Rubriken stämmer inte. Men jag kunde inte låta bli. Den var för passande.

För den stämmer inte, eller?

Det var mycket med kungar igår. Eller var det mer än en på plats? Det var väl en blivande. Eventuellt en eller ett par tenniskungar. Men det var väl bara en riktig kung där. Kanske den enda riktiga. Den enda som faktiskt ser ut som en kung. Spaniens kung Felipe. Otroligt pampig. Och att han inte åtminstone fick vara med och dela ut pokalen efteråt. Det var väl den enda besvikelsen lite grann. Det hade man ju velat se.

Jag tycker vi börjar där. Efter matchen. Vi börjar vid Djokovic tal.

Det är ganska fantastiskt ändå. Hur en person som uppför sig så icke kungligt på banan. Som utanför banan uppför sig som något som är ungefär så långt ifrån en kung man kan komma. Kan vara en sån ouppnåelig kung i förlustens stund. Jag kan inte förstå det. Jag förstår det inte. Det måste vara en sån enorm innerlig trygghet på något vis. Att han är så otrolig tillfreds med sig själv tennismässigt. Att han kan uppföra sig så efter stora förluster, Djokovic. Jag tycker han är helt fantastisk. Det finns ingen annan idrottsman som kan gratulera den som besegrat honom på ett sätt som ens liknar Djokovic. Hela talet efteråt. Hur han med ärlighet berättade om hur han såg Alcaraz som en riktigt tuff motståndare på grus, som ett problem på hardcourt, men att han inte hade väntat sig det på gräs. Med tillägget om att han hade koll på att Alcaraz knappt spelat på gräs inför i år och hur fantastisk han utveckling under sommaren varit. Det finns ingen annan som skulle bemöda sig att berätta det där. Det är bara Djokovic. Och hela avslutningen om att han var glad över hans son fortfarande var kvar och tittade, och såg glad ut trots förlusten. Han må vara knäpp, Djokovic, men han är nog en rackare på att sortera upp vad som är viktigt och inte. Många har gråtit under tacktal men Djokovic på något sätt glada förlusttårar där i slutet, de kändes lika delar sympatiska som ärliga. Och man fick lite den där känslan. Det som han också så ärligt berättade. Han har vunnit så många stora, jämna matcher, särskilt i Wimbledon. Det var nog ganska rimligt att han förlorade den här. Det unika är väl bara att han kände det, och erkände det, så nära inpå matchen. Lika liten som han är med sina åsikter utanför banan, lika stor är han på banan, Djokovic, åtminstone efter matcherna. Under matcherna, kanske lite mindre. Hans uppträdande igår, med manglandet av en uråldrig nätstolpe samt ett gestikulerande mot publiken som inte är värdigt en superhjälte. Uselt skulle jag kalla det. Bråkandet med domaren icke att förglömma. Inget bra.

Det där var ju lite busigt, eller hur? Att vi började med Djokovic. För kungen kanske ändå är död, jag vet inte det än, men kanske. För om Alcaraz kunde vinna den här matchen. En match som det kändes som att han spelade instängd i en bur i stort sett. Ja, vad i hela världen ska då hända när Ferrero släpper ut honom ur buren och låter honom springa fritt, även på gräs. Inte vet jag. Kapacitetsmässigt kan det nog bli ganska giftigt åtminstone.

För hur många gånger fyrade han av sin forehand igår, Alcaraz? Hur många kanoner blev det? Om vi bortser från de gånger han var pressad och var tvungen. Fem, kanske? Han höll igen i det slaget under precis hela matchen. Helt ärligt kan jag inte svara på varför, men det måste väl vara någon slags taktisk bedömning. Att de denna gång skulle besegra Djokovic så här. Med hjälp av serven och att sen stå och hålla i bollen. Det är svårt att säga att det var en felaktig taktik, han vann ju. Men jag hade velat se den version av matchen där Alcaraz vågat blåsa på. Det kanske hade gått ännu bättre.

Det som jag imponeras allra mest av när det gäller Alcaraz och gårdagens match är hur han liksom lärde sig under matchens gång. Talang handlar om förmågan att lära sig saker. Hur snabbt det går. En talang har möjligheten att bli enormt duktig förutsatt att den också gör jobbet. En icke talang kan jobba hur hårt som helst, det tar ändå för lång tid innan den lär sig. Alcaraz är en talang på en sällsynt nivå. En nivå där han kan utvecklas under matchens gång.

För under första set igår. Såg ni vad som hände? Alcaraz hade helt sjuka problem ute i hörnen. Att få fäste ute i hörnen. När tempot var högre än det varit i hans tidigare gräsmatcher såg man helt plötsligt att han ännu inte var helt färdig på underlaget vad gäller sättet att röra sig. Han klarade inte av att sätta ner fötterna ute i hörnen utan fladdrade utåt varje gång han blev pressad och jag var redo att börja skriva dödsrunan om honom som grässpelare. Att han höll utmärkt mot sämre spelare som inte pressade honom men att han föll ihop som en pannkaka men tempot blev högt. Så hade det också blivit, om han nu inte lärt sig att hantera det, bli bättre på det, under matchens gång, något som ärligt talat borde vara omöjligt men är det någon som ska lösa det omöjliga så är det väl tidernas talang inom idrotten kanske.

Vad avgjorde då?

Det gott folk. Det är i alla fall enkelt att säga.

Man kan leta efter detaljer. Som att Alcaraz vann den och den poängen. Tillfälligheter finns alltid. Men det var serven som i stort gav honom vinsten. Att det blev ett så stort plus som det blev för Alcaraz i kategorin serve- och returer. Han fick mycket mer gratis, mycket bättre lägen på sin serve än vad Djokovic fick. Han har en bättre serve, han klarade av att vara åtminstone nära Djokovic i returkategorin igår. Men kanske mest av allt. Jag tycker faktiskt att Djokovic servade under det man kan förvänta sig av honom. Särskilt på de viktiga poängen.

Hur bra var då matchen?

Spänningsmässigt, full pott. Det var sjukt längesen jag så gärna ville att en spelare skulle vinna en match. Jag kan nog ha luftat ett par segergester under matchens gång. Returen som avgjorde andra set. Den var pampig hörni.

Kvalitetsmässigt, det var bra. Men det var ju inte sådär utomjordiskt. Det var lite stökigt med vinden. Alcaraz blåste inte på allt han kunde utan var ganska lugn. Djokovic var under delar av matchen spänd. Misstolka mig inte. Nivån var otroligt hög men när det spelas en av de största matcherna genom tiderna, då har man ju någonstans tidernas bästa matcher som måttstock. Så bra var inte den här matchen. Gräs inbjuder väl kanske inte riktigt till att arrangera en av tidernas bästa matcher för den delen heller.

Vad händer då nu?

Det är väl kanske på något sätt det viktigaste.

För visst kan Djokovic bättre än igår. Men frågan är. En hardcourtmatch mellan de här två. Där Ferrero släpper lite på tyglarna. Jag tror att Alcaraz har kapacitet att blåsa bort Djokovic, kanske redan i US Open.

Ingen Grand Slam över ett år för Djokovic den här gången heller men helt ärligt. Skulle han göra det, då skulle det varit för ett par år sen, innan Alcaraz. Det var då han skulle tagit chansen. Nu hade det känts rent konstigt om han klarat det.

Avslutningsvis. En reflektion. Eller mer en känsla kanske, jag vet inte. Jag kom att tänka på Nadal efter matchen. Och det var första gången jag tänkte, hoppas han inte kommer tillbaka. För tänk er. Tänk er om Nadal behövt möta Alcaraz säsongen 2023. Jag ska säga så här. Jag tror inte det är omöjligt att Alcaraz skulle hålla igen för att skona Nadal. För hur bra skick Nadal än kommer tillbaka i. Han kan inte mäta sig med det här. Det finns inte en chans i världen och då blir det nog faktiskt bättre om vi får slippa se det och istället får minnas Nadal som den han var, dominanten på det Alcaraz gör, innan Alcaraz kom.

Fantastisk turnering. Tack till alla er som hängt med, såväl här som inne i facebookgruppen. Nu laddar vi om. Båstad härnäst och sen kommer det ju någon lite större amerikan turnering framåt hösten. Det blir nog inte så tokgit det heller. Det finns ju faktiskt ett par tennisspelare som är ganska vettiga.