Italien vann – Men vilka är egentligen världens bästa tennisnation?

Säsongen är slut. Slut, vad är det för ord egentligen? Det spelar ingen roll om det är atp-säsongen, en godispåse, eller att man ska dö. Maken till dåligt ord får man leta efter. Borde plockas bort.

Men säsongen är slut, så när som på knatteslutspelet som startar imorgon i Saudiarabien. Jag är ganska säker på att jag kommer följa det mer och närmare än vad jag följde Davis Cup den senaste veckan. Davis Cup som Italien till slut vann. Jag skulle säga helt rättvist. Men spelar det någon roll? För är Davis Cup ens ett försök att utse världens främsta tennisnation? Jag skulle säga nej.

Med det inte sagt att Italien inte är världens bästa tennisnation men vi kan väl titta till det där. Vilken är egentligen världens starkaste tennisnation?

Ska vi börja med Italien ändå? Sinner som toppspelare, fem andra topp-100-spelare i Musetti, Arnaldi, Sonego, Berrettini(!) och Cobolli. Vi får se var den här texten landar, men Italien kommer vara i striden.

Serbien då, som var topptippade i Davis Cup? Djokovic är rätt okej. Tre andra topp-100-spelare, Djere, Lajovic, Kecmanovic. Var har Krajinovic tagit vägen egentligen? Starka, Serbien, men de kommer nog inte vara i striden.

Spanien då? Som inte ens lyckades komma med till slutspelet i Davis Cup, trots hemmaplan, wildcard, och allt sånt. Alcaraz, Davidovich, Bautista, Carballes Baena, Zapata Miralles, Munar, Ramos, och kom ihåg, Carreno Busta och en viss Nadal som inte har mycket till ranking, men starka spelare. Är Spanien, fortfarande får man väl säga, världens starkaste tennisnation? Det borde vara så. Men vi tittar på några till.

För nej, jag tror inte det är Spanien. Jag är ganska övertygad om att det är landet som inom tennisen inte längre existerar som är världens starkaste tennisnation. Ryssland har Medvedev, Rublev, Khachanov, Karatsev, Safiullin, Shevchenko och Kotov som topp-100-spelare. Vi tar en ranking längst ner i inlägget men jag kan nog säga det redan nu. Det går inte att utmana Ryssland om att vara bäst i världen på tennis.

Tyskland känns som ett topp-10-land. Och spelare har dem. Zverev, Struff, Hanfmann, Altmaier, Köpfer, Marterer. Mycket mellanmöjlk men en toppspelare och bredd. Tyskland är bättre än man tror även om de haft starkare perioder som tennisnation.

Sista utmanaren mot Ryssland då? Stormakterna. Nåja. En gång i tiden stormakterna, numera en stormakt och en som kämpar lite grann, kanske. USA i alla fall, stormakt, och sannerligen stormakt som tennisnation. 10 spelare på topp-10. Det hade Spanien för några år sen. Frankrike kan nog ha haft det också men vilken otrolig bredd. Och det är heller inte spelare som skvalpar precis innanför hundrastrecket. Fritz, Paul, Tiafoe, Shelton och Korda är alla mer eller mindre toppspelare. Eubanks, McDonald, Wolf, och Giron ganska starka topp-100-spelare allihopa. Och så har de unga Michelsen som ligger precis innanför hundrastrecket och den här veckan deltar i knatteslutspelet. Kom också ihåg Brooksby som är avstängd.

Australien, tvåa i Davis Cup. De Minaur, Popyrin, Purcell, Thompson, Vukic, Kokkinakis, O’Connell, Hijikata och förstås, Kyrgios som saknar ranking. Man kan lätt tro att Australien är ett jättestort land. Är det ju, men det bor ju inte sådär supermånga människor där i mitten, så att säga. Bara 25 miljoner invånare, som ett och ett halvt Sverige. Ändå är de så enormt bra på idrott, och på tennis.

Vi försöker få till tio kandidater och fyrar nu av Storbritannien. När jag började hålla på med tennis var de på väg rakt ner i källaren och hade under några år knappt några spelare alls men bra med resurser från egna turneringar har gjort att de fyllt på med ganska bra bredd på senare år. Just nu lite klent med bredden kanske, breddspelarna ligger i allmänhet utanför de hundra bästa men Norrie, Evans, Murray och Draper. Inte många topp-100-spelare men åtminstone starka sådana.

På tal om att vara på väg ner i källaren. Frankrike har i många år haft svårt att få fram den där ultimata toppspelaren. Monfils, Tsonga och Gasquet har alla nosat på toppen i perioder men oftast varit så pass långt efter att de inte haft chans att vinna något stort. Nu är det ännu lite tuffare vad gäller toppspelare men jösses. Jösses, jösses, jösses, vilken bredd. 12 topp-100-spelare i åldrarna 19-37 år. Det är verkligen helt otroligt. Orkar vi dra dem? Humbert bäst med plats 20 i världen. Sen Mannarino, Fils, Van Assche, Bonzi, Monfils, Gasquet, Muller, Barrere, Lestienne, Rinderknech och Halys. För tydligheten skull skulle jag vilja tillägga att egentligen hälften av de där spelarna nog inte är topp-100-spelare rent kvalitetsmässigt. Från Van Assche och ner är alla rankade mellan 70 och 100 så det låter bättre än det är men samtidigt har de tio spelare rankade mellan 100 och 200 också. Världens bredaste tennisnation, det är definitivt Frankrike. Måste väl vara den nation som har flest turneringar också i konkurrens med USA och möjligen Italien som har overkligt många challengers. Många egna turneringar ger bredd. Det är något som man med hundraprocentig säkerhet kan säga i alla fall. Man tjatar ibland om hur mycket en eller två challengers och någon future i Sverige betyder för att svenska spelare ska få testa på spel på hemmaplan. Det där är fullständigt fel och inte vad det handlar om. Känna på spel, det kan man göra var som helst. Att däremot kunna kuska runt på hemmaplan och spela på heltid i turneringar på rätt nivå. Det ger bredd det.

Det var nio länder det. Vi tar ett tionde också, Argentina. Som var så enormt starka under många år. Litet tapp nu, det är inga toppspelare på gång, men bredden är som vanligt där. Cerundolo, Baez, Etcheverry, Cachin, Coria, Diaz Acosta är alla topp-100. Sen har man också nio spelare rankade mellan 100 och 200.

Vi måste ta en elva också. För Kanada måste nämnas. Kanada som mycket väl kunde vunnit Davis Cup. Deras bredd är svag, men till skillnad från många nationer som har en bra spelare har Kanada två i Felix och Shapovalov och sen har de förstås Raonic som spelar ibland och Pospisil som också gör det. Shapovalov startar nästa säsong utanför de hundra bästa. Raonic är rankad 300. Pospisil är rankad 400. Klent virke i kanadensarna, men i grunden bra spelare, det har de sannerligen.

Nu tar vi rankingen. Kriterier? En perfekt blandning mellan topp och bredd men där nationer som helt saknar bredd är diskade, det vill sägare länder som har en spelare men absolut inget mer. Norge, Danmark, Grekland, ni förstår.

  1. Ryssland
  2. USA
  3. Spanien
  4. Italien
  5. Frankrike
  6. Serbien
  7. Australien
  8. Tyskland
  9. Kanada
  10. Storbritannien
  11. Argentina

Tänk er. Femmannalag. Där man hittar ett sätt där topparnas matcher är lite mer värda än de sämre spelarnas. Kanske ett hederligt Laver Cup-upplägg där man får olika poäng för matcherna. Fem poäng för förstasingeln, fyra för andrasingeln, och så vidare. Hade kunnat bli rättvist och som sagt, tänk att få följa det där istället för exempelvis Davis Cup. Oj, oj, oj.