Ska vi ställa in alla andra matcher framöver kanske? Det är väl i schack man har något sånt där. Att man bara har ett mästarmöte. Alla andra får inte vara med. Det känns väl som att vi börjar närma oss något sånt där för oj vilken skillnad det är. Vilken otrolig skillnad det är. Mellan de här två och alla de andra.

Jag fyrar av ett påstående. Jag tror inte att Djokovic spelat en match som han så gärna velat vinna som den här.

Det låter ju konstigt. En mastersfinal. Han har vunnit 38 förut. Vem bryr sig om den 39:e liksom. Men jag tror det var helt oviktigt för honom. Han är nog åtminstone delvis förbi det där, att vinna saker. Nu handlar det om att hålla folk stången och där är det ju egentligen bara Alcaraz. Han måste slå Alcaraz för att fortsätta känna sig bäst och en förlust här hade varit ett slag mot den känslan. Då hade han haft två raka torsk och det vill han inte ha.

En sak till för övrigt jag inte tror jag sett förut. Att någon i andra poängen av ett avgörande sets tiebreak är så trött att man helt glömmer bort hur man spelar forehand och därmed fyrar av en tvåhandsforehand. Han måste ha trott att den skulle gå ut den där men jääääävlar vad trött han var på slutet, Alcaraz. Tror faktiskt delvis en ny känsla för honom, en känsla jag också tror han hade svårt att acceptera. Det blev som att han nästan valde att slå bort sig på slutet för att slippa visa att han inte orkade mer.

Just det där, hur det slutade, tror jag också man lite kan koppla till vad som avgjorde. Även om det inte var just det där, att Alcaraz slog bort sig i slutet, som var det faktiska avgörandet. När Djokovic var sådär trött i andra set. Det var inte så att han accepterade det och stod och slog bort sig direkt. Djokovic var klart mer besatt av att vinna den här matchen än vad Alcaraz var. Jag tror kanske att Alcaraz hade den lite trevligare upplevelsen av dem. Jag tror att han mest tyckte att det här var så sjukt roligt. Att en av de första gångerna verkligen få mäta sig med någon där han kunde och behövde plocka fram allt han har. Jag tycker man kunde se det också. Om man bortser från den absoluta avslutningen så hade Alcaraz inga problem överhuvudtaget med att slå igenom sina slag hur viktig poängen än var. Medan Djokovic, låt oss säga att han var lite mer spänd på de viktiga poängen. Med det inte sagt att det var någon större fördel för Alcaraz. Det där är en punkter där flest har fel gällande hur saker och ting händer i tennis. I princip alla ser det som något dåligt när en spelare blir spänd och börjar riskminimera i viktiga lägen. Jag skulle säga att många spelare egentligen ofta är bättre när de börjar spela så. De vägrar missa, blir mer noggranna, och det krävs mer från motståndaren för att vinna poängen. Det kunde man se på flera avgörande poäng i den här matchen. Djokovic arm blev mer och mer krokig i forehanden medan Alcaraz bara bombade på. Men Djokovic vägrade missa, Alcaraz missade. Ta bara den där sjuka poängen, den andra i det avgörande tiebreaket. Den som avslutades med en tvåhandsforehand. Djokovic var så trött i den poängen att det såg ut som att benen skulle vika sig. Men han sket i det. Han hystade in slagen ändå medan Alcaraz försökte spela på som vanligt. Det gick till slut inte.

Hur bra var då detta?

Det ska man ju vara otroligt försiktig med såhär nära inpå en match. Men jag skulle i alla fall säga klasser bättre än Wimbledonfinalen och jo, jag kan nog säga det. Det här är en av de bästa tennismatcher som spelats. Exakt var man placerar in den, det kan vi väl vänta med. Men nivån, svängningarna, kraftmätningen. De kommer förhoppningsvis spela ett gäng matcher till mot varandra de här två men om det mot förmodan skulle hända något som gör att det inte blir några mer. Då fick vi i alla fall se det här en gång och det är väl härligt att ha det gjort. Vi fick i alla fall se hur sjukt bra det kunde vara.

US Open om en vecka. Final om tre veckor. Helt ärligt. Nu kan man ju inte tänka så. Hade det här varit en femsetare, då hade de inte blåst på som de gjorde utan hushållit med krafterna på ett annat sätt. Men tänk er två set till på den här matchen. Då hade vi fått avsluta med ett sets rullstolstennis. Inte en chans i hela världen att de hade två timmars tennis till i sig och då ska man veta det. De är inte bara världens överlägset bästa tennisspelare. De är troligen också de mest vältränade och mest uthålliga. Så att de lyckades banka ut såhär mycket ur sig på ”bara” tre set. Jag undrar hur det hade blivit med en femsetare. Förhoppningsvis får jag uppleva det om tre veckor.