Vet ni hur många dåliga turneringar Djokovic gjorde i år?

Tre.

I rad.

Jag skulle säga att när man lägger ihop alla hans säsonger och jämför dem. Den här är precis däruppe och bråkar med de bästa.

När hade han då sin downperiod?

Jo, det ska jag berätta. Det var i våras. Efter att ha vunnit Australian Open. Han vann en av turneringarna i Adelaide också. Åkte han på sin första förlust för året i Dubai där han förlorade i semi mot Medvedev. Jag räknar inte in den som en dålig turnering men visst är det alltid dåligt för Djokovic när han förlorar.

Men sen kom svackan.

Han förlorade mot Musetti i Monte Carlo. Där var han inte bra alls efter ett långt uppehåll. Han var också urusel i sin egen turnering i Banja Luka där han förlorade mot Lajovic i kvarten efter att även ha förlorat set i första matchen mot Van Assche. Sen följde han också upp det där med att förlora i kvarten i Rom mot Rune. Då var han lite i gungning skulle jag säga. Då var han inte ens bäst i världen. Men det man ska ha med sig är väl också att det där nästan var alla hans förluster i år. Det kom två till. Wimbledonfinalen mot Alcaraz och så gruppspelsmatchen mot Sinner i slutspelet. Det var Djokovic förluster i år det. 55 vinster. Sex förluster. 12 spelade turneringar. Han vann sju. Det går liksom inte att hitta något dåligt med säsongen. Det är den där perioden, men där fick han inte helt chansen eftersom han tvingades till ett längre uppehåll inför grussäsongen och det ska sägas också. Ni vet att Djokovic har en svaghet va? Han kan inte spela på hemmaplan. Han bor i Monte Carlo. Han har bara vunnit den turneringen två gånger. Ett fullständigt sopigt facit jämfört med alla andra turneringar i stort sett. Och så har vi hans egen turnering som i år spelades i Bosnien, inte Serbien, men fortfarande hans turnering. Där floppar han också på löpande band. Så det där är något han har problem med men det är väl också det enda.

Slutspelet vann han och det lite roliga där är att har ni tänkt på att när man försöker sitta och koka ihop scenarios där Djokovic ska förlora. Då utgår man alltid från att hans motståndare ska prestera på sin absolut högsta nivå, kanske lite över den till och med. Medan man aldrig kalkylerar med att Djokovic ska spela bra. Det gör han inte särskilt många gånger på ett år utan han håller sin normalnivå där han inte spelar dåligt, men ofta ganska långt ifrån sin topp. När han nu avslutade med två matcher där han faktiskt spelade bra. Alcaraz spelade också rätt bra i lördags. Sinner spelade kanske inte jättebra igår, men heller inte jättedåligt. Han kom inte upp på sin högstanivå men som sagt, ska man alltid utgå från det? Det kan ju vara ett litet misstag kanske. När Djokovic spelar bra däremot, jag skulle säga att det angränsar till att det inte går att slå honom. Det krävs nog först att han får en motståndare som hindrar honom från att spela bra i så fall.

150 vunna slams, 130 vunna slutspel, 630 vunna atp-turneringar.

Okej. Jag överdrev lite. Men ni kanske förstår. Det är ingen större idé att räkna för vem bryr sig om han vunnit mycket mer än alla andra eller jättemycket mer än alla andra.

Jag har varit ganska hård mot Djokovic senaste åren, sen pandemin startade egentligen. Med rätta. Ett tag tror jag han var ordentligt uppe och sladdade däruppe i hjärnkontoret. Jag tror att han under en kortare period hade någon slags idé om att han skulle försöka omvända världens invånare till hans foliehattsretorik. Det där nådde sin kulmen när hans pappa kallade honom för den fria världens ledare och ungefär där och då kände nog Djokovic. Det ska han ha. Att det var dags att lugna sig, luta sig lite tillbaka, och låta de där åsikterna stanna i hans huvud och inte nå fler än hans vänner och andra liktänkare. Han har haft några dåliga år på så sätt, men en sak jag gillar med honom den senaste tiden är att han blivit helt ärlig med att han faktiskt jagar alla rekord. Att det är viktigt för honom att fortsätta vinna, att fortsätta slå rekord. Detta hymlade alltid både Nadal och framför allt Federer med. Det fanns inget viktigare för dem än att slå eller behålla sina rekord, men de ville aldrig erkänna det. Nadal har senaste året tagit det ett steg längre och lite syrligt påpekat att han minsann inte är som Djokovic som bara jagar rekord. Ooooookej. Det tror vi på. Absolut. Sen tror jag ju kanske det finns mer för Nadal. Hans grundinställning är att han mest bara vill tävla. Medan Djokovic skiter i tävlandet. Han vill bara vinna. Det där är väl också något som är bra för framtiden. Jag tror inte Djokovic kommer nöja sig med att slå alla rekord. Han vill fullständigt förinta dem samt ta bort alla möjligheter för någon annan att slå dem.

Djokovic är överstemästermästare på tennis. Det är slutsatsen vi drar nu när atp-säsongen 2023 är över.

Men. Allt är inte över. Imorgon är det Davis Cup. Sen lite annat. Sen ett kort uppehåll. Och sen är säsongen 2024 igång. Det är lätt att älska tennis. Tennisen tar aldrig slut. Nästan i alla fall och ska jag peka på en enda sak som får mig att älska sporten så är det väl just det. Det finns alltid något att se fram emot. Inte om några år. Inte om månader. Det är aldrig mer än dagar eller max veckor innan det händer något kul igen.