Stora matcher lever ett liv. Ett eget liv, brukar man säga och så kanske det är men jag vet inte vad det betyder riktigt. Däremot lever de ett liv som inte vanliga matcher gör.

För ska man vara helt ärlig. Är det inte det som är den stora grejen med stora matcher? Att det faktum att de betyder något gör att något som man inte hade förväntat sig händer?

För vem hade förväntat sig att Djokovic, 36 år gammal, tidernas största tennisspelare och en av de större idrottsmännen genom tidernas också, får man väl säga. Skulle bestämma sig för att håna en amerikansk 20 åring för hans segergest från en tidigare match? Jag kanske inte trodde det när jag vaknade igår så att säga.

Eller möjligen ännu mer. Vem trodde att Medvedev skulle plocka fram sin inre Ivan Navarro Pastor och göra en av sitt livs bästa matcher? Att han skulle göra en bra match, det var väl inte direkt omöjligt. Att han skulle göra en så sjukt bra match, lite överraskande så klart. Att han skulle pricka så enormt rätt taktiskt. Kanske bättre än någon gång tidigare. Det trodde man ju kanske inte.

Ivan Navarro Pastor. Ingen minns honom. Man ska inte minnas honom. Eller kanske ändå. Han harvade på challengertouren under nästan hela sin karriär men han spelade faktiskt också exakt hundra matcher på atp-touren. Där hans siffror var hemskt, 35 vinster och 65 förluster. Så hänger man inte kvar på atp-touren och det var fullt förståeligt att det blev så. För maken till medelmåttig spelare, det vet jag inte om man ens sett på atp-touren. Han kunde i stort sett ingenting. Det han däremot hade, kanske den bäst fungerande, mest tydliga, taktiska inställningen som åtminstone jag sett en spelare ha.

Om man snabbt ska sammanfatta vad Navarro första göra så. Han hade en ganska dålig serve, där han knappt kastade upp bollen. Fort gick det, men ganska löst. Sen sprang han mot nätet alldeles oavsett. Det spelade ingen roll om det var förstaserve eller andraserve. Det skulle jagas på nätet ändå och där kanske man skulle kunna ha någon slags åsikt kring om hans taktik verkligen var hundraprocentigt optimerad. Men i alla fall, det skulle jagas mot nätet och sen hade han absolut en vettig volley, inget snack om den saken. Det var väl den som var lite det han kunde egentligen. Det och att han kämpade. För han var en helt annan person när han tog emot serve, Navarro. Spanjor som han var, eller är, jag hoppas han lever, det borde han göra. Gillade han inte bara att attackera. Han kämpade också. Som han kämpade. När han tog emot serve, då var nätattackerna bortblåsta. Då var han plötsligt en spansk grusarbetare som sket i hur det slutade, bara han inte missade. Han la över allt initiativ på motståndaren. Alltså hundraprocentig skillnad mellan honom som spelare i egen serve och i motståndarens serve. Han var också en av de spelare som ofta spelade med olika racket när han servade kontra returnerade och i Navarros fall var det väl lite vettigt kanske. Han var ju liksom två olika spelare i en.

Nu var han medelmåttig, Navarro. Men därför egentligen ännu mer intressant att han lyckades få ut så mycket av sin karriär. Han är definitivt en av de mest fascinerande spelare jag sett under de 20 år jag har hållit på med det här.

Nu tror jag inte att Medvedev vet vem Ivan Navarro Pastor är. Men det han gjorde igår. Det var faktiskt något som var väldigt likt det Navarro gjorde. Inte som att han sprang på nät efter sin serve hela tiden, men stressen. Tempot mellan bollarna. Viljan att attackera och kommade framåt i sina egna servegem. Medan han i returgemen var mer av sig själv, så att säga. Där började han från en jättedefensiv position och la över det på Alcaraz att vara tillräckligt bra. Jag har sett det här förut från Medvedev. Att han i vissa matcher försökt vara mycket mer offensiv än han egentligen är bekväm med men igår var första gången som han fick ihop det med det han egentligen är. Han kunde utnyttja kontrasterna i sitt spel och utdelningen blev totalt. Jag skulle säga att Alcaraz egentligen inte var särskilt nära. Visst var han på gång när han tagit tredje set. Om han hade fått med sig något i början av fjärde hade det blivit skilje. Medvedev kanske hade grinat ihop. Alcaraz kanske inte var så långt ifrån att vinna, men tittar man på det spelmässiga i de fyra set som spelades skulle jag säga att 3-1 till Medvedev var rimligt.

Hur kunde då det ske? Alcaraz, världens mest kapabla spelare var inte ens riktigt nära Medvedev?

Han har blivit lite av en cirkushäst, Alcaraz. Det låter elakt, det låter hårt, men just precis nu är det verkligen sanningen. Jag minns särskilt en poäng, det var väl i mitten av första set. En sån där boll som han älskar där spelarna turades om att ha initiativet och det slutade med att Alcaraz stod framme vid nät och försökte försvara sig. Medvedev hade ett upplagt läge mitt i banan, med Alcaraz vid nätet. Han är inte bäst i världen på att generera all kraft själv från sin backhandsida, Medvedev. Det blev lite krampaktigt, han träffade nätkanten. Det som händer när man träffar nätkanten från mitten av banan händer. Bollen fick en hög bana utåt och var på väg att gå, jag skulle i alla fall säga en meter ut. Alcaraz viftade dock till fick in bollen, Medvedev tackade och tog emot och vann poängen. Alcaraz skrattade efteråt och tyckte att allt var skitroligt, trots att han just gjort ett supermisstag.

Det där är inte första gången. Alcaraz gör saker som handlar om uppvisning snarare än effektivitet och det spelar honom ingen roll hur bollen slutar, bara publiken jublar. Det handlar om enstaka bollar per match, det är inte det som avgör. Däremot hela inställningen. Tar man bara den här matchen. Medvedev var nog beredd att sälja alla möjliga släktingar. Eller nåja, sin tränare i alla fall kanske. För att vinna matchen. Alcaraz, han kunde leva med en förlust. Vinnandet är just nu inte det absolut viktigaste för honom. Han tycker på något märkligt sätt att det är lite för roligt att spela framför stor publik och det belastar honom. Han tappar fokuset på att vinna.

Medvedev därmed i final och vi får en repris av finalen 2021. Och det hade faktiskt kunnat vara en repris av förutsättningarna också. Ni minns väl? US Open-finalen 2021. Djokovic kom dit med årets tre övriga Grand Slam-titlar. Han hade chansen att göra det enda han inte gjort, förutom då att vinna OS möjligen. Att vinna samtliga slams under ett år. Han hade kunnat vara i samma läge nu, om det inte varit för förlusten mot ALcaraz i Wimbledonfinalen. Och mot samma motståndare. Det var ju mot Medvedev han fick storstryk här i US Open 2021. Inte vunnit US Open på fem år, Djokovic. Det har varit lite trassel för honom. Han har ju inte fått vara med riktigt. Men ändå, dags för första på länge kanske.

Något mer att säga om Djokovic semifinal? Jag tycker inte det. Jag tycker den var väldigt lik vad man hade kunnat förvänta sig. Visst hoppades man att något skulle hända så att Shelton kunde utmana men det var inte realistiskt och det var inte nära. Det blir intressant att se hur Shelton kan följa upp det här. Jag är inte säker på att han kommer vara någon annan spelare än tidigare direkt. Jag tror han kommer få fortsätta slita för sina matchervinster på atp-touren men fortsättning följer där skulle jag säga.

Final imorgon, Djokovic-Medvedev. Inte lika saftigt som det kunde vara kanske, men fortfarande otroligt bra. Men det är ett drygt dygn bort. Nu vilar vi upp oss och är redo för försnack imorgon förmiddag. Matchstart imorgon förresten, 22:00. Boka in det.