Han är lik Nadal på mer än ett sätt, Alcaraz. För min del är han lik på ett alldeles särskilt sätt, för de har en sak gemensamt, kopplat till mig. Eller ja, det där lät konstigt. Men såhär då. Många spelare förstår man sig inte på överhuvudtaget. Jag har ett helt gäng sådana. Hurkacz och Paul bara för att nämna två som är nära toppen nu. Jag förstår egentligen ingenting med dem. Jag förstår inte varför de är så bra. Jag förstår inte vad som skiljer mellan när de har sina bra veckor och sina dåliga veckor. Jag förstår dem nog inte som personer heller riktigt. Om man så skulle ersätta dem med två någorlunda lika dubbelgångare hade jag inte märkt det.

Men så har vi motsatsen. Nadal, jag förstod alltid vad som skulle hända, och om något hände så förstod jag det också. När han var på väg att komma i form, kanske till och med bli oslagbar, då kunde jag se det. Tvärtom också. När han tappade sitt spel, då gick det att se det ganska tidigt. Han var också begriplig såtillvida att han väldigt sällan floppade om han inte hade några fysiska problem. Det fanns aldrig något lotteribetonat i honom. Han var beräknelig, kort sagt.

Just det där har också Alcaraz. Man brukar säga att man inte kan se hur tidigt som helst hur bra en spelare ska bli. Jag säger det också ganska ofta. Men som med allt här i världen. Det finns undantag som bekräftar regeln. På Alcaraz kunde man se redan när han var 15 år gammal att han troligen skulle bli bäst i världen, bara inget konstigt skulle hända. Och så blev det ju också på några år.

Samma sak är det också när det händer något med honom åt andra hållet. Jag var ganska tidigt på det här. Att han förvandlats från en perfekt tennismaskin till någon slags cirkusartist. Jag såg tendenserna tidigt, och det har sen fortsatt på samma spår. Jag vet att jag svajat ibland och istället beskrivit det som att han inte nöjt sig med att vara bäst. Att han trots att han nått den absoluta toppen fortsatt försökt utveckla sig själv och då inte på det här vanliga, sega sättet. Han har blivit bäst, men ändå försökt spela mycket svårare. Kort sagt, han har kanske försökt bli mycket bättre än bäst. Det är också det jag tror han både försökt och fortsatt försöker med även om jag tror att han nu kanske fått dra lite i nödbromsen och nog försöker hitta tillbaka till det där som ”bara” var bäst. Men det är inte det lättaste kanske när man jobbat på en cirkus i ett halvår så att säga.

Hur illa är det då?

Kortsiktigt ganska illa skulle jag säga. De där självklara linjerna i hans spel har definitivt försvunnit i takt med att han försökt spela på ett annat sätt än han tidigare gjort. Det är just det som slår mig när jag ser honom spela nu. Han har inga linjer riktigt i sitt spel. Han har liksom ingenting att falla tillbaka på utan det är bara en massa mer eller mindre bra slag från höger och vänster som han inte får ihop till en helhet. Eller om man så vill. Han vill så mycket med varenda tillslag på bollen att han liksom glömmer bort vad det handlar om, att vinna poängen. Han spelar på något vis varje enskilt slag för sig, något som inte är särskilt effektivt. Man behöver kanske inte alltid slå hundraprocentiga slag för att vinna en poäng.

Sen har han väl lite andra problem också. Som att han nu till och med tappat sin alltid så enormt fina bollträff. Det kan nog skrivas upp på att han spelat alldeles för få matcher. Han har alltid spelat hur mycket matcher som helst. Nu har han försökt ställa om till något slags Djokovic-spelprogram där han spelar då och då och det tror jag är otroligt svårt kortsiktigt. Det är verkligen en förmåga i sig att hela tiden snabbt kunna komma igång utan att man är matchtränad.

Vad kommer då hända nu?

Det är faktiskt väldigt svårt att säga. Han måste på något sätt få till ett avbrott från det han gör nu. Att hitta tillbaka till det där spelet som han tidigare haft ett sånt enormt flyt i där han kan göra nästan vad han vill, men inte i varje tillslag. Värdera bollen lite annorlunda, om man så vill. Sen tror jag någonstans det måste ändras något i skallen på honom. Jag tycker man ser lite farliga tendenser. Det är nya frisyrer varje gång man ser honom. Det är många citat på social media. Det är nya, alltmer yviga gester mot publiken. Om man så vill. Han är inte bara lite Nadal, han är också Nadals motsats. För har ni någon gång, ens en enda gång, sett Nadal låta sig störas, tappa fokus från det enda han bryr sig om, att vinna tennismatcher? Det har aldrig hänt. Alcaraz skulle behöva kasta sin telefon, stänga av sig själv från alla sociala media, och kanske skaffa sig en knapptelefon med två sparade nummer i, Ferrero och Nadal. Samtal och sms där han kanske skulle kunna få en utbildning i hur man spelar tennis och hur man vinner tennis. Utan att hålla på med en massa annat skit.

Det var Safiullin som slog honom igår. Där ska jag egentligen bara upprepa mig igen. På tal om det här med likheter. Hur vanligt är det egentligen att en människa förvandlas till en annan människa i 25-årsåldern? För att prata serietidningsspråk är det som att Safiullin druckit något slags Davydenko-serum. För han är ju Davydenko. Hade han mött Davydenko där båda haft en påse över huvudet hade det nog varit svårt att hålla isär dem.