Jag tror ni känt det själva någon gång, de flesta av er i alla fall. Även om många kanske inte riktigt vill acceptera det. Eller ja, kan leva med att man känner som man känner. Även om det kanske åtminstone gått åt rätt håll de senaste åren.

Frågan man en gammal människa om den hejar på en svensk idrottsman får man oftast bara en konstig blick till svar. ”Ja, han är ju svensk”. Eller hon. Det spelar ingen roll om personen i fråga dopat sig eller ätit barn. I händelse av att så är fallet blir svaret att man måste få en annan chans.

Jag minns att jag i min barndom faktiskt också var åt det där hållet. Jag brukar alltid säga att jag har rätt liknande åsikter nu som när jag var 10 år och att jag är lite på samma nivå rent allmänt. Sen får man väl välja om jag var långt fram som 10-åring eller om jag stagnerat något i min utveckling sen dess. Men det finns väl undantag. Och det finns ofta en förklaring kring undantagen. Jag minns att jag i yngre år inte brydde mig så mycket om vem den svenska idrottsmannen var. Jag var liksom med på det där. Är någon svensk, då hejar man.

Det där har ändrats.

Det allra sjukaste exemplet är väl fotbollslandslaget. Jag minns alla gånger då jag varit tvungen att gå ifrån under matchens gång för att jag inte klarat pressen. Mästerskapsmatcher oftast, men även i vissa fall kvalmatcher. Den oavgjorda matchen mot Argentina 2002. Jag såg inte sista halvtimmen. När Toni Kroos klämde in det där obegripliga frisparksmålet som gjorde att Tyskland slog oss 2018, jag såg inte. Tittar man på alla svenska matcherna under sisådär 20 års tid så skulle jag säga att om matchen betydde något och resultatet såg bra ut, jag såg aldrig, åtminstone sista 10 minuterna. Ibland mer.

När vi i veckan blev totalt bortgjorda av Österrike så, det var inga problem att titta om man säger så. Jag tittade, jag brydde mig inte, jag kände ingenting. Varför? För att jag nog skulle säga att jag inte tycker om en enda av spelarna i laget. De har liksom ingenting. Det finns inget att gilla. De är dessutom rätt usla. Där blir det ridå. Då spelar det ingen roll längre.

Det finns många fler exempel på svenska idrottsmän som jag inte gillar, och därmed inte hejar på. Våra tennisbröder Ymer är väl det bästa exemplet här. Jag har aldrig hejat på dem. Robin Söderling förresten, jag hejade inte på honom heller. Söderling för att han liksom bara inte gick att sympatisera med. Det fanns ingenting att tycka om. Han uppförde sig jättedåligt när han spelade och var ingen höjdare på banan heller. Nu finns det grader i helvetet. Idag tror jag kanske att jag hade kunnat uppskatta Söderling lite mer, för nu har man sett hur illa det kan vara. Söderling kom precis efter massor av år av svenska spelare som var hur lätta som helst att heja på. Det blev en lite för stor kontrast när han kom. När man nu de senaste åren sett hur illa det kan vara med bröderna Ymer, då tror jag som sagt man hade kunnat se Söderling i ett lite annat ljus med betoning på lite i och för sig. ”Men vadå Elias Ymer verkar ju vara en skitbra kille”. Säger nog vissa av er. Mikael Ymer behöver vi kanske inte behandla, där är vi väl i mål med misären skulle jag säga. Det finns inte längre någon som tycker om honom annan än på ett falskt sätt för att provocera folk.

Elias Ymer är intressant. För jag skulle säga, för min del i alla fall, behöver man inte längre vara en komplett usel människa för att jag inte ska heja på den, även om den råkar vara svensk. Nej, det räcker numera med att man ”bara” är osedvanligt svår att tycka om. Och där kan man väl bara säga att jag har otroligt svårt att identifiera mig med Elias Ymer. Av det jag sett från honom har han ingenting där jag känner att ”wow, den där killen, han är ju lite häftigt”. Nu ska vi väl inte sammanfatta någons sätt att vara, och spela, under 10 års tid på några meningar men ja. Det här att man börjar prata engelska i svenska intervjuer, som dessa bröder som är födda i Sverige och har bott här i hela sina liv i stort sett. Den har jag lite svårt att smälta, för jag tycker det är så vansinnigt löjligt. Allt nådde väl sin topp där när Elias Ymer fick en fråga om vad han hade velat göra om han inte spelade tennis, på svenska alltså, och svarade ”teacher, ja just det, vad heter det, lärare, kanske”. Kort sagt, det räcker inte med att man är svensk, eller ens att man är svensk och spelar tennis. Finns det inget att gilla så behöver man inte lura sig själv att gilla det och där har vi väl min utveckling de senaste 30 åren. Att jag hejar inte längre automatiskt på idrottsmän bara för att de kommer från Sverige, det räcker inte. Det kan väl kanske ha något med samhällsutvecklingen att göra det där också, och där har vi väl förklaringen till att gamla människor fortfarande hänger kvar i det där, att man hejar på alla som idrottar för Sverige. För 30 år sen var nog svenskar per definition ganska lika varandra. Och då kanske det där funkade, att man körde på autopilot och hejade på alla som antagligen var ungefär likadana som en själv. Det där funkar inte längre riktigt, då det väl befolkningen numera in riktigt består av enbart enäggstvillingar så att säga. Och nej, här pratas det icke om invandring. Det pratas om att det av väldigt många olika orsaker blivit så att vi blivit mindre lika varandra. Mestadels på gott skulle jag säga. För 30 år sen, 1993, internet höll väl precis på att slå igenom men det var många år kvar innan folk fick den koll på omvärlden som vi har idag. Man skulle väl kunna säga att vi kanske var lite mer insnöade för 30 år sen än vad vi är idag och därför var vi också mer lika varandra.

Rubriken har ni nog läst. Nu blev det lite tennis i det här inlägget också. Hur ska man någonsin kunna hålla sig borta från denna härliga sport. Men det jag tänkte säga är idag att skit i tennisen. För vi har två fantastiska evenemang framför oss under dagen. Där det finns på olika sätt, på olika nivåer, fantastiska svenska idrottsmän att titta på, och heja på.

Redan klockan 11:30 går Ludvig Åberg idag ut som ledare som den kanske största Europatourtävling på hela året, de europeiska pga-mästerskapen som spelas i England. Allt har inte blivit sämre. Jag minns hur jag under precis hur många år som helst var och tittade på den svenska europatourtävlingen som spelades någonstans i Stockholm eller någonstans i Skåne. Det spelade ingen roll var, jag var där och tittade ändå. Vi hade många svenska bra spelare, men aldrig någon som i verkligheten tillhörde toppen. Vi trodde vi hade det kanske, men det hade vi aldrig. Vi hade någon eller några som kunde överraska, men aldrig en verklig toppspelare. Det har vi dock nu, jag skulle säga för första gången någonsin. Vi har haft spelare som varit rankade högt. Henrik Stenson har vunnit The Open, världens största tävling, men vi har aldrig haft någon som på allvar kunnat mäta sig mot de bästa i världen i spelstyrka. Nu får kanske framtiden utvisa om jag har rätt, men Åberg vann sin förra tävling på Europatouren. Han leder den här tävlingen, där alla de bästa europeerna deltar. Och då ska man veta att europeerna inte är kattskit för närvarande. Tre av världens fyra bästa spelare är just nu från Europa. Alla deltar i den här tävlingen. Och av allt jag kunnat bedöma är Åberg lika bra som dem. Sen ska han lyckas över tid, han ska göra det på tävlingar i USA, bla bla bla. Men jag tror att vi redan nu har en av världens absolut bästa spelare i en av de fyra  sporter jag uppskattar mest. När man dessutom lägger till ett vad det verkar fullständigt perfekt uppförande. Och vissa superhjältetendenser. Han har is i ådrorna den där jäveln. Jag tror aldrig jag sett något liknande. Tänk er Federer, men utan den där underliggande känslan av att han innerst inne är overkligt nervös. Det verkar inte spela någon roll om han gör ett perfekt slag eller slå bollen åt helvete. Åberg har vilopuls. Tänk den gång han uträttar något riktigt stort och får upp pulsen. Då kommer det inte vara svårt att själv få upp pulsen. Nu har han varit på gång i flera år. Det har kanske varit lite svårt att uppskatta hur bra han är ändå eftersom han spelat mestadels skoltävlingar i USA men man har hoppats att han skulle vara något lite ovanligt men att det skulle vara så här, det hade man kanske inte ens kunnat hoppas ändå. Nu är det väldigt osannolikt att man får fram en sån här svensk idrottsman men man får väl ändå säga det. Kan det hända i golf skulle det kunna hända i tennis också någon gång i framtiden. Låt oss hoppas.

Ikväll klockan 17:30 är det sen dags för några pingispojkar att spela EM-final i lag. Pingis som väl får ses som den enda riktigt närbesläktade idrotten med tennis då de andra, padel, badminton, squash, nja, de är liksom inte riktiga idrotter riktigt. Pingis må vara en fattig mans tennis men det är åtminstone på riktigt på något vis. EM spelas i Malmö och jag vet hur mycket de här killarna sett fram emot det. Fyra svenska spelare är bland de 30 bästa i världen, tänk er om det vore så i tennis. Det hade varit rätt sjukt. Men trots det får de i princip noll uppmärksamhet vilket man väl kan förstå kanske. Pingis är en liten idrott. De såg fram emot det här, och de har också själva lyckats göra så de fått utdelning av det. Det kan låta löjligt nästan. Jag tror det var typ 2000 åskådare på plats igår i en avskärmad del av Malmö Arena. Tidigare under dagen var jag och tittade på när Sirius slog Varberg med 100-0 i fotboll. Det var 4000 åskådare där. Det var ingen utomkroppslig upplevelse direkt. 4000 på fotboll är en sak. Men 2000 åskådare på pingis, då kan det bli väldigt, väldigt bra. Nu var jag inte på plats på den där matchen men det behövdes inte. Vilket otroligt drag det var och nu det jag ska komma till. De svenska spelarna hjälpte till så mycket som det bara går, något de gjort under hela veckan. De klarade av pressen att spela framför denna publik och presterade överlag bra. Efter varje spelad singelmatch i princip sprang de fram till den från SVT som skulle intervjua dem, oavsett vinst eller förlust och de gav alla sympatiska men samtidigt ärliga svar på frågorna. Någon slags tacksamhet över att många människor plötsligt engagerade sig i det de göre och så saker kan åtminstone påverka mig mer att bry mig om något. När Mikael Ymer i intervjuer säger att han blivit illa behandlad av Sverige och när han skiter i att spela svenska turneringar för att han inte tycker han får tillräckligt mycket pengar. Om ni tar det, och så tar ni den raka motsatsen. Då får ni de där svenska pingisspelarna. De vet att de är bra, men de lever med att allt kanske inte alltid är rättvist. Nu fick de en chans at glänsa, och de har än så länge tagit den med hull och hår. Nu är jag lite dåligt insatt ska sägas men jag tror att den tuffaste matchen kan ha varit igår i semifinalen. Idag i finalen mot Tyskland ska det nog gå tror jag även om marginalerna definitivt är små. Lyssna för övrigt på kommentatorerna när ni följer den här matchen. Otrolig nivå och då skulle man ändå kunna gissa att jag kanske har rätt höga krav då jag ju ägnat mig en del åt pingis genom åren. När man jämför deras insats mot de normala insatserna från tenniskommentatorerna i det här landet. Lite skillnad kan jag säga.

Det var det jag ville säga. Det finns ingen vettig tennis att titta på idag så ge de där grejerna istället chansen. Jag tror mig nästan kunna lova att ni sen kommer ha ett gäng svenska idrottsmän att tycka väldigt, väldigt bra om. Och det vill man ju. Det finns inget bättre än att få heja på Sverige i idrott. Det är helt oslagbart.