Hur går det då för svensk tennis?

Det är ganska lite svensk tennis här på bloggen nu för tiden. Ni som hängt med sådär riktigt länge. Visste ni förresten att VamosRafa funnits i över 15 år nu? Det är helt overkligt verkligen. Hur många bloggar överlever så länge liksom? Fantastiskt att så många av er läser och självklart också, fantastiskt att Bethard låter oss vara här. Men i alla fall, ni som varit med länge vet ett av grundämnena i bloggens barndom var svensk tennis. Jag gillade att raljera över hur uselt det var.

Ska vi ta en titt på hur det såg ut med svensk tennis när bloggen föddes förresten? Det kan ju faktiskt vara lite kul.

Lite reservation här men jag tror att bloggen föddes sensommaren 2008. Eller så har jag diktat ihop det i efterhand men jag tror det. Såhär såg det i alla fall ut då. En ung Robin Söderling hade legat på nästan exakt samma rankingnivå i fem år någonting. Det tror jag ganska få minns om honom faktiskt. Att han tog sig upp till världstoppen ganska så sent, och att det bara var under hans sista år som han var uppe och bråkade med de bästa i världen. Det var dock andra tider då. Spelare slog normalt igenom mycket senare än de gör nu. Varför vet jag faktiskt inte men kanske att satsningar görs lite tidigare numera, att spelare utbildas bättre i unga år, utom i Sverige då, här utbildas väl inga spelare överhuvudtaget numera. 2009 och 2010 var förresten Söderlings stora år. 2011 också förstås. På tal om vad folk minns om Söderling. Jag tycker att man ska minnas en sak med hans karriär särskilt. Att han, även om han då inte visste det, avslutade sin karriär med att antagligen spela sin bästa match någonsin. Bästa turnering någonsin var det definitivt i alla fall. Inte den största titeln eller något sånt, men minns ni vad han gjorde i Båstad 2011, det som blev hans allra sista turnering? Han slog först Junqueira och Starace, två grusmedelmåttor. Men sen, 6-1 6-0 mot Berdych i semi och 6-2 6-2 mot Ferrer i finalen. Två av världens absolut bästa grusspelare på den tiden. Det såg också ut precis som det låter. Det går knappt att beskriva hur bra han var i de där matcherna. Det bara smällde. Sen blev det ingen mer professionell match spelad. Snacka om att avsluta på topp, men kanske inte avsluta på topp på det sättet man skulle vilja göra det tyvärr.

Thomas Johansson var väl rätt brant på väg utför 2008, Jonas Björkman slutade väl senare samma år om jag inte minns fel. Johansson slutade i princip 2008 han också förresten. Det blev bara enstaka turneringar 2009. Vet ni vem han förlorade mot i sin sista match förresten? Det vet ni så klart inte. Han fick stryk i en tresetare mot den maniska slicaren Cipolla i Miamikvalet. Förstår att man kan lägga av efter en sån upplevelse.

Hur som helst, Söderling var på väg upp. Gubbarna var på väg att lägga av.

Vad hade vi i övrigt då?

Faktiskt inte mycket. Eller hade vi det? Ser kanske inte ut som så mycket men Björn Rehnquist, som ingen ens visste vem det var då i stort sett, spelade på challengertouren, var topp-200, och hade med den rankingen idag nästan varit topp-200. Michael Ruderstedt, Filip Prpic, Ervin Elseskovic, det fanns några till som kunde spela på den tiden. Jag minns att jag då skrev mycket om hur komplett usla vi var och det var vi. Men vi är ju faktiskt betänkligt sämre idag.

Det kan nog se bättre ut än det är det här. För Mikael Ymer säger ju att han har slutat. Vilket så klart inte stämmer. Men han har nästan ett år kvar på sin avstängning och kommer börja om som orankad i början av 2024. Han lär inte kunna räkna in några wildcards annat än möjligen till challengerturneringar. Så det kommer ta, jag skulle säga minst ett halvår för honom att ta sig tillbaka till atp-touren, oavsett hur bra han är när han börjar om. Mer realistiskt att det kommer ta minst ett år för en viss konkurrens finns trots allt även på challengertouren. Särskilt om man inte får något gratis med seedningar. Dragos Madaras också avstängd. Jag vet inte om han ens fått någon dom än? Jag tror inte det, utan han sitter väl liksom i praktiken häktad och det spelar ingen roll om han får någon dom eller ej eftersom att det är så uppenbart att han kommer fällas, och mest troligt inte få spela någon professionell tennis igen. Så han är nog stekt. Nu är han inte häktad rent fysiskt så klart, men han sitter liksom i karantän och det spelar ingen roll om han gör det eller om han fått en dom. Den kommer bli fällande och avstängningen kommer bli lång.

Elias Ymer kämpar på. Det går dåligt för honom just nu. Han deltog i en challenger i Bahrain den här veckan där han fick storstryk i första omgången av en medelmåttig schweizare. Jag skulle säga att det aldrig sett så mörkt ut för honom som det gör just nu. Han är knappt ens en medelspelare på challengertouren. Han har verkligen blivit sämre. På sina tre turneringar i år har han ännu inte vunnit någon match och det är lite varningssignaler när en spelare börjar leta sig till turneringar likt den i Bahrain. Då börjar man söka svaga startfält i förhoppning om att få något gratis. Kort sagt, man tror inte att man klarar att hävda sig mot starkt motstånd.

Karl Friberg, jag skulle säga att han med den där rankingen redan fått ut det mesta. Han kan hävda sig på futurenivå. Leo Borg lite samma sak, redan fått ut ganska mycket av sin kapacitet och han har ju också gjort just det där, letat sig till turneringar med riktigt svaga startfält så jag skulle säga att han nog är lite överrankad sett till sin spelstyrka.

Det var väl det. Det är de halvprofessionella spelarna som Sverige just nu har. Inte är det särskilt bra, det är det inte.

Kommer det något underifrån? Nej.

Det ser faktiskt ganska dåligt ut, det får man säga.