Jag brukar tycka det är ganska tråkigt att skriva om spelare som slutar. Man ska lyckas framkalla någon slags känslor, det som varit bra ska hyllas, men det blir bara deppigt om det är en spelare som man gillade, och är det en spelare man inte gillade, då blir det bara dåligt. Men det finns ju alltid undantag som bekräftar regler.

Här har vi ett sånt undantag. Steve Johnson slutade igår. Det ska väl också sägas. När en spelare slutar numera, då känns det alltid som att han slutade för ett par år sen. Så som spelare slutade förr i tiden. Att man la av medan man fortfarande var konkurrenskraftig, det händer liksom inte längre utan alla kör på tills de känner att de inte har minsta möjlighet längre. Johnson, han slutade vara konkurrenskraftig redan för ett par år sen och det har därmed känts som att han lagt av sen länge men han har fortsatt försöka hela vägen fram till att han nu alltså gett upp.

Eller hade han ens ett spel?

Johnson är en sån här spelare som jag aldrig riktigt förstått mig på. Eller jo, tidigt i karriären tyckte jag att jag förstod mig på honom. För då hade han den spelstil jag alltid tyckt att han haft, det är bara det att han sen egentligen inte hade den spelstilen. Han gick ju i skolan länge den här spelaren. Han började spela proffstennis på allvar först när han var 22 år gammal. Han nådde atp-touren först när han var 24 år gammal. Och som sagt, de sista åren har varit trassliga. Så det blev en rätt kort karriär egentligen det här. Så kan det gå när man stannar i skolbänken lite för länge. Han har spelat in 90 miljoner kronor och lär på det klara sig. Han hade nog dock gärna bytt de där extra åren i skolan mot ett par bra tennisår till och kanske då också 10-20 miljoner till inspelade.

Men åter till det jag alltid tyckt varit intressant med honom.

När jag såg honom komma fram på challengertouren så imponerades jag av hans serve. Han var bombsäker i egen serve och i övrigt försökte han liksom hanka sig fram och vara effektiv. Det kändes som en spelstil som borde fungera rätt bra. Han var också en rätt stark servare under ett par år, eller? Lurade man sig bara på att han liksom hade en spelstil som indikerade att han var en bra servare. Eftersom han hade så lite som var bra i övrigt. Vad vet jag. För om man tittar på den senare delen av karriären, serven var inte mycket att hurra över, och han kunde faktiskt inte ens luta sig emot den i någon större utsträckning.

Så vad hade han då?

Ja, en inte jättebra, men bra forehand. I stort sett ingen backhand överhuvudtaget. Serven som sagt, den var väl helt okej. Han returnerade också lite över medel skulle jag säga, trots att han inte hade mycket till backhand. Han var inte jättesnabb. Inte jättestark mentalt. Jag vet inte.

Johnson är en sån spelare som jag skulle använda om jag skulle övertyga någon om att försöka bli professionell tennisspelare. Jag skulle då kunna säga att kolla, det är inte så svårt. Du behöver inte kunna så mycket.

Poängen är nog att han fick ihop det och det till hundra procent. Något som faktiskt är ganska ovanligt. Man skulle kunna hitta hur många exempel som helst på spelare som har mycket bättre spelmässiga egenskaper än Johnson, men som aldrig får ihop det. Det är väl bara att titta på vår egen Elias Ymer som ett klockrent exempel egentligen. Skulle man jämföra hans alla slag med Johnsons slag hade Ymer vunnit de allra flesta kategorier. Men när Johnson får ihop det så Elias Ymer, ja, han är definitionen av att inte få ihop det.

Vad är det där då? Att få ihop det?

Ganska enkelt egentligen. Det handlar om att göra så lite som möjligt med sina dåliga delar. Samtidigt som man gör så mycket som möjligt med sina bättre delar. Snarare än att använda alla delar likadant. Elias Ymer skjuter från alla möjliga håll. Sen är han kanske ungefär lika bra (dålig) på allt i och för sig, men det där blir liksom stökigt. Om man inte alltid har något att luta sig emot som man vet fungerar. Då är det nästan alltid något som inte fungerar, och då faller ens spel om inte alla delar lirar. Om man däremot som Johnson alltid har sin forehand att luta sig emot, då spelar det inte alltid så stor roll om man servar lite sämre, och backhanden är lite sämre, eller något sånt. Man får ändå ihop det, för man ser till att maximera sitt enda riktigt bra slag och man vet att det fungerar.

Johnson var skittråkig om jag får avgöra. Jag tycker inte att han någon gång var jättebra. Men som han fick ihop det. Det enda jag kan känna att han ska vara lite missnöjd med är att han aldrig fick med sig någon riktigt tung titel som dubbelspelare. Han och Querrey var under ett gäng år ett extremt kapabelt dubbelpar som kunde slå vilket motstånd som helst men de fick aldrig riktigt till det. Däremot fick han väl med sig ett OS-brons i dubbel i alla fall, Johnson, men att på den tiden spela tillsammans med Sock som han där gjorde, det var ju faktiskt nästan fusk.