nu tror jag som sagt det är precis tvärtom men i dessa tider, man ska ju alltid vara lite kritisk kring saker och ting när de verkar lite konstiga.

Men om de här sakerna nu sagts. Om gud och att saker och ting ska stoppas upp på ställen. Då måste ju det här liksom vara det som rågar måttet. Det som får bägaren att rinna över. Men det är det tydligen inte. Och därför vill jag nu, troligen för första gången på flera år, skriva något om svenska tennisförbundet.

När jag började skriva om tennis. Det är 15 år sen om en dryg månad. Så hade jag några punkter som jag tyckte var extra spännande. Jag hade lite svårt att förstå att Robin Söderling hade ett så stort stöd här i Sverige så jag ville gärna försöka förklara lite grann hur dåligt han uppförde sig framför allt på banan och delvis utanför den. Jag skulle inte säga att jag lyckades jättebra där. Söderling hade, kanske ett lite oförtjänt, stort stöd under hela sin karriär. Sen kan man väl så här i efterhand känna att det finns grader i helvetet. Skulle man sätta Söderling när han spelade bredvid Mikael Ymer nu. Man hade ju älskat Söderling i jämförelse. Jag läste häromdagen en lista över tidernas mest hatade tennisspelare. En subjektiv sådan, givetvis. Det går ju inte att mäta riktigt. Underhållande var den i alla fall, grymt underhållande. Ni hittar den inne i vår facebookgrupp Tennisen. Söderling kom nia av de tio listade spelarna där. Mikael Ymer slutade sjua med en notering om att om folk faktiskt vetat vem han var, då hade han landat mycket högre. Så här i efterhand kan jag tycka att jag hade rätt i sak, men att jag kanske snöade in väl mycket på den här biten. Visst uppförde han sig dåligt, Söderling. Han var också svår att tycka om. Men vi hade en av världens bästa spelare och han vände sig absolut inte mot oss svenskar som Mikael Ymer gjort. Det hade gått att ta till sig Söderling mer än jag gjorde.

Sen hade vi Federer förstås. Där jag inte hade några problem med att folk gillade honom, men jag störde mig på den kollektiva bilden av att han skulle vara bäst. Jag vände mig starkt mot det, något som utmynnade i ett klimat som väl var helt fantastiskt egentligen. Ni som varit med länge minns de stora matcherna mellan Federer och Nadal och senare Federer och Djokovic. Det engagemang som de matcherna drog till sig, det händer liksom inte längre. Jag hade förstås rätt. Federer var inte den bästa spelaren då heller.

Och så har vi tennisförbundet där jag oftast var rätt hård. Lika ofta raljant. Över hur parodiskt dåligt de gjorde ifrån sig under en tid då grunden för de spelare som Sverige nu inte har skulle ha lagt. Man hade högst inkompetenta ledare på förbundet som knappast brann för att förbättra något utan mer tyckte det var en mysig roll att ha efter några framgångsrika år i näringslivet. Eller ja, framgångsrika. Det var ju inte alla ledare av tennisförbundet som hade framgångsrika år bakom sig, så att säga. Jag vände mig mot det mesta. I princip allt skulle jag säga. Och i stor utsträckning hade jag rätt. Det gjordes alldeles för lite på plan där man kunde gjort saker. Det förstörde för svensk tennis då men det syns nog ännu mer idag skulle jag säga. Det där gick så långt att jag till slut faktiskt lanserade en egen kandidat till rollen som generalsekreterare på tennisförbundet. Han var kvar som en av de två sista sökanden men han hoppade av efter att ha fått en liten inblick, framför allt personalmässigt. Om han annars hade fått rollen, det vet jag inte. Jag vet heller inte hur mycket det hade förbättrat men jag tror att det mycket väl hade kunnat se annorlunda ut idag i så fall. På senare år har jag brytt mig mindre och mindre om den här delen. Jag har skrivit mindre om tennisförbundet. Jag är klart mindre insatt. Men jag ser det uppenbara i alla fall. Jag ser att man fortfarande knappt ens försökt lösa den absolut viktigaste biten om man vill få fram nya, duktiga tennisspelare. Att ha proffsturneringar på hemmaplan. Och då pratar jag inte en, två, tre, inget sånt. Jag pratar om turneringar en tredjedel, helst hälften av årets veckor, precis som är fallet i många andra europeiska länder. Nu är det där inte helt enkelt. Prissummorna har spårat ur ordentligt när det gäller turneringar på låg nivå. Man ska fram med 1,5 miljon någonting bara i prispengar för att arrangera en challenger och ännu sjukare är att man måste ge bort 300 000 för att arrangera en future. Vi pratar alltså om turneringar som inte tilldrar sig något intresse överhuvudtaget från allmänheten och där intäkterna därmed blir luriga att få från själva produkten. Däremot har jag väl en rätt klar bild av hur man skulle kunna lösa det där men man kan väl säga så mycket som att jag inte riktigt kommer vara den som löser det.

Nu måste dock något sägas. Eftersom Mikael Ymer spelar landslagstennis för Sverige och därmed representerar tennisförbundet, kan man väl säga, så får tennisförbundet förstås frågor om hans uppförande. Christer Sjöö, som han heter. Nuvarande generalsekreterare. Har svarat på frågor i media. Både efter Ymers haveri i Lyon där han uppträdde hotfullt på banan. Och sen nu idag då efter Ymers citat om att köra upp saker, med gud på ett litet hörn. Sjöö har båda gångerna svarat att han inte ser några problem, att Ymer alltid uppför sig fläckfritt i landslagssammanhang och att han därmed givetvis kommer vara tillgänglig för landslagstennis framöver.

Det är så att man tappar hakan. Hur någon kan vara så fullkomligt värdelöst vek att ja…jag vet inte ens vad jag ska säga. Det kan liksom inte gå obemärkt förbi. Att en tennisspelare som uppför sig så uppenbart värdelöst. Som är en så totalt förkastlig förebild för de yngre människor som spelar tennis i det här landet. Ska tillåtas spela i det svenska tennislandslaget. Det får liksom inte vara så. Någon måste göra någonting. Mikael Ymer bara ska inte få spela Davis Cup-tennis för Sverige. I alla fall inte förrän han på något sätt kommenterat varför han uppför sig så dåligt och kanske gärna också meddelat att det kommer komma en bättring.

Jag förstår problematiken. Christer Sjöö är väl någon slags gräsrotstennismänniska som jobbat sig uppåt inom förbundshierarkin. Kort sagt, han har nått sin drömposition och är rädd om den. En del i det är att det går bra för det svenska landslaget och att han kan trycka på framgångar där så att man i allmänhet kan bortse från hur fullkomligt värdelöst allt annat går. Utan Mikael Ymer har inte Sverige något landslag i tennis. Vi har inga andra spelare och det vet förstås Christer Sjöö. Han vet att utan Mikael Ymer så är Sveriges tennislandslag nära på sämst i Europa och det skulle förstås påverka honom också. Kanske inte bara professionellt. Att han i värsta fall skulle få frågor om varför allt är värdelöst. Utan kanske också privat, eller vad man ska kalla det. Personligt, kanske är ett bättre ord. Man kan ju gissa att han kanske åker med på vissa av dessa landslagsresor där Sverige ofta kan spela på högsta nivå. Utan Mikael Ymer skulle resorna gå till Ulan Bator istället för Madrid, och då kanske den grejen inte skulle vara lika rolig.

Någon borde verkligen säga ifrån. Om Mikael Ymer tillåts representera svenska landslaget i tennis efter det här. Det vore verkligen riktigt, riktigt äckligt.