Min topp-50 plats 50-49

50, (22) Adrian Mannarino

Jag hade inte hjärta att kasta ut honom men frågan är ju om han verkligen är topp-50. Eller ja, jag påverkas så klart av hans resultat, hans ranking lite grann. Tre titlar i år. US Open, Monte Carlo och…nej, just det. Så var det inte alls. Newport, Astana och Sofia är det han vunnit, tre turneringar där jag skulle säga att nog ingen av dem finns om ett par år för att det inte är några riktiga turneringar. Newport försvinner väl redan nästa år, Astana har väl ingen riktig licens riktigt, Sofia, ja, den kanske blir kvar, vem vet.

Det luriga med Mannarino är att jag egentligen gillar honom lite grann. Jag har alltid fascinerats över honom. Hans sjuka bollkänsla, hans aningen speciella spelstil. Att det går att vara så bra som han är genom att spela som han gör. Men så är det ju det där. När någon man gillar lite grann får för bra utdelning. Då är det lätt hänt att det svänger. Att man istället börjar fokusera på hur överrankad, överskattad, spelaren är. Och det är väl där Mannarino hamnat lite i år. Att han är 22:a på atp-rankingen, det är ärligt talat ett komplett skämt.

Ska spela uppvisningstennis i Ryssland nu under december, Mannarino. Det känns ju…charmigt, eller?

49, (25) Jan-Lennard Struff

Jag gillar ju definitivt Struff. Klart mer än jag gillar Mannarino. Struffis gillar jag verkligen. Men samma sak. 25:a i världen enligt atp-rankingen, det blir ju helt knasigt och då hamnar fokus lite fel. Att man måste berätta det, istället för det vanliga, att man gillar spelaren. Han var faktiskt precis på gång att bli topp-20 i somras, Struffen men han föll på målsnöret, plats 21 efter Halle. Han hade ett skadeuppehåll där efter Halle där han missade både Wimbledon och US Open så som sagt, snacka om att falla på målsnöret gällande topp-20.

Han är alltså 25:a i världen med två missade slams, och jag påstår att han inte är värd sin ranking? Ja, så är det.

Hur gick det då till? Ja, det får vi faktiskt titta på.

Han började året på challengertouren, ordentligt sladdande. 170 i världen var han efter att ha kvalat in men torskat i första rundan i Australian Open. Sen lite skapliga men inte spektakulära resultat på challengertouren innan han började varva upp i USA under våren. Andra rundan i Indian Wells. Semi i årets tuffaste challenger i Phoenix. Andra rundan i Miami också. Han var då nästan topp-100 inför grussäsongen.

Sen hittade han formtoppen. Kvart i Monte Carlo där han bland annat slog en sjukt svag visserligen men ändå, han slog Ruud.

Madrid minns ni säkert. Han gick till final. Kvalade inte. Slog Tsitsipas på vägen. Eller ja, han kvalade inte in. Han förlorade i kvalfinalen mot Karatsev, blev krossad där. Sen slog han just Karatsev i semi. Och han spelade tresetare från andra omgången och framåt mot spelare som alla kanske inte är jättebra. Madrid, väldigt speciell turnering där många inte klarar det men där ska man väl säga det. Förutsättningarna passar Struff perfekt och han drog full nytta av det. Men över 600 poäng från den turneringen, rankingen hoppar ju till så att säga.

Han var i final i Stuttgart också. Hög kapacitet på gräs, Struff. Innan han sen bara var dålig eller skadad resten av turneringen. Jag måste säga att det där är lite tunt för en spelare som ska vara 25:a i världen.

Varför gillar jag då Struff?

Jag har ingen aning. Det är väl namnet, tror jag. Bra namn. Struff.