Tänk er att spelarna hade hetat Federer, Nadal, Djokovic och…ja, inte fan vet jag. Alcaraz då. Då tror jag man hade pratat om den här helgen som något av det bättre som överhuvudtaget spelats vad gäller tennis. Nu kan man diskutera karisman. Man har en världsetta, en spelare som är bäst genom tiderna, som är ungefär lika enkel att tycka om som en kackerlacka. Man har en ryss som ser så labil ut att man inte ens blir överraskad när han i nederlagets stund försöker få ner någon från läktaren för att få till ett slagsmål. Och så toppar vi det hela med någon slags svärmorsdröm som rent allmänt verkar börja kallas för morot. Om Federer och Nadal var Spiderman och Superman så är väl de här gubbarna…ja, nu höll jag på att skriva något jätteroligt här. Men även om klimatet blivit bättre gällande vad man får och inte får skriva, vi är inte där ännu. Om några år säkert. Men än så länge kan man inte vara så rolig som man kanske kunde för 15-20 år sen, så ni får nöja er med att gissa vad jag hade tänkt skriva för kul. Ingen kommer gissa rätt eftersom ingen är lika rolig.

Det jag försöker säga är att jo, det var bättre spel på många sätt under det man väl kan påstå var tennisens storhetstid. Det där tv-spelsspelet som främst Djokovic och Nadal spelade men även Federer och Murray ibland var inne och nosade på. Det man ska veta är att det under några år där, det är väl snart 10 år sen, spelades enormt underhållande tennis i många stora matcher men det var också enformig tennis. Spelet byggde på at ingen riktigt ville ta sig ur det där spelet utan alla trodde de var bäst på det och alla trodde det var sättet man skulle spela på. Nu senaste åren har variation blivit en helt annan faktor där inte alla vill spela den där typen av tennis och som bekant, det är alltid den som vill variera som får bestämma.

Igår skulle jag säga att det var någon slags mix av det där. Vi fick se lite av den tennis som spelades för ett gäng år sen, som var så enormt underhållande. Men så lite variation på det. Och kanske lite extra kraft också jämfört med det som var då. Det är alltid komplett omöjligt att avgöra vad som är bra och vad som är bäst men det är inte jättemånga gånger i alla fall som det spelats bättre tennis igår. Om man vill hitta något slags stöd i varför det kunde bli så kan man väl titta tillbaka till det jag skrev inför matcherna. Att det knappt gick att minnas senast det fanns fyra spelare som verkligen stack ut från alla andra. Och där de också var så jämna. Lite varningsklockor kring det där. Flera spelare som är jämna, det andas ofta att nivån inte är där den borde vara. Men där kan man väl bara säga att en av spelarna är tidernas bästa spelare. En annan är den som många tror är den som kommer bli allra bäst när allt är klart. Och så två till. En destruktiv ryss som eventuellt har det bästa försvaret som skådas också en…morot på det. Det var lite orättvist mot Sinner kanske. Jag tror att han mycket väl kan vara den som är allra bäst den här veckan men när det gäller honom är det ju lite svårt att plocka ut vad han egentligen är. Möjligen den största talangen då kanske.

Matchen mellan Sinner och Medvedev blev inte alls som jag trodde. Jag trodde att Sinner skulle kunna få styra lite grann och kanske kunna slå igenom Medvedev med bara ett eller två tillslag. Det var inte direkt nära. Medvedev anade faran och var igår mycket mer offensiv än han helst vill vara. Precis som han varit några gånger när han vetat att det behövts. Sinner hanterade det bra men behövde stå och bolla med Medvedev på ett sätt som man absolut inte vill göra. Ändå klarade han det till slut. Kanske med lite hjälp av Medvedevs mentala balans i tredje set. Jag tycker man såg det i ögonen på Medvedev under hela matchen. Den där galenskapen fanns i blicken. Han höll sig lugn, men det var inte lugnt där inne. Han kokade. Han hanterade inte publiken särskilt bra även om det utåt såg ut så. Han var arg. Och till slut brast det. Inte sista gången det händer någon mot Sinner skulle jag säga. Nu när Sinner blivit bättre, och kanske lite av det, också börjat sträcka lite på sig. Knyta näven lite grann. Se lite allmänt obehaglig ut för motståndaren istället för bara en snällis. Det där tillägget. Att möta någon som är så enormt svår att komma åt som dessutom ser ut som en vinnare. Det kommer bli något helt annat för de andra att möta än den Sinner de mött förut.

Sen har vi den andra matchen där jag egentligen inte vill skriva om något annat än de där två poängen som var något av det sjukaste, kanske DET bästa jag sett. Notera de stora bokstäverna där. För det var i alla fall så jag tror Djokovic kände det när han sträckte upp båda armarna i en dubbel segergest efter att ha vunnit…en poäng. Det var som att han kände det själv att han slog världsrekord. Han mötte någon slags playstationspelare som gemet innan gjort det perfekta gemet, där Djokovic ändå hanterat honom och hållit sin serve. När Alcaraz i nästa gem gjorde en ännu bättre poäng, så stod Djokovic emot där också och ja, som sagt, jag tror han kände det själv där. Jag är inte säker på att han någon gång känt sig så oslagbar. Alcaraz kastade ifrån sig sitt racket efter den poängen. Fast han vet att han inte får kasta sitt racket. Han har gått i Nadals skola där. Han hade dock inte sönder racket utan det var sådär, han kastade ifrån sig racket för att han viftade med vit flagg. Han fällde in årorna. När det där han gjorde i två gem inte räckte. Då är dey ingen idé att hålla på. Det får bli nästa års projekt tror jag han någonstans där fick tänka. För igår gick det i alla fall inte.

Ska man analysera matchen i stort lite närmare så var Djokovic otroligt bra. Alcaraz försökte göra alldeles för mycket med bollen när han inte kunde tjäna något på det, precis som vanligt och när han möter en så noggrann Djokovic som han gjorde igår, då är det helt omöjligt.

Jag tänkte ta försnacket till finalen nu också men jag känner mig alldeles matt. Det får komma senare. Och jag rekommenderar det. Jag tror det kan bli en bra final. När det kanske är Djokovic istället som vill slåss med publiken.