Det var Davis Cup igår. Var det någon som märkte det? Matcherna sändes i SVT också. Var väl SVT play tror jag, om man ska vara helt noggrann men de flesta har väl internet nu för tiden så kanske inte så stor skillnad. Det där är något som marginalidrotter ofta skriker efter. ”Varför sändes inte SVT!!!!????”. Och så jämför man med hur mycket skidåkning och annat SVT sänder. Man hamnar sen troligen i en diskussion om hur stor den egna idrotten är, hur liten skidåkningen är globalt, och det slutar med att man dunkar huvudet i väggen, ofta tillsammans med likasinnade.

Men vänta nu, kallade jag precis tennis för marginalidrott? Jag pratar faktiskt inte bara om tennis i det här fallet. Bordtennis-EM i lagspel pågår också den här veckan. SVT sänder där också, men till och med i de linjära kanalerna. Jag har ju en forntida bakgrund inom den idrotten också, och det är väl framför allt där man skriker efter att SVT ska sända allt möjligt. Och att folk i allmänhet då automatiskt skulle bli intresserade för att den egna idrotten är så fantastisk.

En sak tycker jag dock dessa två evenemang den här veckan har gemensamt. Det är liksom inte tillräckligt.

Pingisen, ja jag ser. Det är ett par stycken av de som spelar där som jag skulle kalla för kompisar till mig till och med. Jag har tittat på ett par av matcherna. Men jag kan också bara säga som det är. Det är inte tillräckligt. De spelar ett mästerskap. Ett av vad det verkar enorma mängder mästerskap ska sägas. Det är singel-EM, lag-EM, singel-VM, lag-VM, och så ska OS in där någonstans, och vetefan, det skulle inte förvåna mig om det fanns dubbel-EM eller nåt sånt där också. Tänk simning. Det finns liksom inga vanliga turneringar. Det är bara mästerskap hela tiden till den grad att man inte skulle bli chockad om man fick se att nu är det EM i barnbassäng från Helsingfors, typ.

För att avsluta pingisen. De spelar i Malmö. Malmö Arena. De flesta vet hur stor den är. Många har varit där. De har vad jag kunde se spärrat av övre etage. Ändå är det helt och hållet tomt. Den lilla publik som finns, man ser liksom att det är spelare från de andra lagen, kanske lite familj till de som spelar, och så givetvis, lite vanlig publik. Som är utspridd över enorma läktare vilket gör att det blir helt tomt och deppigt. Av spelet så kan man väl bara säga att vissa idrotter är fantastiska som tv-idrotter. Ta skidåkningen bara. Den gör sig liksom inte jättedåligt i tv-fomrat. Golf en annan sån idrott som liksom kan leva i princip bara för att den passar så larvigt bra för en tv-produktion. Pingis? Lite som innebandy kanske. Det är liksom inte så vansinnigt kul att titta, och där är det så klart ridå, både som tv-sport och som sport att se på plats. Att peka på vad det är, det kan jag inte. Det är bara inte så kul.

Tennis då? Bra mycket bättre i alla fall. Men man måste kanske också se att tennisen är beroende av att det finns något mer. Sporten lever inte riktigt av sig själv och en Davis Cup-match, på neutral mark, mellan två länder som inte är särskilt bra. Det lyfter ju inte riktigt. Och jag kan ju bara säga som det är. Jag minns hur jag i slutet av den gamla Davis Cup-eran. Ni minns det där helt vansinnigt orättvisa formatet där man nästan kunde vinna Davis Cup bara på att siffrorna hamnat rätt. Man turades om att möta varje lag på hemmaplan. Med andra ord, hade man mött ett land på bortaplan på 1960-talet så fick man nu hemmaplan, och ingen hänsyn togs till att flera hemmamatcher skulle kunna ramla in under samma upplaga. Med lite flyt hade man en stark gräs- eller grusspecialist som inte förlorade, och så fick man ett gäng hemmamatcher under samma år. Och så vann man, typ. Enormt orättvist, men vilken fest det var ändå? Rättvisa är nog inte alltid det viktigaste nu för tiden. Man får inte tappa underhållningsfaktorn och det är väl där jag landar lite kring veckans två SVT-evenemang. Jag vet hur duktiga pingisspelarna är. Svenskarna tillhör den absoluta världstoppen i en idrott som ändå ganska många världen över försöker sig på. En otrolig prestation, men var fan är underhållningen? Var är festen? Var är det som gör att jag som tittare ska vilja sitta och titta? Det räcker liksom inte med att jag vet att de är bra. I Sveriges DC-match mot Chile igår, det var ju faktiskt lite publik, trots att matchen spelades i Italien. Men kanske inte tillräckligt. Det var ingen fest som det varit om matchen spelats i Chile. Om man förlagt den till en svensk småstad skulle jag säga att den säkert hade kunnat dra något tusental åskådare till en liten sporthall och det hade blivit lite fest. Men nu, ingen fest. Halvtaskiga spelare. Det håller liksom inte riktigt. Det fanns lösningar på hur man kunde förnya Davis Cup utan att förstöra det. Jag ska inte skriva det särskilt ingående en gång till men man hade alltid en hel vecka till sitt förfogande för matcherna. Man använde bara fredag, lördag och söndag. Två dagar, typ tisdag och onsdag i ena landet, sen två dagar, lördag och söndag i det andra landet. Inte hundraprocentigt rättvist. Inte hundraprocentigt modernt med resorna. Man skulle dessutom behöva göra det extra orättvist för Australien exempelvis då det inte skulle vara hållbart att de skulle kunna spela på hemmaplan. Alternativt att de fick spela vissa matcher enbart på hemmaplan, andra matcher på enbart bortaplan. Kort sagt, det skulle inte gå att sy ihop det helt och hållet, men tänk er festen. Tänk er att spela på bortaplan mot fuskande chilenare tidigt i veckan. Folk sitter hemma i tv-sofforna och får puls. Sen kommer man hem och matchen avslutas under helgen, med just de där pulshöjda människorna från tv-sofforna på läktarna. Det hade varit idrott när den är som absolut bäst och där tror jag också att man lite grann hade hamnat i läget där nivån kanske spelat lite mindre roll. Där hade man kunnat bygga ett intresse även för ett svenskt lag som är alldeles för dåligt.

Men det som är nu. Att vårt dåliga svenska lag spelar i en alldeles för stor italiensk sporthall mot andra lag som inte är jättebra, men ändå mycket bättre. Det håller liksom inte. Det spelar ingen roll hur mycket SVT visar matchen. Är det inte bra nog så hjälper det inte. Det tjatas ofta om att man måste investera saker i något för att intresset ska lyfta. Jag är av diametralt motsatt åsikt. Om man inte har något som intresserar i grunden, då spelar det ingen roll hur mycket det visas, hur mycket det skrivs om det, hur mycket man låter folk gå och titta gratis, allt sånt. Finns inte det intressanta i grunden, då kvittar det fullständigt. Damfotbollen är väl det mest klockrena exemplet och damallsvenskan i synnerhet. Det spelar ingen roll hur mycket folk älskar att se det på tv under mästerskapen. När det är spel i damallsvenskan är det åter lite för dåligt och det är åter hundratals, inte tusentals, som ser matcherna. Undantag, jag vet, Hammarby har börjat ha massor av åskådare men då handlar det om att man lyckats göra det till någon slags turistevenemang. Folk är inte där för sporten i sig. Damfotbollen har mer än någon annan idrott blivit investerad i på precis alla sätt under massor av år, men som sagt, finns inte starten där, det vill säga något som folk faktiskt vill titta på. Då spricker det. Samma syndrom som jag skulle säga att båda veckans SVT-evenemang lider av. Folk börjar inte engagera sig automatiskt för pingis eller Davis Cup i tennis för att det finns möjlighet att sitta på ett enkelt sätt. Det måste finnas någon substans också.

Så där kan det bli ibland. Att jag börjar skriva om något helt annat helt plötsligt. Det är därför ni älskar mig, eller hur?

Det jag egentligen skulle skriva om är ju Sveriges match mot Chile igår.

Först en superfin insats av Leo Borg som pressade Garin hela vägen i en tresetare. Jag satt och lyssnade på kommentatorerna i slutet där de vrålade om att det här betyder att Leo Borg kommer vinna matcher, gå till semifinaler, vinna, och allt det var, på challengertouren. Jag kan bara säga att nej, så är det inte alls. Garin håller knappast i nuläget för spel på challengertouren så länge underlaget är hardcourt så jag skulle väl säga att Borgs insats inte indikerar någonting annat än det han gör normalt sett, det vill säga vinner massor av matcher på den halvprofessionella, om man är snäll, futuretouren. Sen ska jag samtidigt säga att jag tycker han vässat sin serve ganska ordentligt senaste året. Nu är serven vettig och visst finns det någonting där i spelet också. Det är liksom inte helt utsiktslöst. Fortsätter han ta kliv de närmaste åren kan han säkert etablera sig på challengertouren som någon slags lite sämre spelare där men mer än så, angränsande till omöjligt skulle jag säga för Borgs del.

Sen fick Elias Ymer storstryk mot Jarry. Det ska han få, men kanske ändå en insats lite i underkant av vad man kunde hoppas på.

Torsk även i dubbeln vilket gör att det är knallkört för Sveriges del i Davis Cup den här gången, men det visste vi ju på förhand så det behöver inte stoppas några pressar över det. Kanada och Italien kvar att möta den här veckan. Om Sveriges ska vinna någon delmatch så är det ifall det blir en dubbelmatch som inte betyder något för motståndarna. Då kan Sverige ha chans med betoning på kan ha chans. Det ska ändå mycket till för att man ska ta den. Så ja, spänningen är väl diskutabel kanske.