Nu ni. Nuuuuuu ni. Världens finaste, största, pampigaste, fräsigaste. Den enda riktiga. Tennisturneringen.

Stora ord, japp. Men Wimbledon kan backa upp allt.

Om man ska försöka sig på att beskriva det kort, enkelt, så skulle jag säga att Wimbledon är den enda tennisturneringen som går lite utanför sporten. Det spelar ingen roll om du är intresserad av tennis. Eller sport för den delen. Om man frågar någon som bor i en grotta, och som avskyr sport, så är Wimbledon troligen en av typ 10 sporthändelser som man ändå kan nämna. Sen hur mycket det betyder, det är väl individuellt. För mig betyder det en del. Wimbledon är ”bara” en av de fyra slamsen. Men Wimbledon är också något annat. Något som i min mening gör den större. Vinner man en av de andra Grand Slam-turneringarna så vinner man en tennisturnering, en Grand Slam-turnering. Vinner man Wimbledon så vinner man Wimbledon. Det går liksom utanpå Grand Slam-turneringarna. Det är något annat.

Det finns ett ganska bra sätt att beskriva det där, tror jag i alla fall. Nu har vi inte de två personerna här, så de kan nog inte bekräfta det. En av dem hade aldrig bekräftat det. Men jag brukar alltid tänka på dansken Frederik Nielsen. Högst troligt vet ytterst få ens i Danmark vem han är. Men han har vunnit Wimbledon. Visserligen i dubbel. Men fortfarande, han vann. 2012 närmare bestämt tillsammans med Jonathan Marray, en annan helt okänd nisse för övrigt. För honom måste det nästan vara ännu konstigare. Han är engelsman, och har vunnit Wimbledon, trots att ingen vet om det. Jag kan bara föreställa mig känslan för dessa två när de nu när de lagt av berättar att de spelat tennis, och vunnit Wimbledon. När alla då skakar på huvudet så säger de väl att det bara är att googla, och så står det där. Nielsen dansk. Robert Lindstedt, svensk. Som också vunnit en Grand Slam-turnering. Han vann Australian Open 2014 efter att tidigare ha varit i final i Wimbledon tre år i rad mellan 2010 och 2012. Men han vann aldrig Wimbledon, den sista dräpande finalförlusten där mot Marray/Nielsen alltså. Han vann Australian Open. Och även om han själv troligen gärna framställer det som att Australian Open är minst lika coolt. Samma situation. När han ska berätta att han spelat tennis och att han en gång vann Australian Open. Pratar han med någon som inte är superinsatt, då kommer han få en följdfråga om huruvida det var någon stor turnering han vann eller så. Låt oss säga att jag hellre hade varit Nielsen. Att kunna säga. Jag vann en gång Wimbledon. Det är liksom lite tryck i det så att säga.

Som många andra så får jag säga att jag också har en närmare anknytning till Wimbledon än till andra turneringar. Jag har ju inte alltid hållit på med tennis. Fram till detta århundrade var tennis en sport i mängden för min del men just Wimbledon, det minns man ju. Man minns Edberg, Becker, allt det där. Man kollade alltid på Wimbledon, men helt ärligt har jag i princip inga minnen från några andra turneringar. Det var Wimbledon som var VM i tennis, typ.

Just Edberg är vår senaste svenska vinnare av turneringen. Han vann 1990, och 1988, men hade det i övrigt väldigt bökigt mot Becker. När man minns matcherna så känns det som att de hade en rätt jämn strid där i några år. Det hade de väl, men Becker gick definitivt vinnande. Han vann tre gånger, och fyra finalplatser. Edberg vann bara två, plus en finalplats. De spelade förresten tre finaler i rad de där två, 88-90. Det var tider det.

Sen dess tuffare för oss svenskar men man ska inte glömma att både Thomas Johansson och Jonas Björkman var i semi 05 och 06. Otroliga händelser. Jag kommer ihåg att det fick en del uppmärksamhet här hemma. Det var så pass långt från Edbergs framgångar att det sågs som något bra att svenskar var med och högg där framme igen men tänk. Tänk vilken grej det hade blivit om det hänt idag, en svensk i semifinal i Wimbledon. Så jäklar hade det blivit drag kan jag säga.

Det ska i och för sig sägas att de inte hade någon chans, Björkman och Johansson. De var i semi men de hade båda behövt slå Federer för att vinna. Johansson hade kunnat nå final i och för sig. Han mötte Roddick i semi och det blev som man hade kunnat förvänta sig små marginaler. Björkman, han mötte Federer i sin semifinal. Och jodå, han fick åka, 2-6 0-6 2-6.

Federer vann förstås de där två åren. Precis som alla andra år under den tiden. Fem år i rad vann han mellan 03 och 07 innan den där matchen kom. När Nadal slog Federer i finalen 2008. Måste vara den match som flest människor minns. Man minns den. Den höll på i en jäkla evighet. Jag kommer ihåg att jag under ett av avbrotten gick och tittade på en fotbollsmatch, och när jag kom tillbaka hade det knappt hänt något, för det tog så vansinnigt lång tid. Federer vann igen 09, Nadal igen 10. Och sen dess har de delat på vinsterna, Djokovic, Federer, och Murray. På tal om minnesvärda tennishändelser. Murray första vinst 2013. En av mina personligen största tennisupplevelser i och med att jag så hårt hade tryckt på att Murray skulle vinna Wimbledon och det säkert i fem år. När han till slut vann, det var lite fräsigt. Det enda lite deppiga där att det inte blev någon riktig final då Djokovic gjorde en riktig plattmatch. Djokovic förresten. Han har vunnit fyra gånger i rad, sju gånger totalt. Och han är dunderfavorit i år också. Är detta rent av året där han inför turneringen är allra största favorit? Jag tror faktiskt det. Han spelas nu till rejält under 2 gånger pengarna, något som är mycket sällsynt, det är väl Nadal som varit lägre i Franska öppna men i övrigt, ovanligt. Jag tror inte att ens Federer stod så lågt under sin tid i Wimbledon men det var forntiden, så jag minns inte den saken helt. Djokovic dunderfavorit den här gången i alla fall.

Vilket för oss in på årets turnering. Där Djokovic väl nästan måste sänka sig själv. Eller egentligen ska man säga så här. Det finns ett gäng som kan slå honom på gräs, men i samtliga fall bygger det nog på att Djokovic bidrar själv genom att vara lite småskadad, att ha en riktigt dålig dag, eller något sånt. Enda undantaget. Kanske ska man säga. För nästan två veckor sen sa jag efter hans första gräsmatch för säsongen mot Rinderknech att Alcaraz, honom kan vi räkna bort direkt från allt som har med Wimbledon att göra. Jag var lite snabb. Nu skulle jag snarare säga att jag inte riktigt vet hur bra han är. Det jag vet är att han är utsatt. Mot fel spelstil, det vill säga någon som tar bort tid från honom, så kan han förlora mot, kanske inte vem som helst, men i alla fall ganska många. Men det är också så. Man vet inte riktigt hur bra Alcaraz är. Hans sista matcher i Queens var riktigt bra. Vi vet inte hur han ser ut när han väl möter Djokovic. Djokovic har också ett sätt att spela på gräs som lite skulle kunna tänkas bjuda in Alcaraz till att spela bra. Men det där, det är sjukt långt bort. Jag ville bara ha det sagt. Att kanske möjligen skulle Alcaraz kunna slå Djokovic utan att Djokovic behöver sänka sig själv men det där, det har vi ingen aning om där vi står just nu.

Nu, lottningen som precis är gjort. Här har vi den.

Vi tar den i fyra delar, kvartar av lottningen och vi tar den ganska snabbt. Det är så mycket mer spännande att skriva om matcherna längre fram när det faktiskt är dags för dem.

Alcaraz seedad etta, inte Djokovic. 80 poäng marginal skiljer det mellan dem just nu.

Inga jättestarka motståndare han börjar mot Alcaraz men två spelstilar som har precis den spelstil han inte vill möta skulle jag säga. Både Chardy och Rinderknech vill ha noll spel om bollen och kommer göra så Alcaraz får svårt att få igång de dueller han vill ha. Chardy är på tok för dålig, han spelar ju knappt längre. Rinderknech inget bra heller. Så det ska ju inte vara några problem men kom ihåg matchen mellan Alcaraz och Rinderknech i Queens. Den kunde slutast hur som helst.

Rent allmänt en mardrömslottning för Alcaraz. Lite tråkigt att inte Djokovic fick den här egentligen. Så han hade fått bekänna lite färg. Delen med Zverev, Berrettini och De Minaur där, de kan inte vara nöjda, och Alcaraz ska inte vara nöjd med att behöva möta vinnaren i fjärde rundan. Nu missade jag att nämna Jarry förresten. Högkapabel. Vilken skitlottning för Alkis.

Lite lugnare på den andra åttondelen här. Rune känns knappast glödhet men ändå bra chans för honom att gå till kvarten och hålla sin seedning.

Också övre halvan. Samma halva som Alcaraz alltså.

Medvedev, svajig på gräs. Tsitsipas, enormt svajig rent allmänt just nu. Bra läge för många andra. Korda, Paul, Norrie, Raonic och Murray kanske, vem vet, Mannarino? Ganska svag kvart det här och många med väldigt bra chans.

Nere på den undre halvan. Ruud semiseedad, han kan givetvis inte gå till semi i Wimbledon men han har i alla fall fått någon slags superlottning. Han har faktiskt chans på kvarten i alla fall men då ska han ändå slå några spelare som han på det här underlaget är klart sämre än. Bautista den bästa spelaren på den kvarten. Då tyder det på att det är en svag åttondel kan man ju säga när Bautista är favorit på att ta sig till kvarten.

Sinner känns inte trygg just nu. Fritz form är ordentligt svajig. Det finns dock inte mycket annat där så en av dem borde klara det och sen också jättechans för den av dem som gör det att gå till semi.

Superlottning för Mikael Ymer i första rundan. Molcan kan inte vara bra på gräs överhuvudtaget. Sen Fritz, det blir väl lite väl tufft kanske men på Ymers nivå får man vara nöjd om man serveras en chans att vinna en match i en slam.

Djokovic, här kommer han, stora stygga vargen.

Inga problem med lottningen här skulle jag säga. Promenaden till kvarten kommer bli enkelt.

Sen har han Kyrgios på samma kvart som synes, men att Kyrgios ska klara det där. Det är ju inte omöjligt men han måste hålla någon slags nivå för att slå Rublev ändå och tveksamt skulle jag säga att han gör det.

Men det är klart vi kan hoppas. Djokovic-Kyrgios i kvarten. Det hade varit något.

Vi stannar där för nu och noterar istället att vi kommer skriva enormt mycket om de här matcherna när det väl är dags på måndag.