Har ni hämtat er? Sovit ut ordentligt? Jag har det då inte. Prova själva att titta på tennis 10 timmar, äta lite för mycket skräp under denna tid, och sen bli störda av en liten småfolkare som precis lärt sig hur fantastiskt roligt det är att klättra ur sin egen säng. Humöret och balansen kunde vara bättre, men man blir ju ändå lite glad av att tänka på tennisen igår. Glad, men samtidigt lite frustrerad, för helt ärligt, är det överhuvudtaget värdigt att det saka spelas en final imorgon?

Visst, man har olika spelstilar. Jag har inte plötsligt blivit en idiot. Eller ja, idiot, det ser nog en rätt stor del av er mig som. Jag brukar säga att ungefär en tredjedel som dagligen läser det jag skriver gör det för att de tycker jag är dum i huvudet. Men de förstår också långt därinne att jag kan någonting, och därför måste de hela tiden fortsätta läsa ändå. Spelstilar var det. Visst. Det ser inte lika bra ut när två extrema servekanoner spelar som det gör när tidernas två bästa baslinjebollare spelar, men helt ärligt, är det någon som ser det som realistiskt att Anderson ska ha minsta chans i finalen imorgon? Det blir ännu en sån där final som är en ren transportsträcka. Såna finaler vi haft på slutet då rankingen havererat på grund av toppspelarnas stora skadeproblem.

Men om man ska se det lite positivt istället.

Den nivå på spelet vi fick se igår.

När såg vi den senast?

Fascinerar mig något alldeles oerhört sånt här. Hur den enes död ständigt blir den andres bröd. Är det en slump det här? Att Federer för första gången på ett par år visar en tendens till att vara på väg lite bakåt igen sammanfaller med att Nadal och Djokovic visar upp det sjukaste spel vi sett på flera år? Det är ju inte direkt första gången det händer, så mycket kan jag säga, och någonstans är det väl rätt mänskligt. Jag har en kompis som alltid är glad när jag tycker livet är allmänt värdelöst. Han påstår detsamma om mig, och så är det ju. Man lyfts av andras misär, jag tror det är något högst mänskligt. När det går dåligt för andra i sin närhet känner man att det nog trots allt ändå inte är så värdelöst för en själv, man blir positiv, och man lyfts. Men när det går bra för andra, och man känner att världen motarbetar en, det lyfts man ju inte direkt av. Jag tror tveklöst att en sån grej som att Federer faller ifrån gör att de andra lyfter sig lite, och att Nadal och Djokovic igår kväll var medvetna om att de i princip spelade om Wimbledontiteln, det gjorde dem så klart lite extra benägna att banka skiten ur varandra.

Vilken fart. Det var den där tv-spelsfarten som jag inte sett på flera år. Den där farten som får en att titta ner på skärmen och undra om man satt på någon slags 1,2-fartuppspelning. Det går ju inte i livesändning. Det går kanske när man lyssnar på ljudbok, men inte i livesändning, men jag måste erkänna, när jag såg de sista gemen på telefonen undersökte jag ändå saken, för det såg ut att gå alldeles för snabbt. Det ska inte gå att boll efter boll, minut efter minut, timme efter timme till och med, hålla upp det där turbotempot. Och givetvis, som med nästan alla stora matcher, den högsta nivån nåddes på de där absolut mest avgörande bollarna. Det sista tiebreaket igår var obehagligt bra. Märkte ni hur spelarna i princip gav upp att slå igenom varandra från baslinjen och istället började pumpa stoppbollar? Helt otroligt. Och de måste själva tycka att det där är så fantastiskt roligt. Det vet exakt hur bra den andra är. De vet exakt hur bra de själva är. Och de vet också att de är i princip lika bra. Det handlar om att prestera lite bättre, lite utanför det normala för att vinna. Man kan inte vänta, eller ens hoppas, på att motståndaren ska lösa det åt en. Därför kom de där omöjliga stoppbollarna fram i slutet. Det var det enda sättet att försöka vinna bollarna av egen maskin.

För övrigt första gången jag sett två spelare tacka publiken på det sättet efter en avbruten match, och sett publiken jubla så efter en avbruten match. Det var liksom inte tal om något gnäll över att det blev avbrutet. Sen är det tragiskt att inte Wimbledon löser det så de kan spela klart såna här matcher, men det är en annan femma. Det var mäktigt att se dem snudd på jubla på vägen ut från banan, och höra publiken hylla dem. Det var speciellt, särskilt att se Nadal. Han var framstod liksom knappt ens irriterad över att han inte tog någon av sina setbollar och vann tredje set. Jag tror han var lite stolt över hur han spelat.

2-1 i set för Djokovic. Det kunde lika gärna varit 2-1 Nadal. Kanske mer 2-1 Nadal egentligen, men han var den av dem som blev lite minispänd och missade några viktiga returer i tiebreaket. Djokovic var bombsäker.

Det känns ärligt talat lite ovärdigt att prata om den första matchen igår i det här sammanhanget, men visst, den var lång, och det var jämnt, man kan tänka att det är tråkigt att någon behöver förlora en sån match, men där var det inget att snacka om. Det var helt jämnt spelmässigt, men Anderson orkade hur mycket som helst. Visst var han trött, och visst såg det emellanåt ut som att han var rätt sugen på att kräkas, men han sket i det och bara körde. Isner var mer trött, utpumpad, och brydde sig om det. Han slutade springa på bollar, han orkade inte, och att Anderson vann, fullt rättvist. Han har gjort jobbet på löpbandet, det har inte Isner.

Den andra matchen däremot, Nadal-Djokovic, där känns det ju lite som att ingen är värd att idag behöva förlora. Eller närmare bestämt, de är båda vinnare oavsett. De får inte båda vara med på prisceremonin på söndag, bara en av dem får hissa pokalen, men med den här nivån är de båda för mig vinnare. Kan man spela tennis på det där sättet, då har man inte mycket att skämmas för eller, inte överhuvudtaget. Det är inte ofta jag blir rejält imponerad av saker och ting men att det går att spela tennis sådär, det är helt fantastiskt. Och när man ser till det jag normalt gör. Tittar på tennis på atp- och challengernivå. Man kan ju undra vad man håller på med. Och vad de som försöker spela håller på med. För det där jag såg igår kväll jämfört med det jag normalt ser, det är liksom inte samma grej. Igår kväll spelade Nadal och Djokovic tennis, de andra försöker spela tennis. De kan inte. Inte jämfört med Nadal och Djokovic.

Vad tror vi idag då?

Jag tror att Nadal startar bäst, och jag tror vi får ett avgörande set. Ett avgörande set som kan, lär, bli något av det jävligaste vi sett på rätt länge. Med andra ord, det kan vara bra att inte göra något annat än att titta på tennis klockan 14 idag.