”Den här matchen har allt”. Jag undrar hur många gånger man skrivit det från det officiella kontot för US Open. Vissa gånger mer löjligt än andra. På tal om det kontot. Gå in och kolla där. På Facebook eller X. Jag delade det också precis i vår grupp på Facebook, Tennisen. Djokovic sjunger lite i mikrofonen efter sin match. Om ni tänker er en skämskudde. Och så drar ni liksom ut den så alla sidor blir två meter långa. Det är ungefär den man hade behövt.

Det var ingen av gårdagens kvartsfinaler som hade allt. Eller ja, varken gårdagens eller dagens kvartsfinal ska sägas. En spelades igår, den andra idag då den startade runt tretiden i natt svensk tid. Sen spelas det en till kvart ikväll, och sen en i morgon också då den sista kvartsfinalen kommer spelas efter midnatt.

Ingen av matcherna hade allt. En av dem hade i alla fall någonting.

Den första, Djokovic-Fritz, den hade inte så mycket. Värme, var väl det som den hade. Djokovic såg ovanligt varm ut påfallande tidigt men jag tror man kan bokföra det på kontot gällande att när han bli för säker på vinst, då måste han fokusera på något annat. Så det i alla fall framstår som att det är lite trassligt. Det kan liksom inte bara vara enkelt. Det går ju inte. Det mest påfallande i den matchen skulle jag säga hur chanslös Fritz var. Inte hur överlägsen Djokovic var, utan hur chanslös Fritz var. Att man kan vara rankad topp-10 i världen men inte kunna bjuda till lite mer spelmässigt. Knappast något nytt. Fritz är en i raden av alla amerikaner som servar bra och sen skjuter från höften. Han gör det bra, bättre än de flesta andra, men man måste ju också se vilken gigantisk skillnad det är mellan ett tennisgeni som Djokovic och någon som…ja, skjuter från höften. Det är anmärkningsvärt att Fritz varit en stadig topp-10 spelare i snart ett år nu. Det hade inte hänt om bredden på toppen skulle vara vad den borde vara.

På tal om att vara topp-10. Det är ju Tiafoe också just nu och där blir det nästan hånfullt. Hånfullt mot de spelare som fram till för något år sen slet så mycket och var så bra men som ändå inte alltid lyckades vara topp-10. Så sladdar det några år senare in en kille som knappt kan spela och med sin närvaro på topptian i princip säger att jaha, det här var ju inte så svårt. Nu låter det hårt här. Men jag kan inte säga det mer ärligt. Det är ett fullständigt skämt att Tiafoe är topp-10. Med en normal, vettig konkurrenssituation skulle jag säga att han knappt ska vara topp-20.

Förlorade gjorde han också idag och det på ett mycket märkligt sätt. I det fjärde setet, när matchen började kännas avgjord, slog kommentator Tomsvik fast att Shelton varit den mycket bättre spelaren i matchen. Jag måste där börja med att säga att jag tycker det är jättebra att en kommentator vågar säga och stå för en egen åsikt om matchen. Det kan det vara lite klent med på andra håll. Eller så kan det istället bli för mycket av den varan. Men bra så i det här fallet. Det är väl bara det att jag inte kunde hålla med mindre. Jag skulle nog snarare vända på det. Jag har lite svårt att förstå hur Tiafoe lyckades förlora den här matchen.

I inledningen var han inte förberedd, Tiafoe. Han kom in och visade upp sina fina skor i vanlig ordning, ett par i varje hand. Det är en amerikansk grej det där som vi här hemma nog aldrig kommer förstå. Har man fått sitt namn tryckt på ett par skor, i USA är det väl ungefär som att få Nobelpriset som svensk. Vi halvsvårt att förstå, men att ha ett par skor som är sina egna, det är stort. Tydligen. Som med allt annat kommer det förstås från basketen där de coolaste spelarna har sina egna skor med särskilt design och sitt namn på dem. Kort sagt, det är en stor grej, det går inte att förstå.

Sen är han ju aldrig taktiskt förberedd, Tiafoe. Nu låter det som något slags hata-USA-inlägg det här. Mycket kan man nog beskylla mig för, men inte den saken. Däremot så, de är rätt enkelspåriga, de amerikanska tennisspelarna. Vilket är intressant i sig. Jag satt och tänkte på det under matchen. När man tar våra europeiska duktiga spelare så ser man liksom hur de skolats tekniskt från ung ålder och känslan är att de inte gjort så mycket annat än att spela tennis i livet. När det gäller vissa amerikanska spelare, kanske egentligen inte Tiafoe, eller Fritz för den delen, men man kan väl ta Shelton som ett exempel. Han är den där typen av typisk amerikansk idrottsman där man först bygger en mer eller mindre perfekt idrottsmaskin, och sen sätter man den på en sport. I Sheltons fall var det väl rätt länge inte självklart att spela tennis. Han hade annat som intresserade honom mer men han blev bäst på tennis och så fick det bli så.

Förberedd var han hur som helst inte, Tiafoe. Precis som Paul inte heller var mot Shelton. Det kan vara olika det där. Mot vissa spelare spelar det inte så stor roll om man har koll på motståndaren och anpassar sig efter den. Mot Shelton skulle jag säga att det betyder allt. Tiafoe gick i exakt samma fälla som Paul. Han hade en ganska så offensiv returposition. Han försökte möta returerna genom att ta ett steg framåt precis när serven slogs, och han fick jätteproblem med Sheltons fart, trots att Shelton, precis som mot Paul, oftast inte gick för fullt på sina förstaservar. Hade Tiafoe, eller Paul, backat bak hade de snabbt märkt. Paul hann i och för sig märka det i de två gem han gjorde det men dum som han är klev han efter det fram igen. Hur som helst. Om man backar så börjar Shelton automatiskt gå för fullt och lite till i sina förstaservar. Något som gör att hans förstaserveprocent och senare hela hans spel rasar. Så enkelt är det att montera ner honom men gör man inte det, då händer det inte.

Sen kan man fokusera på att Shelton vågade massor idag. Och spelade en med sina mått mätt snudd på perfekt match. Men det går liksom inte att komma runt att det låg helt i Tiafoes händer gällande hur det skulle gå. Men han gjorde fel, och förlorade.

Sen så var det väldigt märkligt. För Tiafoe hade ju vänt matchen. Han hade vunnit andra set mycket rättvist. Sen bröt han direkt i början av andra set och det kändes som att det var enstaka minuter från att Shelton i princip skulle fälla in årorna och acceptera ett nederlag. Istället kom någon slags breakfest med fyra break på fem gem någonting innan det stabiliserades igen och setet gick till tiebreak. Det är aldrig ett bra tecken för kvalitén på matchen när det blir sådär och inte heller i det här fallet. Det var ingen bra match kvalitetsmässigt även om det var spännande.

I tiebreaket sen. Shelton hittade ett övertag. Skaffade sig två setbollar. Slog bort den första på returen, dubbelfel på den andra. Sen ett dubbelfel till vilket gav Tiafoe setboll. Och på den nästkommande poängen. Jag tror aldrig tidigare jag sett en match på samma sätt avgöras av ett enda slag. Inte en boll, ett slag. Tiafoe slog en lös andraserve. Shelton laddade för…ja, allt. Han stod ett gäng meter bakom baslinjen. Gick runt och tog i precis allt han kunde rakt. Och någon form av projektil visslade förbi i krysset nere hos Tiafoe. Jag skulle säga att när Shelton valde den typen av slag. En på fyra kanske att han sätter den där. Hade han inte satt den hade han med garanti förlorat matchen. Från det slaget bara vann han sen. Tiafoe var lite vinsträdd. Gjorde några svaga poäng i slutet av tiebreaket och samma sak sen i fjärde. Känslan var att Tiafoe helst ville vinna matchen utan att behöva göra något. Vid de tillfällen där han hade övertag hade han behövt våga lite mer för att verkligen trycka till Shelton.

Så blev det. Djokovic mot Shelton i semi och ändå lite mer intressant än Djokovic-Tiafoe skulle jag säga, men det pratar vi mer om senare. Nu pausar vi ett par timmar och hörs senare idag inför de två sista kvartarna.