Och vi är tillbaka! Vad det var som hände, det vet jag inte. Något funkade inte i ett par dagar helt enkelt men nu har våra kära Bethard-hjältar löst det på ett sätt eller annat. Och vi får hoppas att det inte återkommer.

Hur säger man. Man saknar inte kon förrän spiltan är tom. Det är något sånt där. Ordspråk. I det här fallet tror jag faktiskt både ni och jag kan skriva under på det. Ibland kanske jag inte har sådär supermycket att säga alla dagar men när man väl har något att säga. Det var hemskt att inte kunna gå in och skriva häromdagen. Hemskt kanske starkt ord, men frustrerande, det var det.

Det var tur att de här två tekniska misärdagarna inte skedde under Wimbledon, men det var väl ändå inte de bästa dagarna för det. För i förrgår, då tog Mikael Ymers karriär slut, eller? Det efter att han inte låtit dopingjägarna köra upp sina grejer i honom, för att tala hans eget språk.

Mycket har skrivits redan och det är väl egentligen bra att jag är sist ut kanske. För det är förstås det jag tycker som verkligen betyder något. Jag är ju trots allt den enda som verkligen behärskar grenen att skriva om tennis i det här landet.

För när jag är sist ut kan jag ju också skriva om det som skrivit. Och där tycker jag det finns något att skriva. För jag tycker det är rätt osmakligt.

Ingen tycker om Mikael Ymer. Men det brukar vi i normala fall inte läsa så mycket om. Förutom då från mig. Men nu, när det här kom. Då lyckades alla som på något sätt skriver om tennis, jag tänker främst på kvällstidningarna, helt plötsligt få ut det de verkligen tyckte. Plötsligt klarade de av att få ur sig hur dåligt han uppför sig. Vilken dålig förebild han är. Allt sånt. Det är väl jättebra, det är bara det att det blir så sjukt sunkigt att man vågar säga det nu när han inte längre är relevant för dem. Som att de suttit och bitit sig i tungan i förhoppning om att han skulle vilja prata med dem. Nu när han är borta, då kunde de plötsligt skriva det de egentligen tycker. Jag tycker de borde kunnat göra det lite tidigare.

Vad är det som har hänt då?

Han åker ju inte på att han har dopat sig, Ymer. Man kan inte utesluta möjligheten, men osannolikt. Han åker på att han är en skitunge. På att han tycker synd om sig själv. På att han anser att världen är emot honom.

Om man har ett jobb så finns det ofta baksidor. Det kan jag sannerligen skriva under på. Jag har under hur många år hållit på med tennis. Världens roligaste jobb, men det har funnits baksidor. Som att man kanske trots allt inte träffat så jättemånga människor på dagtid. De senaste åren har jag delägt varit med och drivit ett rätt stort företag med massor av anställda vid sidan om det här. Rackarns bra grej det också ska jag säga. Men baksidor, sannerligen. Man kanske behövt träffa lite väl många människor ibland, för att göra jämförelsen. Normala människor lever med det här. Jag gör det sannerligen. Jag är otroligt lyckligt lottad. Jag har under hela mitt liv gjort i princip det jag vill, och de senaste åren lagt till något som kanske varit lite extra bra ekonomiskt, men möjligen inte fullt så kul. Jag förstår att jag ligger en bra bit över medel på rolighetsskalan. Jag förstår att de allra, allra flesta inte har lika kul som mig. Många har det också väsentligt sämre ekonomiskt.

Mikael Ymer. Han är komplett jävla immun mot det där. Han fattar inte på en enda liten jävla punkt att det han gör är bättre än 99% av alla människor. Eller så fattar han det, men han vägrar att inse att vad man än gör så finns det vissa baksidor.

Som att han vägrat acceptera att det finns regler i tennis, som man bör följa, trots sin eventuellt lätt grandiosa självbild.

Som att han vägrat fatta att om man vill bli älskad, som han så gärna velat, så lär man göra något för det också. Folk börjar inte gilla en om man framställer sig själv som avskyvärd.

Mest av allt i det här fallet dock. Som professionell idrottare finns det en baksida. Man måste berätta var man befinner sig under vissa tider. Inte under alla tider, som det otroligt slarvigt framställts på vissa håll de senaste dagarna. Man ska befinna sig på en specifik plats en viss tid någon gång ibland. Detta för att det ska vara möjligt att genomföra oannonserade dopingtester. Sen kan jag tycka att det inom tennisen är en helt onödig grej. Spelarna är ju ute och reser hela tiden och att de då ska behöva hålla på med det där, totalt onödigt. Det skulle räcka utmärkt att testa dem under turneringarna och att man kunde lägga till den här vistelserapporteringen enbart när spelaren i fråga har ett uppehåll från tävlandet. Jag gissar vilt att det här har att göra med att det ska vara samma system för alla idrotter om man vill ha med sin idrott i OS. Jag tycker att tennisen i så fall skulle kunna skita i OS för det här är helt onödigt, och OS är inte på minsta sätt viktigt för tennisen.

Men. Nu har man den här regeln. Och då är den en sällsynt baksida på ett annars helt fantastiskt jobb som Mikael Ymer lyckats skaffa sig. Han klarade dock inte att hantera den, och där blir det bara sorgligt. Den nivån av bortskämdhet. Att man levt i en så oerhört snäv värld att man inte kan leva med en sån enstaka, relativt liten baksida med jobbet. Det blir bara sorgligt och alla människor runt honom måste verkligen se misslyckandet. Hur man så fatalt kan ha misslyckats med att skapa en fungerande vuxen människa som förstår hur livet fungerar.

Hur blir det då nu?

Mikael Ymer är snart 25 år gammal. Han har spelar in nära 30 miljoner kronor. Han betalar dock skatt. Han har nog ganska stora kostnader. Då det väl hänger ihop det där lite grann. Är man ett barn som får några kronor på kontot. De ligger nog inte och rostar ihop där så att säga. Han har nog bränt den del som kanske inte finns kvar. Han har lite pengar, men jag skulle säga att han definitivt inte har pengar så han klarar sig livet ut, åtminstone inte om han inte skulle anta en väldigt asketisk livsstil, något jag inte riktigt tror att han ser som något superbra alternativ.

Med andra ord, nu ser prognosen faktiskt rätt dassig ut.

Han klarar sig så klart i ett helt gäng år alldeles oavsett. Men säg att han inte skulle lyckas ta sig tillbaka till tennisen. Skulle han börja jobba då eller? Hjärnkirurg? Företagsledare? Brevbärare? Tennistränare? Som Kalle Anka brukar säga. Tillåt mig småle.

25 år snart alltså, Ymer. 1,5 års avstängning. Av någon anledning fick han ett halvår mindre än de två år som en sån här överträdelse ska ge. Han fick dock inte den rabatt på ett helt år som spelare som erkänner sitt misstag brukar få. Så det landade väl någonstans mittemellan. Han får en liten rabatt för att han högst troligt faktiskt inte varit dopad, men inte hela rabatten för att han uppfört sig skitdåligt. I sitt försvar som han själv lagt ut använde han sig av Gud som vittne om att han inte gjort något fel. Jag är inte helt säker på att det imponerade på skiljedomstolen. Det är svårt att kalla in Gud som vittne.

När han får börja tävla igen är han 26,5 år gammal. Ingen ålder egentligen. Men man ska komma ihåg några saker.

Under de här 1,5 åren kommer han i princip inte kunna träna. Inte på ett vettigt sätt i alla fall. Etablerade spelare kommer inte vilja träna med honom. Han kommer inte få träna på platser där det spelas proffstennis. Han kommer faktiskt inte ens få träna i lokaler som inte är privatägda. Ni vet det där att folk kan bli avstängda från gymmet för att de nafsat lite på ryssfemmorna. Det är samma grej. Är man avstängd, då får man inte ens vistas i lokalerna. Kort sagt, Ymer är bannlyst, både från att träna med professionella spelare och i lokaler som på något sätt tillhör tennisens paraply. Det enda han kan göra är att hitta en privatägd tennisbana. Det är ju inte så svårt. Han kan ju bygga en. Men sen blir väl det svåra. Han kan inte ha en tränare som håller på med något som har med tennis att göra. Och han kan inte träna med en spelare som spelar professionell tennis. Så, ja, vad ska han göra? Bolla mot garageväggen?

Allt det går att lösa. Bara man är smart och har drivet. Frågan är hur det kommer stå till med de där grejerna för Mikael Ymer dock. Det enda jag vill landa i att det är ingen behaglig träningsperiod som väntar. Det är lite mer trassligt än så för honom.

Sen ska man också veta vad som händer när han kommer tillbaka.

Det finns ingen skyddad ranking för dopingsavstängda spelare. Han kommer givetvis heller inte få några wildcards till turneringar för…ingen tycker ju om honom vilket nog också gäller arrangörer, inte minst nu. Ymer kommer komma tillbaka helt utan ranking och där finns det inga genvägar. Han måste börja bygga ranking.

Det finns faktiskt en spelare som lyckats med precis det som Mikael Ymer åtminstone kanske kan drömma om just nu.

Jarry blev ju dopingsavstängd för några år sen. Han fick dock bara 11 månaders avstängning, vilket i sig är helt sjukt. Idag hade han garanterat fått två år. Men han fick 11 månader. Han var rankad 78 när avstängningen började. Han var rankad noll, ingen ranking alltså, när avstängningen var över.

Han fick dra igång med futureturneringar i Dominikanska republiken när han kom tillbaka. Torsk i första omgången i de två första turneringarna, precis innan jul samma år som han blev avstängd precis i början av.

Året efter lyckades han få wildcards till några turneringar hemma i Chile, en challenger och en atp. Men han hade svårt att vinna matcher. Det här är väl skillnaden mellan hans och Mikael Ymers resa. Man ser lite annorlunda på doping i Sydamerika tror jag. Nu generaliserade jag, men Jarry fick wildcards på löpande band till challengers precis efter sin avstängning. Det kommer inte Ymer få. De där wildcardsen gjorde att Jarry framåt sommaren hade ranking nog för att komma in i challengers av egen kraft. Sen fortsatte han på challengertouren hela året och avslutade året rankad på plats 160 i världen. Och då ska man veta det. Han gjorde ett fullt okej år på challengertouren, särskilt sett till att han kom in med ett så långt uppehåll i ryggen. Det ska också sägas att Jarry innan sin avstängning var på samma nivå som Ymer är nu. Som en atp-spelare, men inte en jättebra sådan.

Jarry gjorde sen ytterligare en hel säsong på challengertouren där han segade sig upp mot topp-100.

Och sen vet nog många av er vad som hänt i år. Han har fått till en helt enorm höjning och är nu en av världens bästa spelare.

Det jag vill komma till är att det tog två år för Jarry att gå från orankad till att bli topp-100 igen. Han återkom till topp-100 i februari i år.

Om det tar samma tid för Mikael Ymer, där jag skulle säga att det är klart mer troligt att det tar längre än kortare tid, så är han nästan 30 år gammal innan han är tillbaka på atp-touren. Förutsatt då att han lyckas behålla någon slags nivå under det bökiga uppehållet.

Det enda positiva är väl att det blir enklare för honom med dopingskontrollerna. Det är inte lika hårda bud med rapporteringen om man inte är rankad topp-100 även om Ymer som förbrytare så klart kommer testas lite extra i alla fall.

Det enda jag kan tänka är väl, tänk vilken rackarns tur att det här inte hände en spelare som man tycker om. Vad sjukt deppigt det då hade varit. Även om man väl också kan säga att det här nog inte hade hänt en spelare man tycker om. För en spelare man tycker om, den uppför sig inte som Mikael Ymer.

Avslutningsvis, varför i hela världen har jag en bild på Casper Ruud till artikeln?

Jo, han förtjänar att synas i samband med detta, dopingsavstängda spelare. Han försvarade nämligen häromdagen på ett tydligt sätt sin kompis Mikael Ymer. Ruud hamnar därmed nu otroligt långt upp på skitlistan.