Visst är det lite kul med svensk tennis ändå. Eller nej, så här. Tänk vad kul det hade kunnat vara med svensk tennis. Tänk om vi hade haft allt det fantastiska med att följa världens bästa spelare. Och ovanpå det haft några svenska så där lagom halvhyfsade spelare att följa? Jag tänker typ några spelare med någon slags kapacitet att nå långt i större turneringar. Det är att begära mycket kanske, men helt omöjligt vore det ju knappast. Norge och Danmark har varsin. Finland har en som nästan är på den nivån. Många andra länder som vi kan mäta oss med i andra idrotter har flera stycken. Som sagt, omöjligt hade det åtminstone inte varit.

Nu sitter vi istället med Mikael Ymer. Som väl knappast har kapacitet att vara att räkna med i större turneringar och ja, det är väl inte längre många som hejar mer på honom än spelare från andra länder.

Utanpå Ymer har vi faktiskt också två spelare till som är med och kvalar till Wimbledon. Två, tänker ni kanske. Japp, Elias Ymer förstås. Och den här gången för första gången, Dragos Madaras. Jag vet faktiskt inte jättemycket om honom men han kom väl till Sverige från Rumänien i relativt vuxen ålder och har efter att länge känts som en i mängden även med svenska mått börjat mala till sig poäng på futuretouren och nu det senaste dryga halvåret varit i princip oslagbar på den nivån. Det ska sägas att precis som på challengertouren har nivån på futuretouren blivit klart sämre. Det får plats fler spelare på challengertouren numera än för ett knippe år sen och det krävs sällan att man slår en spelare rankad bland de 400-500 bästa för att vinna en futureturnering, i alla fall inte om man håller till på rätt ställe. Madaras och parkerat i Turkiet de senaste åren där det spelas futuretennis precis varje vecka, ofta på samma ställe, och han förlorat i stort sett inte i de turneringarna längre. Smart på alla sätt skulle jag säga. Jag är inte superinsatt i hur det där fungerar heller. Jag har egentligen aldrig följt tennis på så låg nivå särskilt nära. Men jag gissar att det är charterhotell med begränsad beläggning under delar av året som ser till att hålla dessa turneringar rullande. Att de i alla fall är en del i det hela. De får pengarna att rulla lite grann och alla blir vinnare egentligen. Och även förstås, smart av Madaras att bara slå sig ner på ett sånt där ställe och se till att kämpa sig framåt. Definitivt något jag skulle rekommendera svenska spelare som inte får det att lyfta att göra. Nu kan man ju onekligen tycka vad man vill om Turkiet men det är knappast jättedyrt att köpa sig en lägenhet där exempelvis. Bra klimat att träna i, massor av turneringar, och så vidare. En relativt billig satsning skulle jag säga och en satsning som har en viss potential att lyckas. På så vis gillar jag att Madaras har fått till det. Sen tror jag aldrig att jag ens hört honom prata men jag har hört att han kanske inte är den som uppför sig bäst han heller, även om det förstås är ljusår upp till Mikael Ymer-nivå. Det finns grader i helvetet.

Jag drar ut lite på det här. För hans match i Wimbledon-kvalet är faktiskt inte riktigt slut ännu. Jag tänkte att den skulle ta slut medan jag skrev den här texten. Han skulle mött ungraren Valkuzs, en spelare som precis som Madaras verkligen enbart spelar på grus i vanliga fall. Valkuzs valde att hoppa av någon timme innan matchen. Det är väl en regel sen några år det där tror jag att om man hoppar av på plats så får man betalt som om man skulle förlora i första rundan. Det har ju varit, och är fortfarande, stora problem med spelare som åker och förlorar i första rundan av Grand Slam-kvalet för att det helt enkelt är alldeles för bra betalt. Närmare 200 000 kronor för att förlora i första omgången av Wimbledon-kvalet. Det kan man jämföra med att Madaras normalt får en tiondel av det för att vinna en futureturnering. Och 200 000 kronor är också mer än man får för att vinna vissa challengers. Fullkomligt orimligt så klart men så ser tennispolitiken ut. Man ska få betalt för att förlora. Vansinne.

Nu är han i alla fall i mål, Madaras. Han fick faktiskt en tuffare motståndare efter att Valkuzs klev av. Australiensaren Sweeny, en ung spelare rankad 200 i världen precis som Madaras men som till skillnad från Madaras är bäst på snabba underlag. Som australiensare skulle han kunna tänkas ha en viss erfarenhet av spel på gräs också. Raka set för Madaras dock som är vidare till andra rundan. Där tar det nog emellertid stopp. Mmoh som varit inne ordentligt på atp-touren i omgångar under karriären väntar nu. Ska sägas dock att han i vanlig ordning haft sjuka skadeproblem och han vann sin match i första omgången idag med 7-6 i avgörande mot Andreev som inte är någon jättestark pjäs på den här nivån. Man vet aldrig.

Elias Ymer är som sagt också med i kvalet förstås och även han är vidare till omgång två. Enkel seger över Escoffier tidigare idag. I nästa omgång väntar Marozsan, han som slog Alcaraz i Rom, ni vet. Sen dess har han hunnit med att vinna en challenger också och han är definitivt en mycket bättre spelare än Ymer. Det Ymer kan hoppas på är dock att Marozsan spelar sina första gräsmatcher den här veckan och han imponerade inte i sin första match idag som han vann i tre set. Relativt duglig chans för Ymer trots allt alltså. Vid eventuell vinst väntar troligen Marterer i kvalfinal. En jättefin lottning det men problemet i sammanhanget är väl att det numera finns väldigt många spelare som är bättre än Ymer i de här kvalet och Marterer är nog också en av dem.

Fortsättning följer men två svenskar två segrar ifrån huvudturneringen alltså. Bollen är rund, allt kan hända.