Det är märkligt. Det finns aldrig någon tyckare. Aldrig någon kommentator. Aldrig någon som pratar om det här syndromet. Utom möjligen jag då. Det är väl kanske det som gör att jag är lite bättre än alla andra, vad vet jag.

Var det att Alcaraz var mycket bättre som avgjorde? Inte direkt va. Var det att Sinner sänkte sin nivå mycket som avgjorde? Inte det heller.

Vad avgjorde då?

Ja, det var något så enkelt som att Sinner kände sig bättre inför matchen. Efter det första setet kände han att han var mycket bättre. Och han hamnade i fällan. Den fälla som världens bästa spelare så förhållandevis ofta hamnar i. Jag skulle säga att när de förlorar matcher, då är det väldigt ofta det är just den här fällan de hamnar i. De känner sig lite för bra, och vill vinna matchen utan att behöva vinna den. De vill frihjula den sista biten. Ofta går det alldeles utmärkt, men man är ju två om att spela tennis, och ibland gör den andra parten att det inte funkar.

Helt, jag menar verkligen helt, överlägsen i första set, Sinner. Så länge han fick trycka på och Alcaraz inte gjorde något åt det, då var det liksom inget snack. När Alcaraz var några procent på bakfoten, då var han faktiskt inte ens nära att kunna stå upp mot Sinners nivå. Alcaraz på några procent försvar är en fantastisk spelare det också, men inte så bra att han slår en annan av världens tre bästa spelare med de förutsättningarna.

Men när Sinner hade spelat det där första setet. Och inte ville göra något annat, något mer, för att vinna andra set, då svängde det.

För när Alcaraz bestämde sig för att kliva bort från de där enstaka procenten bakfot. Till att till varje pris istället hitta några procent framfot. Det vill säga, vara den som ligger på lite mer, som styr spelet lite mer, då gjorde inte Sinner någonting för att kontra. Han nöjde sig med att bli den spelare som låg några procent på försvar, och det och absolut inget annat avgjorde skulle jag säga. För den saken har de faktiskt gemensamt de här två. Två utpräglade attackspelare, men inte på Federers-sättet så att säga att man huvudlöst försöker avgöra och om man inte avgör ska man åtminstone avgöra i nästa slag framme vid nätet. Lite chansartat sådär. Utan snarare att båda två vill ha just de där få procenten mer attack i sig än motståndaren. De ska driva på spelet lite mer och är de då bara ungefär lika säkra som motståndaren, då kan de inte förlora eftersom motståndaren hela tiden är under mer press. Sen så, när de möts, då krävs det så klart sjukt mycket av den spelare som ligger på lite mer men när det nu höll för båda två. För Sinner höll det enkelt i första set. För Alcaraz höll det, kanske inte lika enkelt utan snarare med minimal marginal i set två, kanske lite större marginal i set tre. Men det höll, och då blev det som det nog väldigt ofta kommer vara när de möts. Den som ligger på lite mer vinner.

Jag skulle säga att Sinner egentligen var bättre än Alcaraz igår och den här veckan, men Alcaraz vann matchen på att han fick den dit han ville i två set, Sinner bara i ett, och jag tycker att Sinner lite grann får skylla sig själv. Hade han varit mer bestämt i andra set och inte låtit Alcaraz ta över, då hade han vunnit på att han bara var bättre.

Det var den lite sådär halvtråkiga analysen av matchen. Men sen finns det ju känslor också.

Jag tror de här två kommer hitta en väldigt bra balans under de kommande åren där de genuint tycker mycket om varandra. Men där de trots det lyckas pressa ut precis allt ur varandra. Lite likt Federer och Nadal egentligen, men med skillnaden att det alltid funnits något underliggande med Federer och Nadal. De utvecklade en fantastisk relation, men de var, och är, så klart gigantiskt olika och jag tror i perioder att de kanske haft någon sån där, vad ska man säga, väl tilltagen vilja att vara bättre än den andra. Lite rivalitet helt enkelt. Alcaraz och Sinner, de känns lite som samma skrot och korn liksom. Två otroligt fina, avslappnade killar som älskar att spela tennis, älskar att tävla, men liksom inte har det där mörkret i sig. Jag tror de genuint bara är kompisar, goda kompisar, men att de ändå klarar av att uppbringa en rejäl vilja att besegra varandra. Men egentligen inte mot den andra personen, utan bara utifrån sin egen vilja att tävla. Sen finns en risk att det blir för snällt så klart men helt ärligt, jag tror att nivån på deras matcher kommer tala för sig själv. Det kommer inte behövas någon ilska eller hat. Jag tror alla bara kommer ha fokus på den fantastiska tennisen och att de då sitter och myser med varandra innan, under, och efter matchen. Det kommer liksom inte spela någon roll. För spelet kommer vara så bra att man inte kommer behöva något mer.

Jag tycker att kampen mellan Alcaraz och Sinner började igår. Det var första gången de möttes på lika villkor, som två av världens tre bästa spelare. Vi stryker de första åtta mötena mellan dem. Som också var oavgjorda, 4-4. Nu är det 1-0 för Alcaraz under superhjälte-eran. Och den mina vänner, den kommer bli både lång och spännande att följa.