Stökiga semifinaler talar för fin final

Om man är bäst måste man inte alltid vara först. Här hade jag tänkt hitta någon liknelse med tennis, eller med semifinalerna, men nja, jag skriver ju på fri hand så att säga. Jag kommer på vad jag ska skriva samtidigt som jag skriver och i det här fallet kom jag inte på något. Därför blev det den här inledningen istället, som nu avslutas med att slå fast att ibland kan det vara skönt att marinera något lite. Jag var inte sugen på att skriva om semifinalerna direkt efteråt igår. Men nu är jag det, och då blir det troligen bättre nu än det hade blivit igår. Och kanske även, ibland kan det ju vara lite kul att låta andra skriva lite felaktigheter eller allmänna galenskaper, så kommer man själv sen in och berättar hur det verkligen var.

Hur var det då?

Vi tar väl matcherna i tur och ordning.

Först Djokovic genomklappning mot Sinner. Lite lustigt faktiskt. Efter matchen sa han ju att Sinner gjorde en fantastisk match och ska hyllas för den innan han fyllde på med att det här kan ha varit hans sämsta insats i en Grand Slam-turnering någonsin. Tveklöst en av de sämsta i alla fall. Och efter att ha sagt det där har han hyllats i sociala medier som en stor förlorare. Det är han visserligen alltid, Djokovic. Vad gäller hans personlighet vet ni nog vid det här laget att jag föraktar det mesta, men hans sätt att hantera förluster, jag vet ingen annan idrottsman som gör det på ett bättre sätt. Han är oftast helt fantastisk i förlustens stund, från direkt efter matchen och hela vägen längre fram också. Jag tycker han var föredömlig igår också, men den här tolkningen, att han var stor i nederlagets stund och hyllade sin motståndare. Det var väl kanske inte riktigt det han gjorde den här gången utan han körde snarare helt och hållet på sanningen. Visst var Sinner bra, men hans egen insats, den var så nära botten som man bara kunde komma.

Jag trodde faktiskt att vi efter matchen skulle få veta något från honom om vad som var fel. Under matchens gång gissade jag på att han hade något slags problem med ögonen eller att skuggorna på banan spelade honom ett spratt eller liknande. Ni som någon gång försökt spela en bollsport riktigt jävla bakfulla kan nog relatera till den känsla som jag tycker Djokovic såg ut att ha igår. Man står där. Man försöker verkligen. Det går att spela, men i en sport med högt tempo finns det liksom inte utrymme för några tveksamheter. Om ögonen är en procent svajiga, då försvinner fokus från det som man normalt sett har fokus på, de där detaljerna som avgör om man spelar extra bra eller lite sämre. Istället måste fokuset flyttas till grundläggande saker, som att hålla fokuset på bollen och även om det går att spela, man tappar de där procenten som är helt avgörande. Jag tycker också han gestikulerade mot just ögonen några gånger under matchens gång. Som att han hade svårt att fokusera. Och hans sätt att under matchens andra halva ofta fly från längre dueller för att chansa med stoppbollar, det är inte likt honom, och det talar för att någonting gjorde att han själv inte trodde att han skulle kunna hitta säkerheten i duellerna. Att någonting var fysiskt fel med honom.

Sen ska man också säga det. Man är alltid två om att dansa. Om det inte varit Sinner på andra sidan nätet. Eller någon av motsvarande nivå som kan pressa upp tempot, då kanske Djokovic ändå hade hittat sätt att rädda sig igenom den här matchen. Så Sinners nivå var definitivt en faktor, men när man syr ihop matchen landar man ändå snudd på hundraprocent vid Djokovic insats. Vi kommer aldrig få veta vad det var, om det var något, men man ska veta det med Djokovic. Jag säger ju ofta att han nästan aldrig spelar bra, nästan aldrig är i form. Men det där går åt andra hållet också. Han gör liksom aldrig några plattmatcher. Han tappar aldrig formen helt. Om man skulle mäta en spelares prestationer på en tiogradig skala så pendlar Djokovic i 95% av sina matcher mellan fyra och sex. Enstaka gånger är han bättre än så, enstaka gånger är han sämre, men han är nästan aldrig uppe på tio, och det är sjukt sällan han är nere nära noll som han var igår. Därför var det här för min del en ganska sällsynt förlust.

Sen ska jag avsluta med att säga något om Sinner. Sinner som man nu faktiskt måste se som en realistisk världsetta någon gång under det här året. För han är nu uppe på en nivå där han är en av de tre i toppen och han är noll och intet rädd för Djokovic. Sen så, om Djokovic spelar bra, då är utgångsbudet fortfarande att Sinner förlorar mot honom, men som sagt, han är inte ett dugg rädd och han kommer slå Djokovic fler gånger. Dessutom kommer Sinner mest troligt spela fler turneringar än Djokovic och han får nu en start där kan kommer ligga tusen poäng före Djokovic. Beroende på hur finalen slutar så klart, men ett försprång kommer han ha. Finns mycket att säga om Sinner givetvis. Han är 22 år gammal, men han har ju varit med i fem år i någon slags topp av tennisen redan. Men 22 år gammal alltså. Det är rätt otroligt. Man ska också veta, det har ni nog koll på, att han påbörjade sin riktiga tennissatsning ganska sent. Det finns med andra ord någon slags logik i att han skulle kunna ha ett lite större genombrott i just den här åldern medan andra spelare på senare år kanske haft liknande genombrott i 20-årsåldern. Sen ska jag vara ärlig och säga att jag har lite svårt att se framför mig att han ska bli så överlägsen med sin spelstil som Alcaraz exempelvis skulle kunna bli med sin men där har jag haft fel förut. Jag minns hur jag för snart 20 år sen trodde att Djokovic med sin spelstil utan direkta vapen som sticker ut, skulle kunna bli bäst i världen med någon slags tydlighet framför alla andra. Låt oss säga att jag kanske inte hade rätt i de funderingarna. Sinner är inte helt olik Djokovic spelstilsmässigt. Klart mer offensiv så klart, men de har gemensamt att deras förmågor är väldigt jämna. Visst har Sinner en bra forehand och så vidare men en tennisspelare har automatiskt bättre forehand än backhand. Sinners förmågor, från serve och returer, fysik, till backhand och forehand är extremt jämna. Och som sagt, det är kanske det som gör någon till att bli bäst snarare än att ha tydliga saker som sticker ut. Tittar man på Federer och Nadal exempelvis. De var ju rätt skapliga på tennis ändå. Otroligt olika som spelare, men med stora styrkor och med saker som de var sämre på. För Federers del fanns det för stora svagheter för att han skulle kunna vara bättre än de bästa. För Nadal handlade det väl mer om att styrkorna på sina håll var så starka att han blev konstant skadad och slet ut sin kropp. Alcaraz, kanske i värsta fall att han hamnar in i Nadalkategorin. Att han är för spetsig i allt han gör, och att det blir något problem i det. Han har väl redan hamnat i lite problem av det. Han kan för mycket och att det taktiska därmed faller ihop. Det är kanske det här lite segare Djokovic- och Sinner-sättet som är att föredra om man vill vara allra bäst över tid, vem vet.

Det var den första matchen. Sinner är i final.

Den andra matchen, den var ju onekligen bra mycket mer underhållande, och spännande. I den första matchen fanns det ärligt talat aldrig någon spänning.

Om man ska sammanfatta den andra matchen väldigt snabbt och kvickt. Det är ju inget kul att göra saker enkelt på det sättet. Men vi kan väl börja där. För mig är det ganska enkelt att peka på vad som avgjorde. I den här typen av megaviktiga matcher, där otroligt mycket står på spel för spelarna, är det inte helt oviktigt hur spelarnas grundinställning i skallen är. Och i det här fallet tycker jag att hela avgörandet kan hittas just där. Medvedevs skiter i-inställning är verkligen att föredra framför Zverevs blandning av vinstbesatthet och skräck inför att förlora. Sen ska det sägas. Medvedev skiter i-inställning, utåt sett är den kanske tydligare än vad den egentligen är. Han bryr sig så klart hur mycket som helst om hur det går, men han låter det inte påverka honom. Oavsett läge i matchen rycker han lite på axlarna, spelar som han tycker är bäst, och litar på att det ska räcka. Räcker det inte, ja, då rycker han på axlarna en gång till, konstaterar att världen är emot honom och kanske lite självförakt på det. Oavsett vilket, efter matchen, då kan han nog må rätt dåligt av en förlust, men han har det inte som något som oroar honom under själva matchen. För Zverevs del däremot. Det finns nog en del oro bakom den där äckliga fasaden där han försöker framställa sig som rätt skön och avslappnad. När det väl hettar till, då blir Zverev rädd att förlora. Hans spel förändras, och han blir sämre. Inte jättemånga procent. Han har lärt sig kontrollera det mycket bättre än förut. Men det behövs inte heller många procent för att det ska bli helt avgörande. Som igår. I femte set var Zverev mentalt nedmald och Medvedev kunde vinna någorlunda enkelt men i set tre och fyra, som avgjordes i tiebreaks, där var Zverev nästan lika bra. Men de där sista procenten av oro fällde avgörandet.

På tal om efter matchen, som jag skrev om kring den första semifinalen. Zverev fick efteråt frågor av media om det han gjort vid sidan av tennisen där någon av alla de här misshandelsfallen han är inblandad i nu blossat upp igen hemma i Tyskland. Eller ja, det är väl mer eller mindre ständigt pågående. Det är ju flera personer han misshandlat, så det blir nog svårt för honom att helt komma i mål med det drt. Han fick i alla fall frågor om det kanske påverkade honom. Hans svar var att alla människor med någon slags intelligens så klart förstår att det där inte är någonting att tänka på, och att det inte alls påverkade honom. Han berättade istället att han varit sjuk i några dagar och att det var därför han förlorade matchen. Inte på grund av något mentalt. Om jag ska peka på en enda grej som verkligen får mig att förakta honom så är det väl kanske det där. Han kämpar så hårt för att framstå som en tuff kille. Han försöker också ofta framstå som rätt trevlig i intervjuer och så vidare. Men så fort det blir lite jobbigt, då faller han liksom ihop till att bli den han verkligen är. En patetisk, liten, liten människa som växt upp i den mest skyddade av alla verkstäder och när verkligheten nu börjar knacka på dörren så vill han inte ens se den. Jag hoppas innerligt att han blir dömd och att korthuset sen bara faller för honom så att alla ser vilken idiot han egentligen är. Tyvärr så brukar idrottsmän ha en tendens att klara sig ur sånt här på ett ganska bra sätt. Han har också tur att han spelar just tennis där det inte finns någon styrning av det hela som kan hantera det faktum att han är någon som inte borde synas överhuvudtaget som professionell idrottare. Men vem vet. Turen kanske sinar till slut, och då kommer det bli jobbigt för honom. Väldigt skönt att han inte vann i alla fall. Ni har säkert sett bilderna på Medvedev efter matchen igår på sociala medier. Han såg kanske inte precis ledsen ut över Zverevs olycka så att säga.

Sinner mot Medvedev i final och vilken match det kan bli! Den ska vi försnacka men först senare idag.