Nej, det börjar ingen ny turnering idag. Ni vet det där fantastiska med att sprida ut mastersturneringarna över två veckor. Så det är kvalet i Madrid som börjar idag. Massor av spelare kämpar om vem av dem som ska få åka ut i första eller andra omgången av huvudturneringen. Tänk så dumt egentligen. Att kalla det för kval och inte huvudturnering gör att man hittar en anledning att inte tv-producera matcherna mer än för spelbolagen. Annars är det ingen skillnad egentligen. Varför inte kalla kvalet för huvudturnering och låta de bästa spelarna stå över tre omgångar istället då? Vilket faktiskt är verkligheten. För kvalspelarna krävs det tre vinster för att få chansen att möta en seedad spelare. Det där hade ju säkert gått att göra något lite intressant av plus då att turneringen faktiskt hade gått över två hela veckor. Om man hade visat matcherna, och adderat lite ärlighet kanske i form av att inte kalla det för kval. Oduglingarna får spela en egen liten turnering på tre dagar för att få vara med när de stora pojkarna kliver in. Hade kunnat vara något. Men nu är det kval, om man ska följa det så är det extremt dålig upplösning på en datorskärm som gäller och nja, lockar väl måttligt kanske.

Så vi får skriva om det som händer i slutet av förra veckan istället tänker jag. Kanske blicka lite framåt rent rankingmässigt också. Vem vet.

VI börjar väl med det självklara. Den stora, superhjälten, Jan-Lennard Struff vann igår sin första titel, bara fyra dagar innan sin 34-årsdag.

För det första ska jag säga det. Det kom kanske 10 firande inlägg i vår facebookgrupp Tennisen om att Struff vunnit. Det var nästan så att jag fick trycka på bromsknappen. Det är väl kul att folk engageras av en vinnare, men det som är kul med Struff är att ingen vet varför han blivit en hjälte. Jag vet att det var jag som började skriva lite om honom, men min enda relation till honom är egentligen att jag tycker han har ett riktigt roligt namn. Som tennisspelare är han snarare tråkigare än de flesta. Sen finns det väl något intressant i honom att det varit så otroligt stora skillnader mellan hans toppar och bottnar i karriären. Han började med många år på challengertouren mer eller mindre. Efter det har det pendlat mellan att åka ut från topp-100 och att som nu, nästan vara topp-20. Han kommer nog inte bli topp-20 dock för nu börjar ju Madrid där han har sin finalplats från förra året att försvara. Den grej som skulle gjort att han åkt ut från topp-100 igen i stort sett men nu klarar han sig med poängen från Munchen. Förresten ingen tillfällighet, otur, tur eller något sånt där som gjort att han pendlar så mycket. Struff är spelaren som likt igår kan se märkbart bättre ut än en så bra spelare som Fritz. Medan han en annan gång kan se ut som…jag ska inte säga att han kan se ut som att han inte kan spela tennis men det kan verkligen se enormt dåligt ut. Jag vet inte varför. Visst har han lite mindre marginaler i spelet än många andra. Jag tror att det kan vara lite rörigt i huvudet på honom ibland, han känns inte som den smartaste spelaren. Och så är hans serve i det där bökiga mellanläget. Ibland ett vapen, ibland ingenting. Ska man säga någonting med lite logik i så tror jag att han skulle ha spenderat lite större del av sin karriär på grus än vad han gjort. Han har inte det normala grusspelet precis, men han har ibland lite svårt att hinna spela sitt spel på snabbare underlag medan han på grus får tid till att anlägga sina slag och som sagt, om han specialiserat sig så kanske hans karriär varit något jämnare. Men vad spelar det för roll. Struff är ingen sån här supertonårsstjärna direkt utan hans prognos i unga år var ganska dålig. Att han nu vunnit en titel och nästan är rankad topp-20. Det är väldigt nära maxutdelning kan jag säga. Fortfarande dock. Ingen vet varför vi bryr oss om honom. Vi bara gör det.

Turneringen i Munchen höll bedrövlig nivå. Turneringen i Bukarest, den var sämre.

Jag skulle säga att mer än hälften av er inte vet vem det där är. Det är knappt att jag gör det själv. Han har kämpat på den sydamerikanska challengertouren i några år och satt inför säsongen i en ganska fin position rankad strax utanför de 100 bästa. Men det här. Att det här kan hända. Det borde finnas någon slags spärr mot det.

Han gick till final i en riktigt svag challenger hemma i Argentina ett par veckor in i säsongen.

Torsk i första rundan av Australian Open-kvalet.

Torsk i första rundan av en challenger efter det.

Torsk i första rundan i Cordoba.

Torsk i första rundan i Buenos Aires. (kvalade in)

Nu är vi framme vid slutet av februari. Två månader sen alltså.

Då åkte han och kvalade till Rio de Janeiro. Han kvalade in genom att slå två spelare som var klart sämre rankade än honom. Sen slog han i tur och ordning Coria, Hanfmann, Fonseca, och Norrie för att ta sig till final och skaffa sig 355 poäng. Visst, bra spelare. Norrie är ju bra, Hanfmann och Coria har spelar på atp-touren i några år. Men för att nå en final i en 500-turnering, det ska inte kunna gå sådär enkelt.

Efter Rio de Janeiro, med det usla startfält som var där, vilade han i två månader. Innan han åkte till en av de två svagaste atp-turneringar som finns i Marrakesh och gick till semifinal där. Han slog Dougaz, Wawrinka, och Vukic för att gå till den semifinalen. Wawrinka, bra namn förstås. Men nja.

Efter Marrakesh då? En veckas vila och sen till Bukarest, den andra av de två svagaste atp-turneringarna och där gick han till final efter att ha slagit Darderi, Seyboth Wild, Cerundolo, och Barrere. Kanske inte den tuffaste vägen.

Och idag är den här spelaren alltså rankad på plats 41 i världen. Före spelare som Safiullin, Draper, Popyrin, Karatsev, Machac, och Sonego, bara för att ta några som ligger strax bakom honom.

Jag sa att det borde finnas en spärr. Helt fel. Det här är omöjligt att spärra bort. Han har snarare gjort exakt som man ska behöva göra. Att nästan bli topp-100, då gå över till atp-touren, och visa att man kan leverera där så blir man topp-100. Till skillnad från det som det borde finnas en spärr mot. Att man inte ska kunna klättra långt in på topp-100 genom att skaffa sig poäng på challengertouren. Borde vara ganska enkelt faktiskt. Så fort man blir topp-100 så räknas inte längre poäng från challengertouren och det finns då ingen mening för spelarna att spela dessa turneringar. Man skulle egentligen kunna göra detsamma högre upp på rankingen. Jag tjatar ju alltid om att 250-turneringarna inte mår så bra av att toppspelare är med och visar upp sig men helt utan att bry sig. Är väl bara att titta på Zverev och Rune i Munchen förra veckan. Visst försökte det, men utfallet hade blivit ett annat om det varit en större turnering. Att topp-20-spelare inte får räkna poäng från 250-turneringar. Hade nog varit bra det men det är så klart tvärtemot vad atp tycker. Man vill ha den här typen av uppvisningar och spelarna vill definitivt också ha det. Så det kommer inte ändras.

Att Navone hamnat där han hamnat på rankingen handlar snarare om det tokiga i att turneringar delar ut poäng efter sin licens snarare än slagkraften på startfältet. Om man delat ut poäng efter vilka spelare som är med i startfältet så hade man fått dela ut max 250 poäng i Rio de Janeiro medan man i Marrakesh och Bukarest fått dela ut kanske 150 till vinnaren. Med ett sånt system hade Navone varit rankad kanske 80 i världen nu vilket hade varit väldigt mycket mer rimligt.

Fucsovics var det förresten som vann i Bukarest. Ingen bryr sig. Men han är raka motsatsen till både Struff och Navone skulle jag säga. Fucsovics, han var varit en väldigt bra spelare i snart 10 år. Ändå har han aldrig varit bättre rankad än plats 31 och ofta har han legat på gränsen till att åka ut från topp-100. Helt obegripligt. Nu nästan topp-50 i alla fall med den här titeln men i min bok är han definitivt bättre än så.

Och så har vi den sista turneringen kvar. På tal om poäng. Barcelona, hur skulle man poängsätta den då med mitt tänk? 300 till vinnaren kanske? Några bra spelare på plats. Okej bredd, men inte sådär som man kan förvänta sig från en stor turnering. Definitivt inte en halv mastersturnering sett till svårigheten att vinna den. Ruud ägde turneringen från start till mål skulle jag säga och fick revansch på Tsitsipas från Monte Carlo. Ruuds första titel som är större än 250. Tsitsipas krånglade sig fram till finalen utan att imponera. Han får vara väldigt nöjd med det resultat skulle jag säga.

Det ger oss en topp-10 som ser ut såhär inför Madrid.

Djokovic lämnade återbud under helgen. Icke tennisrelaterad orsak angavs. Kort sagt, han hade ingen lust. Det sägs väl att de bästa spelarna ska spela mastersturneringarna om de inte har förhinder men det finns så många undantag att det inte ens går att ta det på allvar. Den här Federer-regeln finns väl till exempel kvar. Om man gått till tredje omgången i mastersturneringar minst 673 gånger så gör man vad man vill. Typ så. Inte riktigt, men typ så.

Djokovic spelade ju inte Madrid förra året heller så han tappar inga poäng men han ger Sinner fri lejd, inte för att gå om honom men att kunna nos honom i bakhasorna. Om Sinner vinner i Madrid så är det nära 100% säkert att han kommer bli världsetta under sommaren.

Vi säger så. Som sagt. Nu kval i ett par dagar. Kanske inte något vi kommer lägga jättemycket fokus på. Så nästa anhalt blir kanske Madrid-lottningen om jag får gissa. Och det får jag ju.